jessikavingakristina

Ibland händer såna där små små saker som får en att tro att det trots allt (till exempel trots att jag jobbar som lärare, trots att mina vader aldrig kommer att bli bredare, trots att jag aldrig nånsin kommer att förstå raggningens grundtekniker) kanske finns en Gud. Idag skulle jag följa min kära syster till tåget och råkade slinka in på en skoaffär (vadå?! Det händer faktiskt att man går in där bara för att titta!!!). Plötsligt stod de där. På rea. MY PRECIOUS! Fy fan vad jag har väntat länge på de här skorna.

Häromleden försökte jag förklara skillnaden mellan att vara attraherad och intresserad av någon och nu känner jag att jag måste tydliggöra den skillnaden för mig själv också. Man (läs: jag) kan vara fysiskt attraherad av en snygg kille som är korkad, elak eller dryg, men man (läs: jag) kan inte vara intresserad av honom. För att vara intresserad av någon krävs en kombination av både intresse och attraktion. Problemet är att man (läs: jag) ofta tycks blanda ihop dessa två tillstånd och får för sig (läs: mig) att man (läs: jag) är intresserad av idioter. Så HUR botar man en attraktion förklädd till intresse? Jag har några förslag: 1. man dejtar en massa intressanta killar så att det första (misslyckade) objektet helt enkelt inte får plats i minnesbanken. 2. man blir fruktansvärt självupptagen och lägger all sin tid på träning, shopping och "egentid". 3. man äter väldigt mycket choklad. Just nu försöker jag med en kombination av alla tre. Enda problemet är att hitta lämpliga kandidater till punkt ett. Jag menar. Ärligt talat. Hur intressanta är killar egentligen?