jessikavingakristina

Det här är inte tänkt som ett gnällinlägg, även om det säkert finns de som kommer att uppfatta det så. Jag vet. Jag var en av er. I ett annat liv. I det där livet som jag knappt kommer ihåg för ungefär sex år sen. Då tänkte jag om de som var "utbrända" eller hade "sjukdomar som inte syntes utanpå" att de borde rycka upp sig och sluta klaga. Hur svårt kan det vara liksom? Alla blir trötta ibland, det är bara att kliva upp och jobba på! Jag var Superkvinnan med stort S som skötte studier, jobb på universitetet och föreningsuppdrag. Ni förstår vartåt det lutar va? Vi har hört slutet på den här historien förut. Nej, duktiga flickor belönas inte med perfekta liv i slutändan, duktiga flickor belönas med en tegelvägg rakt i pannan. Eller, som i mitt fall, i magen.

IBS betyder Irritable Bowel Syndrome och är en rätt vanlig sjukdom. Googla om ni vill ha siffror.

Wikipedia säger: "IBS har länge av läkare betraktats som psykologiskt betingad. På senare tid har dock kunskapen ökat och IBS anses nu vara en sjukdom med fysiologisk förklaring. Flera läkemedelsbolag forskar i ämnet.

IBS har gått under många namn genom tiderna, såsom colon irritabile, tjocktarmskatarr och funktionella tarmbesvär/tarmsjukdom. Det handlar om en funktionell störning och kan alltså inte detekteras genom tester, till exempel blodprov."

 

För ungefär sex år sen brakade jag alltså rakt in i tegelväggen. Först trodde jag att jag klarat mig med enstaka skrapsår (som lite taskigt närminne och hörselproblem) men tyvärr tog det värre än så. Några månader senare kunde jag inte äta nånting.

 

Jag har gått till hur många läkare som helst, men har, förutom en massa undersökningar, inte fått någon som helst hjälp. Alla har konstaterat att "Ja, vi ser att du är sjuk men tyvärr kan vi inte göra nåt. Kom tillbaka om några veckor om det inte blir bättre." Andra har konstaterat att jag nog stressar för mycket och borde lära mig hantera det. De har alltså skickat hem en ung tjej som inte kan leva ett normalt liv med uppmaningen: stressa mindre. Jag har gått kurser, jag har gått hos terapeut och psykolog men vet ni vad en duktig flicka gör där? Hon försöker vara duktig. Slutligen fick jag diagnosen IBS. Vad fint. Ett papper liksom. Erbjudande om behandling? Nä. Det finns ingen säger farbror doktorn.

 

Jag har uteslutit allt man kan tänka sig i tur och ordning ur kosten. Jag har provat allt Apoteket har att erbjuda mot magbesvär. Men inget hjälper. Tänk dig alla symptom du nånsin upplevt från magtrakten? Det smörgåsbordet bjuder min mage på utan någon som helst regelbundenhet.

 

Slutligen har jag vänt mig till alternativmedicinen. I hälsokostbutiker kan man göra dyra tester som visar födoämnesintoleranser. Proverna skickas till ett labb i Tyskland där tyska specialister analyserar dem. Där fick jag veta att jag inte tål vetemjöl, rågmjöl, ägg och banan. Det hjälper i alla fall lite, i perioder. Men får jag ett skov så får jag ett skov, då hjälper inga preparat i världen. Det är bara att vänta ut det.

 

Jag klagar sällan över det här, what's the point? Det finns ju en hel del fördelar med att ha en magsjukdom: Jag har lärt mig äta nyttigt, jag håller mig i form eftersom motion hjälper, jag har fått en förståelse för alla med dolda sjukdomar, jag har tvingats lära känna mig själv och mina vanor och jag har fått en inblick i den svenska sjukvården (som jag faktiskt tycker mycket om och som stundtals har behandlat mig mycket väl). Men ibland, som ikväll, blir jag så ledsen över att inte kunna åka på en dans jag längtat efter i VECKOR bara för att magen krånglar. Jag skulle bara vilja vara OSTÖRD för en kväll.

 

Äsch. Jag hade säkert haft tråkigt i alla fall. Nu har jag ju i alla fall hunnit städa lägenheten. Och måla naglarna.