A little bit of heaven...
... and a little bit of... kaka?
I morse bestämde jag att jag behövde en kaka. Ni vet, vissa tisdagsmornar är lite segare än andra, och ibland är chokladkaka med philadelphiaglasyr det enda som hjälper? Så här i efterhand är jag dock osäker på om man bör KOKA glasyren i micron.
Detta är alltså en actionbild av den bubblande glasyren. Tror nån att jag lyckades vänta tills kakan hade svalnat innan jag började tugga i mig den? Nä. Just.
Jag börjar tro att min bordsgranne Fredrik inte riktigt gillar mitt prat så mycket som han påstår.
Jag menar, kunde han inte ha skickat en lite SUBTILARE signal istället för att bygga en vägg mellan oss?! Tur att jag i alla fall ser ljuset från min arbetsplats.
Apropå ljus tyckte jag att jag behövde mer sådant, så jag tog en promenad i Boulognern på kvällkvisten. Finn (minst) fem fel:
Vem har beställt höst?! Varför är löven redan gula?! Jag behöver en kaka.
I morse bestämde jag att jag behövde en kaka. Ni vet, vissa tisdagsmornar är lite segare än andra, och ibland är chokladkaka med philadelphiaglasyr det enda som hjälper? Så här i efterhand är jag dock osäker på om man bör KOKA glasyren i micron.
Detta är alltså en actionbild av den bubblande glasyren. Tror nån att jag lyckades vänta tills kakan hade svalnat innan jag började tugga i mig den? Nä. Just.
Jag börjar tro att min bordsgranne Fredrik inte riktigt gillar mitt prat så mycket som han påstår.
Jag menar, kunde han inte ha skickat en lite SUBTILARE signal istället för att bygga en vägg mellan oss?! Tur att jag i alla fall ser ljuset från min arbetsplats.
Apropå ljus tyckte jag att jag behövde mer sådant, så jag tog en promenad i Boulognern på kvällkvisten. Finn (minst) fem fel:
Vem har beställt höst?! Varför är löven redan gula?! Jag behöver en kaka.
Vem säger...
... att det är tråkigt att dela tvättstuga med andra?!
Den här är på samma nivå som dåliga Harlekinromaner när frun hittar älskarinnans "kvarglömda" trosor. Vem fan glömmer ta på sig trosorna? Eller som i det här fallet: vem fan "råkar" ta med sig ett par spetstrosor?!
Jag ska börja säga så till min lägenhet också: Förväntar att det är städat när jag kommer! Ord och inga visor! Jag förstår dock inte riktigt "Visar en del av städresultatet här nedan" (det svarta kluddet är mitt försök att anonymisera, man vill ju inte hänga ut nån i onödan här, eller hur Angel?). Det... fanns ju ingenting nedanför?
Och så beviset på att jag hade en lyckad lördagkväll:
Den här är på samma nivå som dåliga Harlekinromaner när frun hittar älskarinnans "kvarglömda" trosor. Vem fan glömmer ta på sig trosorna? Eller som i det här fallet: vem fan "råkar" ta med sig ett par spetstrosor?!
Jag ska börja säga så till min lägenhet också: Förväntar att det är städat när jag kommer! Ord och inga visor! Jag förstår dock inte riktigt "Visar en del av städresultatet här nedan" (det svarta kluddet är mitt försök att anonymisera, man vill ju inte hänga ut nån i onödan här, eller hur Angel?). Det... fanns ju ingenting nedanför?
Och så beviset på att jag hade en lyckad lördagkväll:
This is...
... country music. Mitt nya intresse är helt klart att utnyttja det faktum att Stockholm plötsligt är nästgårds och åka på hejdlösa mängder countrykonserter även i framtiden.
Igår lämnade jag min klass i chefens kompetenta händer. Själv hoppade jag in i Matts (pappas) bil och styrde kosan mot storstan. Jag var halvt hysterisk redan på vägen ner. Av lycklig förväntan.
Vi försökte hitta nånstans att äta. Matts försökte skaffa sig en hjärnskakning. Skalle mot trä låter ganska tufft faktiskt. Om det inte är ens egen skalle.
Matts: Oj ursäkta.
Jag (oförstående): För vad?
Matts: Var det inte din tå jag kom åt?
Jag (tittar ner under bordet och tänker att det nog var ett bordsben och är inte beredd på synen som möter mig): Nej, det var en potatis!
Sen bröt jag ihop. Svårt att förklara varför det var så kul, men jag höll på att garva ihjäl mig.
Sen bröt jag ihop. Svårt att förklara varför det var så kul, men jag höll på att garva ihjäl mig.
Nä. Det var inte Streaplers vi skulle se. Men det var den enda turnébuss som syntes till:
Väl inne på Cirkus genomled vi en hel jävla timme förband. Det var alldeles för högt, alldeles för falskt och alldeles för tråkigt. Jag vågade inte lita på att jag faktiskt skulle få se Brad Paisley live förrän han faktiskt klev in på scen. I SAMMA RUM som jag befann mig i?! Visserligen ett rätt stort rum men ändå! Det var liksom B-R-A-D P-A-I-S-L-E-Y.
Förutom att spela gitarr som en gud har karln humor också. Bland annat lärde han sig lite svenska ord och satte in dem i sina texter, som i "with all of these men lining up to be kastrera" (han lärde sig inte riktigt svenska böjningsformer). Och så visade han och hans band hur country ska spelas.
Matts: Jag hade ju en bil i munnen. Det var nog den som gjorde att jag inte kunde nysa ordentligt.
En bit in i konserten gick bandet ut och Brad satte sig med gitarren, ensam, längst fram på scenen. Efter ett par låtar ropade någon i publiken på Whiskey Lullaby och mannen med gitarren sa "Why not?" och började spela. Jag vet att majoriteten av svenska folket aldrig hört den låten och aldrig kommer att förstå hur det kändes när ett fullsatt Cirkus plötsligt började sjunga allsång till en ensam gitarr. Före igår hade Brad Paisley aldrig satt sin fot i Sverige, ändå kan flera tusen människor i det här landet varenda ord i hans text och varenda ton i hans melodi. Det tycker jag är vackert.
Matts: Den DÄR kom genom näsan!
