jessikavingakristina

... no work. Det är dags att gå till jobbet och solen har inte gått upp än. Man kan ana en svag ljusning vid horisonten, men det är allt.

I fredags diskuterade jag och klassen In the Skin of a Lion, min absoluta favoritbok. Det krävdes bara att jag läste den ungefär tio gånger innan jag verkligen förstod HUR bra den är. Och varje gång jag läser den (numera) slås jag av hur sann den är. I förordet står det "Never again will a single story be told as though it were the only one", och det är just det den handlar om: ingen av våra historier kan skiljas från de andras. Och ingen historia är mer värd än någon annan.

Efter 30-årsfesten (som fortfarande är skarpt etsad i mitt minne) är det just såna här tankar som far runt. Jag drömmer om alla er som var där, vänner från förr och vänner från nu, och inser att alla tillsammans bildar det där pusslet som alla försöker få ihop. Livspusslet. Mitt pussel är ni.

.... SOPA! Jag menar CITATEN!

Angel: Saskia, du är ju värdelös. Jag menar inget illa alltså.
Nej. Man kan ju tolka det på så många olika sätt.

Maria: Jag har sett värre lutning.
Jag försökte mig på en spinn. Maria försökte vara uppmuntrande.

Övriga citat skrev jag tydligen i telefonen. Som kraschade och ominstallerades häromdan. Så de är förlorade för eftervärlden. Snyft. Nån som vill hjälpa mig komma ihåg?

Och välkommen in i matchen Niklas:

Niklas: Alltså. Du lagar överraskande god mat?
En får tacke. Verkligen. Oerhört smickrande.

... lite visare. Inget frågetecken där inte, det var ett konstaterande.

Ja, vad har jag egentligen sysslat med under denna totala bloggtorka? Det ska jag GIVETVIS berätta. Håll i er. Eller håll undan som Maria skulle ha sagt.

Jag inledde födelsedagsfirandet (eh ja, jag har fyllt 30. Tro det eller ej. Det trodde inte tjejen i infodisken på Citygross igår. Hon bad om leg. För att köpa tialotter) med att se Magnus Betnér live med Angel. Det var, på ren norrländska, sjukt kul.Jag skrattade mest åt Wordfeud och snedtrippen.





Där stod Magnus sen. Men jag vågade inte ta kort då. Så jag tog kort på mig och Angel istället.



Sen var det dags att förbereda min stora feta födelsedagsfest. Min Angel var verkligen en ängel och tog nog ut sig mer än lovligt med förberedelser, festkväll och efterarbete. Till exempel styrde hon upp mig på Willys och hejdade mitt vansinne. Litegrann. Vi skulle bara handla "lite snacks". Det syns inte på bilden hur full vagnen är. En minst lika full vagn lämnade Systemet i våra händer.



Hon slavade och slet i köket också.



Det gjorde Andreas också, men han var svårare att fånga på bild.



Maja var lättare. Hon är nog mest fotogenique i familjen.



Och jag fick använda en JÄTTESTOR kniv!



Det tog dock inte lång stund innan de två kockarna insåg sitt misstag och förpassade mig ut i restaurangen. Men jag fick i alla fall med mig Maja. Lärde henne alla jullåtar jag kan.

Så var det då dags att piffa till sig lite. Som tur är hann Saskia fram till det momentet, vet inte hur det hade gått annars.






Jag sprang ut till bilen, fick vända och hämta medicin, sprang ut till bilen, fick vända och hämta skor, sprang ut till bilen, fick vända och hämta mobilen. Facit? Jag var helt genomsvettig innan festen ens hade börjat. Kan inte direkt påstå att Saskia och Angel fick svettningarna att avta, jag skrattade mig igenom sista timmen innan gästerna anlände.





Och här nånstans lade jag undan kameran. Det kändes viktigare att uppleva alltihop helt närvarande med kropp och själ.



Överraskning nummer 1 var att min underbara bästa mamma dök upp fast hon sagt att hon inte skulle komma. Jag grinade lite. Mamma, Therese, Pappa, Hannah, Mattias och Lina (som redan intagit min soffa tidigare under dan) anlände samtidigt och redan då kände jag mig alldeles överväldigad. Allihop, för MIN skull?! Och sen vände jag mig om och så kom Anna G in genom dörren med sin Johan och då började tårarna rinna igen. Och sen var det som ett pärlband av de allra finaste som rullade fram. Kollegorna, dansgänget och Härnösandsfolket. Sist (men inte minst) var förstås Anna S och Maria. Jag skrattade rätt gott åt att allt är precis som vanligt fast allt har förändrats. Jamen kom igen, det KAN inte ha varit Marias fel?!

