Any way the wind blows...
... doesn't really matter to me.
Ljuva minnen. Kyrkdalscabaré. Har ni nånsin lyssnat på såna där avslappningsband där de ber en gå tillbaka till en stund då man var fullständigt lycklig och tillfreds med sig själv och allt omkring sig? Mina tankar hamnar nästan alltid på en cabaréträning. Eller kanske de där första sekunderna efter föreställningen. Jag lyssnar på "Bohemian Rhapsody" och tänker på hur det var att stå där när hela gänget klämde i för allt vad tygen och rösterna höll. We will not let you go! Jag tänker i alla fall aldrig let that go.
Jag upptäckte idag att en före detta... hm... ja... flört? (Ehe, kanske inte en helt korrekt beskrivning men för mammas skull den som får gälla) tycks ha flyttat från stan (allvarligt talat, vad GJORDE vi FFB? Före Facebook för den som inte förstår min dåliga humor). Då först slog det mig att jag troligtvis aldrig mer kommer att träffa personen i fråga. Och att jag hittills tycks ha trott nåt annat eftersom jag blev uppriktigt förvånad.
Det gjorde mig inte särskilt upprörd. Men det finns andra. Tjejer och killar. Vänner och... annat... Där jag aldrig vill upptäcka att vi aldrig mer kommer att ses. För oavsett vad jag säger när de metaforiska kamerorna är på, när jag är nyäten och solen skiner. Jag har varken glömt eller kommit över. Det gör ingen. Och oavsett vad som finns i det förflutna är det vissa som alltid kommer att ha en plats i mitt liv. Om de vill ha den.
Ja. Det är lite mycket allvar just nu. Köttets lust och själens obotliga ensamhet, visst var det så det var?
Ljuva minnen. Kyrkdalscabaré. Har ni nånsin lyssnat på såna där avslappningsband där de ber en gå tillbaka till en stund då man var fullständigt lycklig och tillfreds med sig själv och allt omkring sig? Mina tankar hamnar nästan alltid på en cabaréträning. Eller kanske de där första sekunderna efter föreställningen. Jag lyssnar på "Bohemian Rhapsody" och tänker på hur det var att stå där när hela gänget klämde i för allt vad tygen och rösterna höll. We will not let you go! Jag tänker i alla fall aldrig let that go.
Jag upptäckte idag att en före detta... hm... ja... flört? (Ehe, kanske inte en helt korrekt beskrivning men för mammas skull den som får gälla) tycks ha flyttat från stan (allvarligt talat, vad GJORDE vi FFB? Före Facebook för den som inte förstår min dåliga humor). Då först slog det mig att jag troligtvis aldrig mer kommer att träffa personen i fråga. Och att jag hittills tycks ha trott nåt annat eftersom jag blev uppriktigt förvånad.
Det gjorde mig inte särskilt upprörd. Men det finns andra. Tjejer och killar. Vänner och... annat... Där jag aldrig vill upptäcka att vi aldrig mer kommer att ses. För oavsett vad jag säger när de metaforiska kamerorna är på, när jag är nyäten och solen skiner. Jag har varken glömt eller kommit över. Det gör ingen. Och oavsett vad som finns i det förflutna är det vissa som alltid kommer att ha en plats i mitt liv. Om de vill ha den.
Ja. Det är lite mycket allvar just nu. Köttets lust och själens obotliga ensamhet, visst var det så det var?
Kommentarer
Postat av: Angel
Jag vill ha en plats och jag tror jag har en också.. och ja tänker behålla den! :)
Trackback