Nu har jag inte så många hjältar kvar. På önskelistan står Willie Nelson, Dolly Parton, Taylor Swift och Kenny Chesney. Men jag tror att de får rätt svårt att mäta sig med Alan och Brad. Snälla, kom tillbaka varje år!
Matts: E4. Det låter bra.
Sen tog vi en nätt liten omväg tillbaka ut på Djurgårn. Varför? Ja jag vet faktiskt inte. Det blev lite fel. Men det LÄT bra.
Och så tappade jag bort min handväska litegrann på Max i Uppsala. Det var faktiskt ganska traumatiskt, men all's well that ends well och den snälla personalen skrattade bara lite åt mig när jag halvt gråtande tackade ungefär hundra gånger för att de hittat den och tagit hand om den.
Jaha. Angel gillar ju när man knyter ihop säcken i slutet av texter. Men jag har faktiskt ingen bra sammanfattning. Så jag låter Brad stå för den:
Do you like to drink a cold one on the weekend
And get a little loud
Do you want to say 'I'm sorry' or 'I love you'
But you don't know how
Do you wish somebody had the nerve
To tell that stupid boss of yours to shove it
Next time he yells at you
Well this is country music, and we do
This is country music
Igår...
... var jag på danskurs. Utan Angel. Det kändes konstigt.
Men det förstås, jag träffade på gamla bekanta från Härnta (vi tittade diskret på varann bra länge innan vi kom på varifrån vi kände varann) och så fick jag dansa ordentligt för första gången på evigheter. Synd bara att jag tänkte efter just EFTER och hade en tröja utanpå linnet. Ett sånt där linne som man inte vill visa sig i utan tröja. Varför det var ett problem? Det var så SATANS varmt.
Tänkte lägga upp en bild på linnet efteråt, så att alla skulle förstå exakt hur svettigt det blev. Men jag ångrade mig. Inte för att jag skäms eller så, men BH:n kanske syntes lite väl mycket. Jag menar, jag har inga problem med att vara bikinimodell när Jossan tvingar mig, men att lägga upp bilder som eleven och chefen kan se? Det kanske skulle vara lite ostrategiskt. Typ.
Men det förstås, jag träffade på gamla bekanta från Härnta (vi tittade diskret på varann bra länge innan vi kom på varifrån vi kände varann) och så fick jag dansa ordentligt för första gången på evigheter. Synd bara att jag tänkte efter just EFTER och hade en tröja utanpå linnet. Ett sånt där linne som man inte vill visa sig i utan tröja. Varför det var ett problem? Det var så SATANS varmt.
Tänkte lägga upp en bild på linnet efteråt, så att alla skulle förstå exakt hur svettigt det blev. Men jag ångrade mig. Inte för att jag skäms eller så, men BH:n kanske syntes lite väl mycket. Jag menar, jag har inga problem med att vara bikinimodell när Jossan tvingar mig, men att lägga upp bilder som eleven och chefen kan se? Det kanske skulle vara lite ostrategiskt. Typ.
Människor jag minns...
... med soundtrack.
Vissa låtar är, vare sig man vill eller inte, för alltid sammanlänkade med den där personen som spelade den för en. Eller med hon som ylade den med en sena sommarkvällar. Eller med han som dansade en långsam tryckare med en på mellanstadiet. Eller kanske med de man sjöng den med.
Helt utan inbördes ordning:
There you'll be- Faith Hill
Sas. Vi har ju många att välja bland, men under alla år sen vi flyttade ifrån varann fast vi inte ville har det alltid varit den här som fått mig att le och grina på samma gång.
Toes- Zac Brown Band
Angel. Vi har också många att välja på. Remember when ligger också nära till hands, men Toes är och förblir den där galna sommaren när jag var så jävla genuint lycklig i ditt sällskap, balanserandes på en trottoarkant på väg hem från krogen, skrålandes för full hals.
To be with you- Mr Big
Mina systrar. För att jag aldrig har hört ett så fruktansvärt tonartsbyte i hela mitt liv. Och att vi sjöng vidare lika glatt ändå (efter skrattattackerna).
Fritiof och Carmencita- Evert Taube
Pappa. Jag vet inte ens om den heter så, men det är vad jag kallar låten som är käre fars paradnummer. Var jag än hör den så försvinner Everts röst alltid när Carmencita kommer in och istället hör jag pappas fantastiska falsettsång.
Seasons in the sun
Mamma. Det är ju bara mammas låt. Och kanske också en förklaring till varför jag är löjligt förtjust i så där härligt sentimentala ballader: it's in the genes.
Sexy Back- Justin Timberlake
Manja. Vi ägde dansgolvet på Brady's, en pub i en liten by utanför Dublin som de ohämmade nordbor vi var och är. Jag kan fortfarande se movsen och alla stackars irländares skräckslagna blickar åt vårt håll.
25 minutes- MLTR
Maria. Det är svårt att förklara för andra varför vi lyssnade på samma låt i femton mil, från Högs ändå till Härnta. Men vi två vet varför.
Bara om min älskade väntar
Tor. För att det nog är den enda låt vi lyckats sjunga tillsammans med hyfsat resultat.
The Gambler- Kenny Rogers
Jocke-på-gymmet. Jag har spelat den för elever SÅ många gånger nu och tvingat dem att analysera texten, men jag minns fortfarande första gången jag hörde den. Efter ett gäng discolåtar ljöd plötsligt Kennys stämma genom lokalen och jag glömde helt och hållet bort att träna. Det finns ju viktigare saker här i livet.
Never been to me- Charlene
Henrik L. Den var med på en fantastisk blandskiva (varför gör man inte sånt längre?!) jag fick en gång för längesen. Så fantastiskt melodramatisk men samtidigt musikalisk. Lite som jag och Henrik.
Bad romance- Lady Gaga
Annagrannen. Du vet precis vilket tillfälle jag förknippar med den här. Det var verkligen inte en bra period i mitt liv, men den kvällen och framförallt den låten var fan bra.
Everything I do-Bryan Adams
Johan E (från Kyrkdal ja). För att han var den enda som vågade hålla i en på dansgolvet på mellanstadiet. Det var antagligen där min fox-kärlek föddes.