Överraskning nummer 2 var alla fina tal som hölls. Jag trodde på sin höjd att en eller ett par vänner skulle säga några ord, men det var fler än så. Både väntade och mer oväntade. Som att de kvinnliga kollegorna gick upp och SJÖNG till min ära! Jag blev både imponerad och rörd. Och så grät jag en skvätt till för att jag satt där med mina allra allra bästa vänner som åkt både långt och kort och alla sa så snälla saker och alla verkade trivas och alla blev mätta och glada och jag fick dansa en massa och... Ja. Det var verkligen en MAGISK afton. OCH! Överraskning nummer 3: Jag fick presenter! Fast jag sagt att jag inte ville ha några.




Det här är mina vänners definition av "inga presenter". Lite svårt att se, men det står FYRA påsar ostkrokar i presentsoffan. Och ja. Det är en basketboll. Man ser inte Therese roliga present (en låda med grejer som är speciella för oss) eller Annas fotoalbum (med mer och mindre smickrande porträtt av yours truly. Fotogenique var ordet) eller de andra fantastiskt genomtänkta presenterna. Många känner mig bättre än de nog vill. Hehe.

För att sammanfatta: en kväll som ingen annan. Jag har aldrig upplevt något liknande och jag kommer nog aldrig att få vara med om något liknande igen. Det går inte ens att tacka alla som bidrog för att göra det till MIN kväll, ett tack känns alldeles för futtigt i sammanhanget. Jag får visa det med goda gärningar till er resten av mitt liv istället. Så kanske ni förstår hur mycket det betydde.



På själva födelsedagen, i måndags, firade jag mig själv med att göra en prinsesstårta. Den första jag ätit på flera år. Mums. Sen provade jag min nya grönsaksskärare som jag fick av kollegorna (en av de mest genomtänkta presenterna, det är så BRA med folk som kan läsa av vad man verkligen vill ha! Och ja, jag menar allvar, det är redan en av mina favoritprylar).




Och så passade jag på att köpa mig en bil i onsdags. Som en extra present liksom. En liten vit Ford Escort som redan döpts till Nifty Skrutt. Jag fick rosa biltärningar av Henke och Maria också. Passar perfekt.

Nu när jag blivit så gammal och skrynklig finns det ju bara att sätt att bli attraktiv på. Man får jobba på det där med less is more och dölja så mycket som möjligt.



Eller så är det bara sur-och-gnällig-tant som gäller framöver. En sån som tar kort på felavstavade ord på Konsum.

... than never kommer här ett litet inlägg om min lovresa hem-hem. Hällsjö var sig inte riktigt likt. Vart tog vägen egentligen vägen?! Plötsligt går Riks 90 flera hundra meter bort så mor och jag dansade ikapp bland älvorna mitt på den gamla vägen.



Vår gamla väg till sjön är borta och Selsvägen korsas plötsligt av en bred asfaltsbana. Jag tycks dock rätt obekymrad.




Mitt i ett dräneringsdike har någon byggt en liten bänk. Vi filosoferade lite kring vad den kan tänkas vara till för. Fotbad till sommaren kanske? Therese och jag passade även på att modella lite snygga reflexvästar. Better safe than sorry!




Therese: Då får jag en svindlande känsla av...
Mamma: Ålder.
Alltid lika stödjande vår kära mor.

På torsdag dök Jenny och busungarna upp. Vi åkte förstås på Erikshjälpen, och så fick jag ÄNTLIGEN äta på Sylos, detta legandariska hak under vår gymnasietid som jag aldrig vågade besöka. Sak samma att det flyttat till ett helt nytt ställe, det var själva GREJEN.



På torsdag kväll drog jag och Therese till Sollefteå för att spana in hennes nya lägenhet samt kolla på hockey på stans bästa uteställe. Eh. Det var ju inte direkt trångt om saligheten om man så säger.




