jessikavingakristina

... country music. Mitt nya intresse är helt klart att utnyttja det faktum att Stockholm plötsligt är nästgårds och åka på hejdlösa mängder countrykonserter även i framtiden.

Igår lämnade jag min klass i chefens kompetenta händer. Själv hoppade jag in i Matts (pappas) bil och styrde kosan mot storstan. Jag var halvt hysterisk redan på vägen ner. Av lycklig förväntan.




Vi försökte hitta nånstans att äta. Matts försökte skaffa sig en hjärnskakning. Skalle mot trä låter ganska tufft faktiskt. Om det inte är ens egen skalle.

Matts: Oj ursäkta.
Jag (oförstående): För vad?
Matts: Var det inte din tå jag kom åt?

Nä. Det var inte Streaplers vi skulle se. Men det var den enda turnébuss som syntes till:



Väl inne på Cirkus genomled vi en hel jävla timme förband. Det var alldeles för högt, alldeles för falskt och alldeles för tråkigt. Jag vågade inte lita på att jag faktiskt skulle få se Brad Paisley live förrän han faktiskt klev in på scen. I SAMMA RUM som jag befann mig i?! Visserligen ett rätt stort rum men ändå! Det var liksom B-R-A-D P-A-I-S-L-E-Y.



Förutom att spela gitarr som en gud har karln humor också. Bland annat lärde han sig lite svenska ord och satte in dem i sina texter, som i "with all of these men lining up to be kastrera" (han lärde sig inte riktigt svenska böjningsformer). Och så visade han och hans band hur country ska spelas.

Matts: Jag hade ju en bil i munnen. Det var nog den som gjorde att jag inte kunde nysa ordentligt.

En bit in i konserten gick bandet ut och Brad satte sig med gitarren, ensam, längst fram på scenen. Efter ett par låtar ropade någon i publiken på Whiskey Lullaby och mannen med gitarren sa "Why not?" och började spela. Jag vet att majoriteten av svenska folket aldrig hört den låten och aldrig kommer att förstå hur det kändes när ett fullsatt Cirkus plötsligt började sjunga allsång till en ensam gitarr. Före igår hade Brad Paisley aldrig satt sin fot i Sverige, ändå kan flera tusen människor i det här landet varenda ord i hans text och varenda ton i hans melodi. Det tycker jag är vackert.

Matts: Den DÄR kom genom näsan!

Nu har jag inte så många hjältar kvar. På önskelistan står Willie Nelson, Dolly Parton, Taylor Swift och Kenny Chesney. Men jag tror att de får rätt svårt att mäta sig med Alan och Brad. Snälla, kom tillbaka varje år!

Matts: E4. Det låter bra.
Sen tog vi en nätt liten omväg tillbaka ut på Djurgårn. Varför? Ja jag vet faktiskt inte. Det blev lite fel. Men det LÄT bra.

Och så tappade jag bort min handväska litegrann på Max i Uppsala. Det var faktiskt ganska traumatiskt, men all's well that ends well och den snälla personalen skrattade bara lite åt mig när jag halvt gråtande tackade ungefär hundra gånger för att de hittat den och tagit hand om den.

Jaha. Angel gillar ju när man knyter ihop säcken i slutet av texter. Men jag har faktiskt ingen bra sammanfattning. Så jag låter Brad stå för den:

Do you like to drink a cold one on the weekend
And get a little loud
Do you want to say 'I'm sorry' or 'I love you'
But you don't know how

Do you wish somebody had the nerve
To tell that stupid boss of yours to shove it
Next time he yells at you
Well this is country music, and we do

This is country music