Truly Madly Deeply-Savage Garden
Mossa. Ja vad fan ska man säga. Vi var kanske inte så rock 'n' roll, men jävlar vad roligt vi hade.
Curly Sue- Takida
Jennie och Jessica. Den inledde vår fantastiska show en gång i tiden... Varje gång jag hör introt känner jag hur jag står där med er igen, och jag hoppas verkligen att det kommer att bli så igen.
This is the way- E-type
Malin J. Alla som suttit i 423 (det är ett arbetsrum på Vasa) vet precis varför den här låten för alltid är förknippad med galna, härliga Malin.
Hello - Lionel Richie
Denise, Rozita, Helene, Anna och Annika. En sjuk kväll på ett hotellrum i Dublin som ledde till alldeles för många interna skämt. Bland annat detta.
Ja. Det fattas hur många som helst?! Jag kommer säkert på fler om en stund. Påminn mig.
Vissa låtar är, vare sig man vill eller inte, för alltid sammanlänkade med den där personen som spelade den för en. Eller med hon som ylade den med en sena sommarkvällar. Eller med han som dansade en långsam tryckare med en på mellanstadiet. Eller kanske med de man sjöng den med.
Helt utan inbördes ordning:
There you'll be- Faith Hill
Sas. Vi har ju många att välja bland, men under alla år sen vi flyttade ifrån varann fast vi inte ville har det alltid varit den här som fått mig att le och grina på samma gång.
Toes- Zac Brown Band
Angel. Vi har också många att välja på. Remember when ligger också nära till hands, men Toes är och förblir den där galna sommaren när jag var så jävla genuint lycklig i ditt sällskap, balanserandes på en trottoarkant på väg hem från krogen, skrålandes för full hals.
To be with you- Mr Big
Mina systrar. För att jag aldrig har hört ett så fruktansvärt tonartsbyte i hela mitt liv. Och att vi sjöng vidare lika glatt ändå (efter skrattattackerna).
Fritiof och Carmencita- Evert Taube
Pappa. Jag vet inte ens om den heter så, men det är vad jag kallar låten som är käre fars paradnummer. Var jag än hör den så försvinner Everts röst alltid när Carmencita kommer in och istället hör jag pappas fantastiska falsettsång.
Seasons in the sun
Mamma. Det är ju bara mammas låt. Och kanske också en förklaring till varför jag är löjligt förtjust i så där härligt sentimentala ballader: it's in the genes.
Sexy Back- Justin Timberlake
Manja. Vi ägde dansgolvet på Brady's, en pub i en liten by utanför Dublin som de ohämmade nordbor vi var och är. Jag kan fortfarande se movsen och alla stackars irländares skräckslagna blickar åt vårt håll.
25 minutes- MLTR
Maria. Det är svårt att förklara för andra varför vi lyssnade på samma låt i femton mil, från Högs ändå till Härnta. Men vi två vet varför.
Bara om min älskade väntar
Tor. För att det nog är den enda låt vi lyckats sjunga tillsammans med hyfsat resultat.
The Gambler- Kenny Rogers
Jocke-på-gymmet. Jag har spelat den för elever SÅ många gånger nu och tvingat dem att analysera texten, men jag minns fortfarande första gången jag hörde den. Efter ett gäng discolåtar ljöd plötsligt Kennys stämma genom lokalen och jag glömde helt och hållet bort att träna. Det finns ju viktigare saker här i livet.
Never been to me- Charlene
Henrik L. Den var med på en fantastisk blandskiva (varför gör man inte sånt längre?!) jag fick en gång för längesen. Så fantastiskt melodramatisk men samtidigt musikalisk. Lite som jag och Henrik.
Bad romance- Lady Gaga
Annagrannen. Du vet precis vilket tillfälle jag förknippar med den här. Det var verkligen inte en bra period i mitt liv, men den kvällen och framförallt den låten var fan bra.
Everything I do-Bryan Adams
Johan E (från Kyrkdal ja). För att han var den enda som vågade hålla i en på dansgolvet på mellanstadiet. Det var antagligen där min fox-kärlek föddes.
Truly Madly Deeply-Savage Garden
Mossa. Ja vad fan ska man säga. Vi var kanske inte så rock 'n' roll, men jävlar vad roligt vi hade.
Curly Sue- Takida
Jennie och Jessica. Den inledde vår fantastiska show en gång i tiden... Varje gång jag hör introt känner jag hur jag står där med er igen, och jag hoppas verkligen att det kommer att bli så igen.
This is the way- E-type
Malin J. Alla som suttit i 423 (det är ett arbetsrum på Vasa) vet precis varför den här låten för alltid är förknippad med galna, härliga Malin.
Hello - Lionel Richie
Denise, Rozita, Helene, Anna och Annika. En sjuk kväll på ett hotellrum i Dublin som ledde till alldeles för många interna skämt. Bland annat detta.
Ja. Det fattas hur många som helst?! Jag kommer säkert på fler om en stund. Påminn mig.
Man vet att...
... man är otränad när det piper i lungorna och svartnar för ögonen efter tio minuters innebandy. Visserligen var vi bara två mot två men ändå. Blodsmak, kaskadsvettningar och spontanastma, all inclusive liksom.
Jag läste en artikel häromdan om att människor som inte trivs med sina kollegor är mycket sjukare än andra. Jag må vara rätt sjuk ibland på alla sätt och vis, men det beror definitivt inte på kollegorna. Idag har jag gått runt och bara njutit av allt trash talk, alla dåliga ordvitsar, all hjälpsamhet och all eleverna-kommer-imorgon-panik. Det är ett väldigt roligt jobb jag har. Med väldigt väldigt roliga kollegor.
Och det bästa av allt: imorgon kommer eleverna tillbaka, och då blir jobbet ännu bättre.
För övrigt är mitt liv som en dålig komediserie. Idag lyckades jag sätta en sticka i benet i personalrummet och det gjorde så DJÄVULSKT ont. Haltade bort till sjuksyster, som förstås inte var där idag. Men Monica, min darling var där. Hon är SYV:are (det vi kallade SYO-konsulent) och hade operationsredskap (läs:pincett) i skrivbordslådan, så efter att ha konstaterat att den jäveln naglat fast sig i knäskålen opererade jag med stadig hand ut den. Helt normalt beteende i skolkorridorerna.