Therese: Men du får tänka att du har fått låna den och händer det något så är det inte ditt fel.
Jag: Du menar som med Andreas bil?
Therese: Tyst.

Efter en god natts sömn och en härligt stärkande dusch insåg jag att Therese inte hade nån hårfön. Så jag körde mössa-style istället. Rätt imponerad av att jag lyckades bli så bra på bild, för så där såg jag INTE ut på riktigt. Trust me. Det fanns speglar på affärerna.



Men fikat var i alla fall sjukt gott, och jag älskar personalen där (på fiket vid bowlingen).

Tillbaka i Hällsjö var i alla fall EN sak sig likt: fredag=spelkväll! Oturligt nog var Per sjuk, men vi fick i alla fall njuta av Maris sällskap. Och citat.

Jag: Nämn två av de tre medlemmarna i A-ha.
Mari: Hur många var dom?
Pappa: Fyra.
Mari: Aha.

Therese (till pappa): Nä jag ska läsa, du ska slicka på korten!

Mamma: Fan också, det VAR Satan!

Sen var det dags för helgens höjdpunkt, mors födelsedag!




Mamma: Det var en konstig choklad. Den var liten och tjock.

Mamma: Therese! Kom och knuffa mig i baken!

Slutligen, coolaste bilden ever. Rand the invisible cat! Ja eller, han är ju inte riktigt invisible, snarare snabbare än blixten. Hohoho. Och där var dagens bästa ordvits, sug på den.



Ja katten heter Rand. Therese döpte honom när hon var inne i nån skum fantasyperiod...

Jag återkommer med rapport (och bilder) från personalfesten i fredags. Ojojoj.

... disturb.

Jag har lite mycket att tänka på just nu. Men lugn bara lugn, det kommer både citat och bilder från lovet i Hell-yeah.

Ni vet såna där perioder när allting händer på en gång? En sån period är jag inne i nu. Jag vill hålla kvar allt samtidigt som jag vill ha allt nytt också. Men det går ju inte. Så det är dags att säga adjö till Pärlan och skicka henne till bilhimlen. Safe journey my friend.

... men Angels och mina Heartbreak-kvällar för... eh... ett par år sen? Var det så längesen? Hursomhelst, det var inte poängen. Poängen var att jag hade sjukt roligt igår när Jossan och jag bestämde oss för att göra stan (läs: Harrys) osäkert. Om man har så ont i fötterna att man knappt kan gå uppför trapporna hemma har man haft en lyckad kväll. Trust me.



Åh herregud. Så där såg jag väl inte ut?

Jag: Haha! Mina naglar ser ut som bebisvarianter av dina!



Mycket dans, mycket folk och en mycket märklig åldersblandning. Ibland kände vi oss yngst i stan, ibland som gamla tanter. Men det hindrade inte diverse löst folk från att attackera tanterna.

Exempel 1.
Jossan och jag dansar på lilla scenen på schlagergolvet (som för kvällen var nån slags våt dröm från 90-talet. När det gäller musiken alltså. Allt från Macarena till Raising my family). En kille smiter förbi oss och kryper upp i fönstret bredvid. Ser mycket märkligt ut. Där står han en stund, utan att ägna oss en blick. Plötsligt kastar han sig runt och slår armarna runt mig. Jag hinner se att han är typ... tio år yngre. Så ser han kärleksfullt på mig.

Mystisk kille 1: Var är utgången?

Jag pekar förvirrat och han ger mig en fet blöt puss på kinden (hade jag inte vänt på ansiktet hade den hamnat nån annanstans) och går.

Jossan: Haha! Fattar du hur kul du såg ut nu?!


Exempel 2.
Äldre man försöker beställa en öl. Jossan och jag sitter på barstolar bredvid. Han ger sig in i en lång beskrivning av sin familj, var han bor och att han absolut inte är ute för att ragga. Särskilt inte på oss.

Mystisk man 2: Eh, men ni har inte pojkvänner? Eller sambos?
Vi: Nä. Vi behöver inte sånt.
Mystisk man 2 (halv fascinerat, halvt äcklat): Är ni flator?!
Vi: Nä. Men vi önskar vi vore det.


Exempel 3.
Här väljer jag att inte dela med mig av citat. Men man kan ju sammanfatta det med att Jossan vinner alla jämförelser hands down. Man kan liksom inte tävla med en säljare av underkläder som dessutom kan sina sängar. Suck. Men jag fick i alla fall eskort till porten och en klubba.

