Road trip part II eller...
... remember when... we saw Alan Jackson... live...
Det var Angel och jag:
Och Andreas:
Det är hans hals! Vadå dålig på att sikta med kameran? Jag fick ju med jättemycket!
Jag: Åh Marianne! Får man ta?
Det är väl bra att bli nöjd med livets små (goda) saker?!
Angel: Men va fan, sluta gnid!
Angel: Det var ett väldigt litet hål tycker jag.
Syns lite dåligt, men det står "Gubbhörna" på skylten. Dit styrde Angel stegen.
Det var regnigast i hela Sverige i Eskilstuna igår. Klart vi ville vara där precis då och köra vilse så att vi fick se hela stan?
Till slut var vi ändå på plats, oroliga för att Alan skulle ställa in men försiktigt förhoppningsfulla.
Jag: Det ser inte ut som att molnen rör sig åt rätt håll.
Andreas: Nä. Inte ett dugg.
Vissa av oss var mer förhoppningsfulla än andra.
Rednex (som inte får heta Rednex längre utan kallar sig Cotton Eye Joe Show istället) var nåt slags förband. Jag skämdes mest. Sen var det dags för det riktiga förbandet, Joey+Rory från Tennessee. Underbart underhållande (Rory sjöng bland annat att han insett sina brister vad gäller utseende och sångröst så han valde att sleep his way to the top. Frun var alltså Joey. Och jag förstår vad han menar. Kvinnan hade DET.). Om du har Spotify rekommenderar jag: Joey+Rory.
Lägg särskilt märke till våra stilfulla matchningar av regnkläder och cowboyhatt.
Så var det slutligen dags. Luften var tung av förväntan. Och så stod han där. Min (och Angels) Alan.
Jag lovar, det är han som står där framme! Och den där luckan mellan vår del av publiken och de längre fram beror på det något vattensjuka området som ni ser utkanterna av på bilden...
Jag: Han sa Sweden!
Mot slutet av konserten började jag känna en liten liten tagg av besvikelse i hjärtat. Hur fantastiskt det än var ville jag så himla gärna att han skulle spela min favorit. Och så. Helt plötsligt gjorde han det. Angel flög upp ur stolen och jag kände hur andetaget jag just tagit lyfte mig en bra bit från marken. Och så började vi grina bägge två. Jag tror att det är ett ögonblick som jag alltid kan använda just de orden om: Remember when.
Andreas: En stor liten bil ändå!
Angel: Akta mannen till höger så du inte kör på honom!
Andreas: Ska jag INTE köra på honom?
Bra att han kollar liksom.
All good things come to an end tyvärr, men det var helt okej att komma hem till en iskall säng (jag hade glömt fläkten på) och drömma om Alan.
'
Det var Angel och jag:
Och Andreas:
Det är hans hals! Vadå dålig på att sikta med kameran? Jag fick ju med jättemycket!
Jag: Åh Marianne! Får man ta?
Det är väl bra att bli nöjd med livets små (goda) saker?!
Angel: Men va fan, sluta gnid!
Angel: Det var ett väldigt litet hål tycker jag.
Syns lite dåligt, men det står "Gubbhörna" på skylten. Dit styrde Angel stegen.
Det var regnigast i hela Sverige i Eskilstuna igår. Klart vi ville vara där precis då och köra vilse så att vi fick se hela stan?
Till slut var vi ändå på plats, oroliga för att Alan skulle ställa in men försiktigt förhoppningsfulla.
Jag: Det ser inte ut som att molnen rör sig åt rätt håll.
Andreas: Nä. Inte ett dugg.
Vissa av oss var mer förhoppningsfulla än andra.
Rednex (som inte får heta Rednex längre utan kallar sig Cotton Eye Joe Show istället) var nåt slags förband. Jag skämdes mest. Sen var det dags för det riktiga förbandet, Joey+Rory från Tennessee. Underbart underhållande (Rory sjöng bland annat att han insett sina brister vad gäller utseende och sångröst så han valde att sleep his way to the top. Frun var alltså Joey. Och jag förstår vad han menar. Kvinnan hade DET.). Om du har Spotify rekommenderar jag: Joey+Rory.
Lägg särskilt märke till våra stilfulla matchningar av regnkläder och cowboyhatt.
Så var det slutligen dags. Luften var tung av förväntan. Och så stod han där. Min (och Angels) Alan.
Jag lovar, det är han som står där framme! Och den där luckan mellan vår del av publiken och de längre fram beror på det något vattensjuka området som ni ser utkanterna av på bilden...
Jag: Han sa Sweden!
Mot slutet av konserten började jag känna en liten liten tagg av besvikelse i hjärtat. Hur fantastiskt det än var ville jag så himla gärna att han skulle spela min favorit. Och så. Helt plötsligt gjorde han det. Angel flög upp ur stolen och jag kände hur andetaget jag just tagit lyfte mig en bra bit från marken. Och så började vi grina bägge två. Jag tror att det är ett ögonblick som jag alltid kan använda just de orden om: Remember when.
Andreas: En stor liten bil ändå!
Angel: Akta mannen till höger så du inte kör på honom!
Andreas: Ska jag INTE köra på honom?
Bra att han kollar liksom.
All good things come to an end tyvärr, men det var helt okej att komma hem till en iskall säng (jag hade glömt fläkten på) och drömma om Alan.
'
Kommentarer
Postat av: Angel
Suttit och funderat på en kommentar en stund men ja...magiskt?
Postat av: Maria
Jag är inte avundsjuk, inte alls.. inte de minsta.. inte nåe... vem lurar jag? INGEN! Jag är tok avis.. kul att se att ni hade det bra!! De var ni såå värda.
Trackback