Och igår var vi på en guidad visning av Forsbacka bruk. Det var... inte så intressant. Jag har så jävla svårt för att gå runt och TITTA på grejer? Jaha. Det här var en masugn ja. Vad... fint. Men sen fick vi mat. Åh så god mat. Och kaffe! Precis efter maten fick vi en liten föreläsning om huset vi satt i. Då passade jag på att praktisera mina yviga handrörelser och välte ut ett vattenglas med en smäll. Eller ja, inte ETT vattenglas, MITT vattenglas. Som jag just fyllt på.
Som avslutning: om precis en vecka befinner jag mig definitivt inte hemma i soffan. Nejnej. Då är jag på Cirkus i Stockholm och ser Brad Paisley. Helt. Jävla. Ofattbart.
Jag läste en artikel häromdan om att människor som inte trivs med sina kollegor är mycket sjukare än andra. Jag må vara rätt sjuk ibland på alla sätt och vis, men det beror definitivt inte på kollegorna. Idag har jag gått runt och bara njutit av allt trash talk, alla dåliga ordvitsar, all hjälpsamhet och all eleverna-kommer-imorgon-panik. Det är ett väldigt roligt jobb jag har. Med väldigt väldigt roliga kollegor.
Och det bästa av allt: imorgon kommer eleverna tillbaka, och då blir jobbet ännu bättre.
För övrigt är mitt liv som en dålig komediserie. Idag lyckades jag sätta en sticka i benet i personalrummet och det gjorde så DJÄVULSKT ont. Haltade bort till sjuksyster, som förstås inte var där idag. Men Monica, min darling var där. Hon är SYV:are (det vi kallade SYO-konsulent) och hade operationsredskap (läs:pincett) i skrivbordslådan, så efter att ha konstaterat att den jäveln naglat fast sig i knäskålen opererade jag med stadig hand ut den. Helt normalt beteende i skolkorridorerna.
Och igår var vi på en guidad visning av Forsbacka bruk. Det var... inte så intressant. Jag har så jävla svårt för att gå runt och TITTA på grejer? Jaha. Det här var en masugn ja. Vad... fint. Men sen fick vi mat. Åh så god mat. Och kaffe! Precis efter maten fick vi en liten föreläsning om huset vi satt i. Då passade jag på att praktisera mina yviga handrörelser och välte ut ett vattenglas med en smäll. Eller ja, inte ETT vattenglas, MITT vattenglas. Som jag just fyllt på.
Som avslutning: om precis en vecka befinner jag mig definitivt inte hemma i soffan. Nejnej. Då är jag på Cirkus i Stockholm och ser Brad Paisley. Helt. Jävla. Ofattbart.
Det är kärlek det
Personalmöte. Jag skrattar åt A & A som duktigt plockar fram kollegieblock och penna när chefen börjar prata (själv har jag snott en penna i kopieringsrummet och slitit åt mig ett halvt kopieringspapper för att i alla fall ge ett någorlunda seriöst intryck).
Ankan: Jessika, du förstår att du är OBS-klassen mellan mig och Anders nu?
No sense...
... no sense at all.
Jag undrar verkligen hur det kan komma sig att jag mår dåligt i stort sett hela sommarlovet men börjar må som en jävla prinsessa när jag återvänder till Vasa? Så här brukar det inte gå till att börja jobba igen.
Det killar i tarmen skulle man kunna säga (Therese och Jenny fattar vad jag menar, ni andra kan googla känselreceptorer i tarmen)! Igår kunde jag nästan inte somna för att jag så gärna ville vara vaken redan och dricka morgonkaffe?! Och nu pratar vi om bruden som tycker att alla mornar före nio är för tidiga mornar. Sjukt är vad det är.
Jag undrar verkligen hur det kan komma sig att jag mår dåligt i stort sett hela sommarlovet men börjar må som en jävla prinsessa när jag återvänder till Vasa? Så här brukar det inte gå till att börja jobba igen.
Det killar i tarmen skulle man kunna säga (Therese och Jenny fattar vad jag menar, ni andra kan googla känselreceptorer i tarmen)! Igår kunde jag nästan inte somna för att jag så gärna ville vara vaken redan och dricka morgonkaffe?! Och nu pratar vi om bruden som tycker att alla mornar före nio är för tidiga mornar. Sjukt är vad det är.
Angel sa...
... att jag borde blogga. Jag sa att jag inte hade nåt att blogga om. Hon sa att jag kunde börja med "Det var en gång...". Så då gör jag väl det.
Det var en gång en Jessika som skulle göra smoothie. Hon orkade inte vänta på att jordgubbarna skulle tina ordentligt så hon tvångsmixade skiten alldeles för tidigt. Jag är rätt säker på att en smoothie inte ska säga "Floff!" och ramla ur mixerskålen i en stor klump rakt ner i (och utanför) glaset.
Sen var det en gång en Jessika och en Jossan som tyckte att en lördagkväll är för bra för att slösas bort och som därför klädde upp sig och gick på Harrys. Först försökte de dock få till EN ENDA JÄVLA SNYGG BILD på sig. Det gick så där. Det här är det närmaste vi kom:
Visst är det snyggt att jag ser nästan genomskinlig ut bredvid Jossan? Det behövs inga specialeffekter i vår skräckfilm, alla skulle gå på att jag är ett spöke i alla fall.
För övrigt mår jag bättre än på länge, både psykiskt och fysiskt. Kan det, hemska tanke, vara så att jag mår bra av att jobba?! Nä. Det är nog bara ett rent sammanträffande.
Det var en gång en Jessika som skulle göra smoothie. Hon orkade inte vänta på att jordgubbarna skulle tina ordentligt så hon tvångsmixade skiten alldeles för tidigt. Jag är rätt säker på att en smoothie inte ska säga "Floff!" och ramla ur mixerskålen i en stor klump rakt ner i (och utanför) glaset.