... diska också! Det där med invanda könsroller tar visst inte slut för att ett förhållande gör det. Men det är klart. Matts och jag umgås ju nästan mer nu än när vi var tillsammans så det är kanske inte så konstigt.

Jag (glatt och engagerat): Var ska jag såga?
Matts (trött och lite överlägset. Nej. Mycket överlägset): Nä. Jag sågar. Du kan hålla i här lite.

Vissa samtal på jobbet kanske spårar ur en liten liten aning. Som det där samtalet häromdan som först handlade om genus och... vaddetnuvar.

Anonym kollega: Du kommer att hamna i manchesterträsket också.

... jag är en lat jävel. I'm lazy and I'm proud to be lazy! Byt ut "lazy" mot "Irish" så får ni repliken som mina irländska house mates tvingade mig att träna in med irländskt uttal. Det gick så där.

Apropå (som jag äntligen lärt mig stava, det krävdes bara att jag förstod att det kommer av "a propos". För där är det ju inget dubbeltecknat p! Haha!) Irland så var ju min vän Matts där för några veckor sedan. När han kom hem hade han en present med sig. Jag KAN ha hintat om att jag gillar whisky fudge. Det kan också ha varit så att jag använde något färgstarkare ordalag än just "gillar".




Förutom att smaska whisky fudge har jag de senaste veckorna drömt helt sanslöst sjuka drömmar. Hm, nu när jag tänker efter kanske det hela hänger ihop? Never trust the Irish... Hursomhelst, drömmarna är mycket verklighetstrogna förutom att de innehåller fullkomligt surrealistiska sekvenser. Därför blev jag lite fundersam på om jag verkligen var vaken häromdan när jag tittade över på grannhuset och såg detta:




För dig som inte ser så bra: huset är täckt av fåglar. Det var många fler än de som syns på bilden. Jag blev lite rädd.

Ehm ja! Vidare till nästa ämne så att jag får visa de FINA bilderna jag tagit de senaste dagarna. I torsdags var jag modell för en dag. Man skulle ju kunna tycka att en normal människa på frågan "vill du modella underkläder på en möbelaffär?" svarar NEJ FÖR H-VETE och det... har man nog helt rätt i. Jag och några till hade dock inte sinnesnärvaro att tacka nej och hamnade därför inte bara i underkläder utan också i balklänningar inför en hel del folk.


Lisa, Emma och Monica...                                              ... och Anette!


Jossan var konferencier...                                        ... och Linda var vackrast som vanligt!

I fredags hade jag bytt lektioner kors och tvärs och var så förvirrad i slutet av dagen att jag inte förmådde göra nåt vettigt alls. Så jag fredagsstädade skrivbordet istället. Det gjorde inte mina kollegor.



Och så blev det helg. Och då gick jag på hockey. Och då förlorade Modo. Och då blev jag förbannad. Men sen blev det söndag och då blev jag tröstad av bästa brudarna. Och då kändes det lite bättre. Om jag fortfarande jobbar som svensklärare? You betcha.




Slutligen försökte jag laga lite mat. Det gick både bra och dåligt.



Gissa vilket som är det "bra" exemplet.

Det var fan inte lätt att vara modoit ikväll. Så. Jävla. Dåligt.

Matts: Du skulle klämma på mig! Vet du hur DET slutade?! JAG fick klämma på DIG!
Det finns ju killar som gillar sånt också, men hey. Vem är jag att döma.

Jag återkommer med ett bildreportage om den senaste tidens begivenheter. Oh, darra av förväntan.

... en gång sjöng och som jag citerat här förut: "It must be Monday, oh what a dumb day".

Jag sov inte många timmar alls inatt. Alla helgens eskapader snurrade runt runt i huvudet och inte ens P3 Dokumentär fick tyst på eländet. Således var det en något trött Jessika som slog upp sina vackra ögon i morse. Hon kanske hade råkat snooza i sisådär en halvtimme.

Väl på jobbet får jag veta att vi inte har något morgonmöte, vilket innebär att jag HADE KUNNAT SOVA MINST EN TIMME TILL. Vanligtvis stör dylika missöden mig inte så mycket (jo det gör de visst) men i morse hade jag verkligen verkligen behövt den där extra timmen.