Sen var det en gång en Jessika och en Jossan som tyckte att en lördagkväll är för bra för att slösas bort och som därför klädde upp sig och gick på Harrys. Först försökte de dock få till EN ENDA JÄVLA SNYGG BILD på sig. Det gick så där. Det här är det närmaste vi kom:
Visst är det snyggt att jag ser nästan genomskinlig ut bredvid Jossan? Det behövs inga specialeffekter i vår skräckfilm, alla skulle gå på att jag är ett spöke i alla fall.
För övrigt mår jag bättre än på länge, både psykiskt och fysiskt. Kan det, hemska tanke, vara så att jag mår bra av att jobba?! Nä. Det är nog bara ett rent sammanträffande.
Road trip part II eller...
... remember when... we saw Alan Jackson... live...
Det var Angel och jag:
Och Andreas:
Det är hans hals! Vadå dålig på att sikta med kameran? Jag fick ju med jättemycket!
Jag: Åh Marianne! Får man ta?
Det är väl bra att bli nöjd med livets små (goda) saker?!
Angel: Men va fan, sluta gnid!
Angel: Det var ett väldigt litet hål tycker jag.
Syns lite dåligt, men det står "Gubbhörna" på skylten. Dit styrde Angel stegen.
Det var regnigast i hela Sverige i Eskilstuna igår. Klart vi ville vara där precis då och köra vilse så att vi fick se hela stan?
Till slut var vi ändå på plats, oroliga för att Alan skulle ställa in men försiktigt förhoppningsfulla.
Jag: Det ser inte ut som att molnen rör sig åt rätt håll.
Andreas: Nä. Inte ett dugg.
Vissa av oss var mer förhoppningsfulla än andra.
Rednex (som inte får heta Rednex längre utan kallar sig Cotton Eye Joe Show istället) var nåt slags förband. Jag skämdes mest. Sen var det dags för det riktiga förbandet, Joey+Rory från Tennessee. Underbart underhållande (Rory sjöng bland annat att han insett sina brister vad gäller utseende och sångröst så han valde att sleep his way to the top. Frun var alltså Joey. Och jag förstår vad han menar. Kvinnan hade DET.). Om du har Spotify rekommenderar jag: Joey+Rory.
Lägg särskilt märke till våra stilfulla matchningar av regnkläder och cowboyhatt.
Så var det slutligen dags. Luften var tung av förväntan. Och så stod han där. Min (och Angels) Alan.
Jag lovar, det är han som står där framme! Och den där luckan mellan vår del av publiken och de längre fram beror på det något vattensjuka området som ni ser utkanterna av på bilden...
Jag: Han sa Sweden!
Mot slutet av konserten började jag känna en liten liten tagg av besvikelse i hjärtat. Hur fantastiskt det än var ville jag så himla gärna att han skulle spela min favorit. Och så. Helt plötsligt gjorde han det. Angel flög upp ur stolen och jag kände hur andetaget jag just tagit lyfte mig en bra bit från marken. Och så började vi grina bägge två. Jag tror att det är ett ögonblick som jag alltid kan använda just de orden om: Remember when.
Andreas: En stor liten bil ändå!
Angel: Akta mannen till höger så du inte kör på honom!
Andreas: Ska jag INTE köra på honom?
Bra att han kollar liksom.
All good things come to an end tyvärr, men det var helt okej att komma hem till en iskall säng (jag hade glömt fläkten på) och drömma om Alan.
'
Det var Angel och jag:
Och Andreas:
Det är hans hals! Vadå dålig på att sikta med kameran? Jag fick ju med jättemycket!
Jag: Åh Marianne! Får man ta?
Det är väl bra att bli nöjd med livets små (goda) saker?!
Angel: Men va fan, sluta gnid!
Angel: Det var ett väldigt litet hål tycker jag.
Syns lite dåligt, men det står "Gubbhörna" på skylten. Dit styrde Angel stegen.
Det var regnigast i hela Sverige i Eskilstuna igår. Klart vi ville vara där precis då och köra vilse så att vi fick se hela stan?
Till slut var vi ändå på plats, oroliga för att Alan skulle ställa in men försiktigt förhoppningsfulla.
Jag: Det ser inte ut som att molnen rör sig åt rätt håll.
Andreas: Nä. Inte ett dugg.
Vissa av oss var mer förhoppningsfulla än andra.
Rednex (som inte får heta Rednex längre utan kallar sig Cotton Eye Joe Show istället) var nåt slags förband. Jag skämdes mest. Sen var det dags för det riktiga förbandet, Joey+Rory från Tennessee. Underbart underhållande (Rory sjöng bland annat att han insett sina brister vad gäller utseende och sångröst så han valde att sleep his way to the top. Frun var alltså Joey. Och jag förstår vad han menar. Kvinnan hade DET.). Om du har Spotify rekommenderar jag: Joey+Rory.
Lägg särskilt märke till våra stilfulla matchningar av regnkläder och cowboyhatt.
Så var det slutligen dags. Luften var tung av förväntan. Och så stod han där. Min (och Angels) Alan.
Jag lovar, det är han som står där framme! Och den där luckan mellan vår del av publiken och de längre fram beror på det något vattensjuka området som ni ser utkanterna av på bilden...
Jag: Han sa Sweden!
Mot slutet av konserten började jag känna en liten liten tagg av besvikelse i hjärtat. Hur fantastiskt det än var ville jag så himla gärna att han skulle spela min favorit. Och så. Helt plötsligt gjorde han det. Angel flög upp ur stolen och jag kände hur andetaget jag just tagit lyfte mig en bra bit från marken. Och så började vi grina bägge två. Jag tror att det är ett ögonblick som jag alltid kan använda just de orden om: Remember when.
Andreas: En stor liten bil ändå!
Angel: Akta mannen till höger så du inte kör på honom!
Andreas: Ska jag INTE köra på honom?
Bra att han kollar liksom.
All good things come to an end tyvärr, men det var helt okej att komma hem till en iskall säng (jag hade glömt fläkten på) och drömma om Alan.
'
Road trip part I
Angel och jag beger oss till hennes hemtrakter. Det är vackert där.
Vi kör budgetvarianten och handlar picknick på Coop innan vi beger oss till Angels gamla supartillhåll: eh... jag har glömt vad det hette. Sjötorget? Typ? Jag tror vi var i... Gimo? Ja va fan, vi besökte Forsmark, Östhammar, Gimo, Valö och säkert nåt mer som jag glömt. Är det road trip så är det! Hursomhelst, var var jag... Just det, picknick vid vattnet! Jag passade på och inmundigade veckans enda tillåtna vetemjölsranson.
Angel: Vissa har andra pollisar!
En policy, flera... ja självklart.
Jag med min bulle:
Angel med sin bulle:
Jag: Jamen vad fint, nu rapar jag bulle.
Angel: Jag rapar curry!
Jag: Currybulle!
Mums.
Jag har längtat efter att få se Angels Valö. Det gjorde mig inte besviken. Men så är det ju Angel (och hennes mor) vi talar om. Hur skulle man nånsin kunna bli besviken?
Vi tränar på fotominerna:
Visst ser jag SVÅR ut?!
Angel: Jävlar vad bromsen tog! Jag har inte prövat den än.
Vi var i Skutskär. På väg hem i lånad bil. Och hade alltså åkt ganska många mil dessförinnan.
Angel: Det luktar fis på nå vis!
Det var inte vi. Det var... äsch... svårt att förklara.
Vi kör budgetvarianten och handlar picknick på Coop innan vi beger oss till Angels gamla supartillhåll: eh... jag har glömt vad det hette. Sjötorget? Typ? Jag tror vi var i... Gimo? Ja va fan, vi besökte Forsmark, Östhammar, Gimo, Valö och säkert nåt mer som jag glömt. Är det road trip så är det! Hursomhelst, var var jag... Just det, picknick vid vattnet! Jag passade på och inmundigade veckans enda tillåtna vetemjölsranson.
Angel: Vissa har andra pollisar!
En policy, flera... ja självklart.
Jag med min bulle:
Angel med sin bulle:
Jag: Jamen vad fint, nu rapar jag bulle.
Angel: Jag rapar curry!
Jag: Currybulle!
Mums.
Jag har längtat efter att få se Angels Valö. Det gjorde mig inte besviken. Men så är det ju Angel (och hennes mor) vi talar om. Hur skulle man nånsin kunna bli besviken?
Vi tränar på fotominerna:
Visst ser jag SVÅR ut?!
Angel: Jävlar vad bromsen tog! Jag har inte prövat den än.
Vi var i Skutskär. På väg hem i lånad bil. Och hade alltså åkt ganska många mil dessförinnan.
Angel: Det luktar fis på nå vis!
Det var inte vi. Det var... äsch... svårt att förklara.
A night at the...
... balcony. Var planen. Men varför sluta där?
18.30
Sas (och halva hennes bohag) anländer. Vi äter middag med Angel. Jag förklarar för Sas att Angel skrattat åt mina ostinköp på affärn tidigare under dagen. Hon (Angel) menade på att jag köpte alldeles för mycket ost. Sas såg helt oförstående ut. Hon vet, liksom jag, att man aldrig kan köpa för mycket ost när en Nilsson är med. Angel tog det säkra före det osäkra och åkte hem. Nej, så var det inte riktigt. Hon åkte faktiskt hem. Men hon var med oss i hjärtat!
20.00
Sas och jag njuter av värmen på balkongen och pratar av oss flera års äventyr. Mysig hemmakväll med lagom mycket öl och vin. Vi gör vår egen spellista med alla gamla klassiker (läs: Faith Hill, Carola och givetvis Arvingarnas Eloise. Sweet memories).
22.30
Vi ylar diverse Celine Dion- och Shania Twain-låtar. Jag undrar i mitt stilla sinne när Störningsjouren ska ringa på. Nu eller sen?
Sas: Mäh! Du knäpper ju bara på dig själv!
Jag: Åh, jag får upp den!
Sas: Det är ju för att du har druckit!
23.00
Vi överöser FB med interna skämt och Youtube-länkar. Nivån är minst sagt låg. Vi spanar även in Ulrik. Munther.
Jag: Jag tror han behöver en körtjej. Kvinna. Tant.
Sas: Jag tror han behöver nån som lär han hur man ligger.
23.30
Vi sitter på balkongen.
Sas: Jag vill dansa!
Jag: Jaa, ska vi gå in?
Sas: Nej, inte här! Finns det inga bra dansgolv i närheten?
Jag: Du menar typ på krogen?
Sas: Jaa!
Jag: Jag vet vart vi ska gå.
Vi raggarduschar á la the bush babes (läs: sprayar på oss parfym samt drar på lite rouge) och knäpper sandalerna. Här är det inte snygga ben och pumps vi är ute efter utan dansvänliga dojor.
00.15
Harrys. Schlagergolvet. Vi har precis installerat oss när Greasemedleyt drar igång. VÅRAT Greasemedley! Det var magiskt. Någon måste ha drogat DJ:n så att han hamnat i Jess och Sas egen lilla värld, för han spelade BARA våra låtar. Vi tog över scenen.
1.02, 1.03, 1.04
Vi ringer till Therese och sjunger lite för henne. Vi tyckte att hon förtjänade det.
1.09
Vi ringer till Micke. Ja? De spelade ju Mickey!
2.15
Vi är hemma igen. Jag kan inte sluta skratta.
18.30
Sas (och halva hennes bohag) anländer. Vi äter middag med Angel. Jag förklarar för Sas att Angel skrattat åt mina ostinköp på affärn tidigare under dagen. Hon (Angel) menade på att jag köpte alldeles för mycket ost. Sas såg helt oförstående ut. Hon vet, liksom jag, att man aldrig kan köpa för mycket ost när en Nilsson är med. Angel tog det säkra före det osäkra och åkte hem. Nej, så var det inte riktigt. Hon åkte faktiskt hem. Men hon var med oss i hjärtat!
20.00
Sas och jag njuter av värmen på balkongen och pratar av oss flera års äventyr. Mysig hemmakväll med lagom mycket öl och vin. Vi gör vår egen spellista med alla gamla klassiker (läs: Faith Hill, Carola och givetvis Arvingarnas Eloise. Sweet memories).
22.30
Vi ylar diverse Celine Dion- och Shania Twain-låtar. Jag undrar i mitt stilla sinne när Störningsjouren ska ringa på. Nu eller sen?
Sas: Mäh! Du knäpper ju bara på dig själv!