Eh jaha, det var nog allt jag ville säga idag. Jag tänkte nog när jag loggade in att jag hade något vettigt att säga men... Njae.

... går bra nu.

Det tog några dagar att smälta min och Anders föreläsning för kollegorna på Vasa i onsdags. Vi delade med oss av våra personliga erfarenheter av stress och försökte också förklara hur vi numera hanterar våra olika men ändå besläktade bekymmer. Och jag insåg en sak. Jag är faktiskt på andra sidan av det nu. Det är en helt sjuk känsla, men även om jag fortfarande har min magsjukdom och även om jag antagligen aldrig kommer att bli helt medicinfri så är jag inte sjuk av stress längre. Jag jobbar 100%, och även om jag trillar ner i svackor ibland så når jag kanten och kan kravla mig upp igen. Jag kan till och med jobba på mina metaforer på fritiden. Har som synes rätt mycket att jobba på.

... på julafton.

Efter alldeles för många års väntan och krångel hit och dit har jag ÄNTLIGEN äntligen äntligen blivit erbjuden en parkeringsplats DÄR JAG FAKTISKT BOR. Fan alltså, det är sjukt mycket vuxenpoäng på det här.

Vad gör jag annars? Pja, beundrar mig själv i spegeln bland annat. Nyfärgat hår (jaja, jag vet att ni vill se bilder men jag har precis duschat efter dansen så jag är inte riktigt... presentabel) är inte den enda anledningen, jag tror att jag håller på att bli kär i mig själv. Igen. All the signs are there.

Dessutom försöker jag låta bli att bli alltför exalterad över min 30-årsfest. Jag VET att jag börjar nå den åldern då det är rakt pinsamt att bli så till sig över sin egen födelsedag, men det skiter jag fullständigt i. Det finns få saker jag älskar så mycket som att fylla år, och i år kommer jag dessutom äntligen att få samla folk från alla håll i mitt liv på samma fest. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om ifall det blir kul eller inte, huvudsaken är att få se alla där TILLSAMMANS. Och att veta att de är där för min skull. Ja, precis så egoistisk är jag. Man behöver vara det ibland.

... and no play? Eller hur VAR det nu.

Halva priset på Absint. Restaurangen alltså, inte drycken. Eller ja, rent tekniskt sett hade man nog fått absint också för halva priset, men vi höll oss till kaffedrinkar. Och mat. Och öl. Och choklad. Löjligt billigt, löjligt gott. De kallar det Crazy Friday. Jag kallar det After Work med kollegorna.

Micke: Du får stå för lite peppning då!
Prillan: Petting?
Höll på att säga you wish, men eftersom det handlade om elever så... nä...

Prillan: Vi kan nästan ha en trekant där!
Ankan: Men jag då?!
Jögga: Fyrkant.

Prillan: Nu har vi kommit till pudeln med det här!
Jajemen!

Med risk för att låta något... slajmy här: jag ÄLSKAR verkligen att kramas. Kollegorna (som var med) hade jag iskallt räkna med att få krama hur mycket jag ville ikväll, men så dök dessutom en danskurskamrat upp (och säga vad man vill om dansare, men de kan FAN kramas!) och gosade. All in all=lovely evening. Och helgen har bara börjat.

... jag skrattade så att jag nästan trillade av en stol. Igår gjorde jag det. På Gävle teater. Trillade nästan i golvet alltså. Jag slog i alla fall huvudet i framförvarande bänkrad för att jag skrattade så mycket.

Vad jag skrattade åt? Shakespeare givetvis, hwhat else?! I något... annorlunda tappning. Hm. Jag LÄR på rent gävlemål erkänna att jag har en otroligt infantil och pubertal humor. Och det står jag för.

Idag har jag, förutom att småskratta åt gårdagen även lite i efterhand, även skrattat åt en kollegas reenactment av ett pinsamt klassrumsögonblick (igenkänningshumor is the shit) samt åt elever för att... de... är... elever. Äh. You had to be there.

Bilduppdatering? Av min frisyr igår morse? Jamen givetvis! Den kommer när jag orkar leta reda på sladden. Bluetooth? Skicka direkt från mobilen? Det är för amatörer.

... eller nej. Matts says.