Jag: Åh, jag får upp den!
Sas: Det är ju för att du har druckit!
23.00
Vi överöser FB med interna skämt och Youtube-länkar. Nivån är minst sagt låg. Vi spanar även in Ulrik. Munther.
Jag: Jag tror han behöver en körtjej. Kvinna. Tant.
Sas: Jag tror han behöver nån som lär han hur man ligger.
23.30
Vi sitter på balkongen.
Sas: Jag vill dansa!
Jag: Jaa, ska vi gå in?
Sas: Nej, inte här! Finns det inga bra dansgolv i närheten?
Jag: Du menar typ på krogen?
Sas: Jaa!
Jag: Jag vet vart vi ska gå.
Vi raggarduschar á la the bush babes (läs: sprayar på oss parfym samt drar på lite rouge) och knäpper sandalerna. Här är det inte snygga ben och pumps vi är ute efter utan dansvänliga dojor.
00.15
Harrys. Schlagergolvet. Vi har precis installerat oss när Greasemedleyt drar igång. VÅRAT Greasemedley! Det var magiskt. Någon måste ha drogat DJ:n så att han hamnat i Jess och Sas egen lilla värld, för han spelade BARA våra låtar. Vi tog över scenen.
1.02, 1.03, 1.04
Vi ringer till Therese och sjunger lite för henne. Vi tyckte att hon förtjänade det.
1.09
Vi ringer till Micke. Ja? De spelade ju Mickey!
2.15
Vi är hemma igen. Jag kan inte sluta skratta.
Oh the glory days...
... of summer. Snart är semestern slut. Jag har packat de sista dagarna med personer jag älskar och äventyr jag längtat efter.
Som idag, fika med en småbarnsfamilj och en gravid kvinna kanske inte låter så spännande men trust me. It was epic.
Jag: Tappa du chokladen i skrevet?
Okänd eftersom jag glömt skriva ner vem som sa det men jag är rätt säker på att det var Angel, vet inte varför, it's just a hunch: Ja och så nöp jag ihop!
Ja okej, det här är från ett annat tillfälle, men jag tyckte det passade för att beskriva dagen också. Vi länsade kakförrådet.
Världens bästa Sassa och yours truly. Notera den laktosfria mjölken i förgrunden. Vi vet hur man fixar atmosfären i fotografier.
Det är en karl i min säng! Äntligen! Och söt som socker är han också!
Kolla hur han visar upp vigselringen! Girls, this one's taken liksom... Angel är som vanligt snyggast i stan och tittar man riktigt noga ser man Tor på fotot i bakgrunden också. Freaky!
Jag och Matts har haft filmkväll. Han var tvungen att springa till sista bussen så han hann inte se klart filmen. Det hann jag. Slutet var mycket bra Matts!
Matts (ska förklara hur man öppnar en mapp med film och ljud): Ja, för det här programmet VLC är ju... mycket... bra.
Så talar en sann datatekniker. Han påstod att han inte hade pratat klart men jag var för upptagen med att skratta för att bry mig.
Matts: Var är vågen?
Jag: Den är under micro-skåpet?
Jag var omedvetet rolig! Micron står i ett skåp, fattar ni?!
Nedräkningen är nu inne på sluttampen. Om fem dagar står vi där. Och ser Alan Jackson. Live.
Som idag, fika med en småbarnsfamilj och en gravid kvinna kanske inte låter så spännande men trust me. It was epic.
Jag: Tappa du chokladen i skrevet?
Okänd eftersom jag glömt skriva ner vem som sa det men jag är rätt säker på att det var Angel, vet inte varför, it's just a hunch: Ja och så nöp jag ihop!
Ja okej, det här är från ett annat tillfälle, men jag tyckte det passade för att beskriva dagen också. Vi länsade kakförrådet.
Världens bästa Sassa och yours truly. Notera den laktosfria mjölken i förgrunden. Vi vet hur man fixar atmosfären i fotografier.
Det är en karl i min säng! Äntligen! Och söt som socker är han också!
Kolla hur han visar upp vigselringen! Girls, this one's taken liksom... Angel är som vanligt snyggast i stan och tittar man riktigt noga ser man Tor på fotot i bakgrunden också. Freaky!
Jag och Matts har haft filmkväll. Han var tvungen att springa till sista bussen så han hann inte se klart filmen. Det hann jag. Slutet var mycket bra Matts!
Matts (ska förklara hur man öppnar en mapp med film och ljud): Ja, för det här programmet VLC är ju... mycket... bra.
Så talar en sann datatekniker. Han påstod att han inte hade pratat klart men jag var för upptagen med att skratta för att bry mig.
Matts: Var är vågen?
Jag: Den är under micro-skåpet?
Jag var omedvetet rolig! Micron står i ett skåp, fattar ni?!
Nedräkningen är nu inne på sluttampen. Om fem dagar står vi där. Och ser Alan Jackson. Live.
IBS=Inte Bra Sjukdom
Det här är inte tänkt som ett gnällinlägg, även om det säkert finns de som kommer att uppfatta det så. Jag vet. Jag var en av er. I ett annat liv. I det där livet som jag knappt kommer ihåg för ungefär sex år sen. Då tänkte jag om de som var "utbrända" eller hade "sjukdomar som inte syntes utanpå" att de borde rycka upp sig och sluta klaga. Hur svårt kan det vara liksom? Alla blir trötta ibland, det är bara att kliva upp och jobba på! Jag var Superkvinnan med stort S som skötte studier, jobb på universitetet och föreningsuppdrag. Ni förstår vartåt det lutar va? Vi har hört slutet på den här historien förut. Nej, duktiga flickor belönas inte med perfekta liv i slutändan, duktiga flickor belönas med en tegelvägg rakt i pannan. Eller, som i mitt fall, i magen.
IBS betyder Irritable Bowel Syndrome och är en rätt vanlig sjukdom. Googla om ni vill ha siffror.
Wikipedia säger: "IBS har länge av läkare betraktats som psykologiskt betingad. På senare tid har dock kunskapen ökat och IBS anses nu vara en sjukdom med fysiologisk förklaring. Flera läkemedelsbolag forskar i ämnet.
IBS betyder Irritable Bowel Syndrome och är en rätt vanlig sjukdom. Googla om ni vill ha siffror.
Wikipedia säger: "IBS har länge av läkare betraktats som psykologiskt betingad. På senare tid har dock kunskapen ökat och IBS anses nu vara en sjukdom med fysiologisk förklaring. Flera läkemedelsbolag forskar i ämnet.
IBS har gått under många namn genom tiderna, såsom colon irritabile, tjocktarmskatarr och funktionella tarmbesvär/tarmsjukdom. Det handlar om en funktionell störning och kan alltså inte detekteras genom tester, till exempel blodprov."
För ungefär sex år sen brakade jag alltså rakt in i tegelväggen. Först trodde jag att jag klarat mig med enstaka skrapsår (som lite taskigt närminne och hörselproblem) men tyvärr tog det värre än så. Några månader senare kunde jag inte äta nånting.
Jag har gått till hur många läkare som helst, men har, förutom en massa undersökningar, inte fått någon som helst hjälp. Alla har konstaterat att "Ja, vi ser att du är sjuk men tyvärr kan vi inte göra nåt. Kom tillbaka om några veckor om det inte blir bättre." Andra har konstaterat att jag nog stressar för mycket och borde lära mig hantera det. De har alltså skickat hem en ung tjej som inte kan leva ett normalt liv med uppmaningen: stressa mindre. Jag har gått kurser, jag har gått hos terapeut och psykolog men vet ni vad en duktig flicka gör där? Hon försöker vara duktig. Slutligen fick jag diagnosen IBS. Vad fint. Ett papper liksom. Erbjudande om behandling? Nä. Det finns ingen säger farbror doktorn.
Jag har uteslutit allt man kan tänka sig i tur och ordning ur kosten. Jag har provat allt Apoteket har att erbjuda mot magbesvär. Men inget hjälper. Tänk dig alla symptom du nånsin upplevt från magtrakten? Det smörgåsbordet bjuder min mage på utan någon som helst regelbundenhet.
Slutligen har jag vänt mig till alternativmedicinen. I hälsokostbutiker kan man göra dyra tester som visar födoämnesintoleranser. Proverna skickas till ett labb i Tyskland där tyska specialister analyserar dem. Där fick jag veta att jag inte tål vetemjöl, rågmjöl, ägg och banan. Det hjälper i alla fall lite, i perioder. Men får jag ett skov så får jag ett skov, då hjälper inga preparat i världen. Det är bara att vänta ut det.
Jag klagar sällan över det här, what's the point? Det finns ju en hel del fördelar med att ha en magsjukdom: Jag har lärt mig äta nyttigt, jag håller mig i form eftersom motion hjälper, jag har fått en förståelse för alla med dolda sjukdomar, jag har tvingats lära känna mig själv och mina vanor och jag har fått en inblick i den svenska sjukvården (som jag faktiskt tycker mycket om och som stundtals har behandlat mig mycket väl). Men ibland, som ikväll, blir jag så ledsen över att inte kunna åka på en dans jag längtat efter i VECKOR bara för att magen krånglar. Jag skulle bara vilja vara OSTÖRD för en kväll.
Äsch. Jag hade säkert haft tråkigt i alla fall. Nu har jag ju i alla fall hunnit städa lägenheten. Och måla naglarna.
Det där med musik...
... och låtar som definierar en som person (snor idén hejdlöst från världens bästa serie Miranda som för övrigt finns på Youtube. Förstår ni inte den förstår ni inte mig). Jag väljer just nu mellan Lee Harris version av Wicked Game och Taio Cruz Break your heart. Fritt fram för tolkningar.
Jag hoppas verkligen...
... att den är lika god som den ser ut.
Glutenfri chokladkaka med cappucinosmak, inte dålig hemmafru idag inte!
Glutenfri chokladkaka med cappucinosmak, inte dålig hemmafru idag inte!
Hur var det nu...
... han sa Jossans pappa målaren? "Tänk efter INNAN du börjar måla". Ja. Så var det.
Hade jag gjort det kanske jag inte hade missat FRAMSIDAN PÅ HÖGTALAREN!!!
Hade jag gjort det kanske jag inte hade missat FRAMSIDAN PÅ HÖGTALAREN!!!
Dagens...
... visdomsord.
Cykelbyxor kommer aldrig att bli, och VAR aldrig heller, snyggt. För att bevisa detta gick jag till gymmet i nämnda plagg, och det var inte vilka cykelbyxor som helst, utan ett par ORIGINAL från tidigt 90-tal! Woop woop!
Börja aldrig nånsin måla om hemma. Inte om du, som jag, aldrig kan inse när det är NOG. Varför inte måla lite högtalare också liksom?
Om du absolut SKA måla om hemma, se i alla fall till att det blir snyggt.
Skaffa dig kompisar som är snyggare än dig själv. Eh, Angel och jag kom ju fram till varför idag... Hur var det nu? Jag minns fan inte varför man skulle göra det?!
Men Jossan är ju ruggigt snygg och min kompis så där måste jag ju ha gjort rätt?
Och sist men inte minst: ta alltid bort luddet från filtret INNAN du tar ut lakanen ur torktumlaren. Trust me. Jag har utfört ingående studier angående detta.
Cykelbyxor kommer aldrig att bli, och VAR aldrig heller, snyggt. För att bevisa detta gick jag till gymmet i nämnda plagg, och det var inte vilka cykelbyxor som helst, utan ett par ORIGINAL från tidigt 90-tal! Woop woop!
Börja aldrig nånsin måla om hemma. Inte om du, som jag, aldrig kan inse när det är NOG. Varför inte måla lite högtalare också liksom?
Om du absolut SKA måla om hemma, se i alla fall till att det blir snyggt.
Skaffa dig kompisar som är snyggare än dig själv. Eh, Angel och jag kom ju fram till varför idag... Hur var det nu? Jag minns fan inte varför man skulle göra det?!
Men Jossan är ju ruggigt snygg och min kompis så där måste jag ju ha gjort rätt?
Och sist men inte minst: ta alltid bort luddet från filtret INNAN du tar ut lakanen ur torktumlaren. Trust me. Jag har utfört ingående studier angående detta.