Matts: Det var lite krångligt att göra det i sängen för det var ingenting som var styvt där.
Tack för den infon. Kul att du känner att du vill dela med dig.

... jag menar!!!

"Fast vad jämställda parrelationer egentligen betyder är inte solklart. Det säger till exempel ingenting om maktförhållandet i en relation. I sociologen Carin Holmbergs avhandling ”Det kallas kärlek” djupintervjuades tio politiskt intresserade par utan barn som ansåg sig själva vara jämställda. Resultatet visade att kvinnorna och männens olika sätt att visa kärlek skapade en obalans i relationen. Mönstret var att männen snålade på bekräftelse, medan kvinnorna konstant bekräftade sin partner. På så sätt fick männen omedvetet ett övertag i förhållandet – trots de högt ställda ambitionerna om jämställdhet och rättvisa."

Ur DN.

Märk ordet "omedvetet". Det finns bara ett sätt att göra omedvetna handlingar medvetna, genom att rikta uppmärksamheten mot dem. Att säga "Men du vet, jag ÄR inte sån" på förfrågningar om fler sms/komplimanger/frågor är ICKE okej.

Killar säger ofta att de inte förstår sig på tjejer, så här får ni ett litet tips: slösa med ärlig bekräftelse, se det inte som ett nederlag att erkänna att hon är fin/bra/smart/rolig. Man kan inte bli bra på något man inte tränar på, eller hur? Och om din partner mår bättre av att du blir bättre på att ge henne det hon behöver, vad i hela HELVETE är det som stoppar dig?

Ah, jag blir så glad när det kommer undersökningar som gör mina åsikter legitima och väl underbyggda. Hohoho.

... som verkligen verkligen irriterar mig. Egentligen tror jag att jag gillar att bli lite irriterad eftersom jag så väldigt sällan BLIR arg och irriterad. Jag vill inte tappa kontakten med gnällkärringen inom mig.

1. Kollegor som INTE KAN FÄLLA NER TOALOCKET innan de spolar och sedan tvättar händerna med MYCKET skvätt så att hela toaringen blir genomblöt. Alltså, jag HOPPAS att det bara är vatten. SKA DET VARA SÅ JÄÄÄÄVLA SVÅRT?!

2. Kollegor som, trots att de kan planera och genomföra gymnasiekurser, inte tycks förstå mekaniken bakom att byta toalettrulle. Jag byter tamejfan varenda dag, och jag har MYCKET svårt att tänka mig att det slumpar sig så att det ALLTID är jag som råkar gå in precis när det tagit slut? Särskilt som påbörjade toalettrullar istället står på tvättfat, golv och diverse andra uppfinningsrika ställen. Prova hållaren nästa gång?

3. Vanliga människor (faktiskt även kollegor när jag tänker efter?) som känner kassörskan och därför stannar och PRATAR mitt i vägen när det står fler (läs: jag) i kö bakom. Suck.

Såja. Dags för morgonkaffe så att gnälltanten somnar om igen.

... to the bitter end. Jag har börjat spela Wordfeud. Damn. Sist jag fastnade i ett sånt här jävla spel var det Word Challenge på FB och det tog fan ÅR att bli av med det beroendet. Jag är inte helt fri än.

Matts: Är inte köptam ett ord?





I fredags gjorde jag ett gästspel på fredagsmyset i det Karlssonska/Wennbergska hemmet där lilla Maja snusade sött i vagnen eller snuttade på mamma Angel. Jag snuttade på en öl istället. Kändes mer lämpligt.



På lördag undrade Matts om jag ville åka till IKEA och titta på när han handlade lakan. Det ville jag. Jag fick mat. Matts köpte efterrätt till sig.








Matts: Har du sett klippet med hon Kisse?
Jag: Va? Nä?
Matts: Jamen hon bloggerskan?
Nej han sa inte fel. Han trodde att hon hette Kisse.

... men NÅN måtta får det väl vara?!

På klubben. Torsdagsdans. Jag tvingar Matts att dansa med mig fast han inte vill. Jag har jättekul. Matts ser lite plågad ut. Efter en frisnurr missar Matts min hand och råkar nudda... andra kroppsdelar:

Jag (med spelad indignation): Tar du mig på bröstet?!
Matts: Jaså var det DET det var?
Och han SKÄMTADE INTE.