I GIVE UP!
Nu har jag försökt och försökt och försökt få det att fungera med blogg.se och bilder men jag ger fan upp. Det är alldeles för omständigt. Så eftersom min specialitet är att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att problem inte existerar så... vägrar jag ta tag i saken utan byter helt enkelt bloggportal. Klicka här om du vill följa med på mina spännande äventyr även i fortsättningen...
Så ska...
en slipsten dras... Eller en vecka i England spenderas. En bild säger mer än tusen ord sägs det och oh my vad det stämde in på den här resan. Eller vad sägs om detta?
Direkt när man anlänt till de brittiska öarna är det svårt att inte slås av likheterna som trots allt finns med Sverige. Det är lite kullar, lite träd, asfalterade vägar och allt sånt. Men så BAM! Kommer man ihåg vari skillnaden ligger. Britterna är nämligen närmast sjukligt fixerade vid skyltar. Som kungen säger i Men in Tights "That's a bit redundant, isn't it?". Som skylten ovan. För er med lika taskig syn som jag står det "Wait here until green light shows". Man ba NÄHÄ?!
Vadå, bara för att man följer med som "vuxen" på resan betyder inte det att man inte får ta fjortisbilder. Jag måste ha fått med mig tidernas bästa resesällskap.
Annika: Ja det är ju inte jag som flyger, jag är ju störst!
Efter en trygg och säker busstur längs de engelska vägarna (har ni varit där förstår ni ironin och det problematiska med fullstor buss och fullsmå engelska vägar) hamnade vi i Nuthurst. Tror vi det hette. Vi är lite oense. Där låg en sån där friskusgård som man skickar olydiga engelska stadsbarn till när de behöver frisk luft och god uppfostran (läs: fantastiskt sunkig brittisk byggnad med trånga små gångar, trägolv i badrummet , dragiga fönster och kokheta element. Men jag klagade INTE, jag var i ENGLAND!). Annika och jag delade rum.
Rummet ur andra vinklar? Eh. Det fanns inga. Minsta rörelse gjorde att minst en av oss gjorde illa sig. Oftast båda. Men vi hade ändå lyxsviten, vi kunde variera temperaturen på rummet. Antingen slog vi på elementet=bastuvärme, eller så slog vi av det=iskyla. Stackars Micke frös hela tiden, men han hade å andra sidan en garderob.
Det fanns till och med ett "Teachers' den", en liten stuga på gården som enligt uppgift skulle vara reserverad för oss lärare. Så blev nu inte fallet, vi klarade en kväll i igloon innan vi överlät den till ungdomarna.
Micke: Jag vill ha den där värmeslingan i stjärten.
Dag 2 spenderades i Brighton. Den maffiga piren ska visst vara en av huvudattraktionerna, så jag ställde det attraktivaste jag kunde hitta från Sverige framför den inför förevigandet.
Den andra bilden är till dig Angel. Lite svårt att se, men det står "YMCA" på huset.
Det värsta med England är att det är svårt att hitta glutenfria alternativ. Tur att de har Costa.
I skolmatsalen dag 3 fick jag dock nöja mig med det huset kunde erbjuda.
En kväll på den lokala puben fick vi veta att det råder vattenbrist i England den här våren (det har inte regnat tillräckligt?!). När vi lärare lämnade eleverna där åt sitt öde frågade ägaren om ansvaret för ungdomarna låg hos honom nu. Jajamen.
Micke: Give them plenty of water!
Ägaren: There's a water shortage.
Överlag åt vi en hel del? Och fikade? Ibland med mer lyckat resultat, ibland med mindre. Som plastflaskan nedan. Efter att ha studerat mina och Annikas fruktlösa försök att knäcka den jäveln frågade en försynt liten japan om han kunde hjälpa till. Det kunde han. Men var han tvungen att få det att se så enkelt ut?
De här kallar jag före och efter:
Ja, vi skrattade också åt att jordgubbssorbet visade sig vara slående likt... Ja. Ni vet. Glass.
Annika: Nej jag har faktiskt stolthet!
Vi fnös åt bartendern när han erbjöd oss extra socker till våra Irish Coffee. Vi visste inte att det inte var EXTRA socker utan det ENDA sockret. Men Annika vägrade gå och fråga om vi ändå kunde få lite. Jag som inte äger nån stolthet travade dock iväg och fick ett välförtjänt "I told you so" av bartendern.
Annika: Ja det tar sig.
Några sockerpaket senare.
Men vi åt inte BARA, vi hann med en hel del sevärdheter också. Och jag roade mig förstås med min specialare:
Tack Annika för att du ställde upp. Sevärdheter som sagt: Shakespeares Globe Theatre (fantastisk guide, såsom f.d. guidechef anser jag mig särskilt kompetent att bedöma hennes kvalitet, och det var toppklass), Trafalgar Square, Buckingham Palace och en Skanskabuss (mitt i London?! Anna G, den är helt och hållet med för din skull)
Allt var helt enkelt löjligt bra. Som England är. Sen kom vi tillbaka till Sverige. Och då var det kört.
Bussbolaget hade GLÖMT oss! Några extra timmar på Arlanda mitt i natten var inte precis vad trötta elever och lärare behövde. Tur jag hade nåt att se fram emot:
Han må dricka kaffe med Polly, men han är ändå rätt najs att komma hem till.
Direkt när man anlänt till de brittiska öarna är det svårt att inte slås av likheterna som trots allt finns med Sverige. Det är lite kullar, lite träd, asfalterade vägar och allt sånt. Men så BAM! Kommer man ihåg vari skillnaden ligger. Britterna är nämligen närmast sjukligt fixerade vid skyltar. Som kungen säger i Men in Tights "That's a bit redundant, isn't it?". Som skylten ovan. För er med lika taskig syn som jag står det "Wait here until green light shows". Man ba NÄHÄ?!
Vadå, bara för att man följer med som "vuxen" på resan betyder inte det att man inte får ta fjortisbilder. Jag måste ha fått med mig tidernas bästa resesällskap.
Annika: Ja det är ju inte jag som flyger, jag är ju störst!
Efter en trygg och säker busstur längs de engelska vägarna (har ni varit där förstår ni ironin och det problematiska med fullstor buss och fullsmå engelska vägar) hamnade vi i Nuthurst. Tror vi det hette. Vi är lite oense. Där låg en sån där friskusgård som man skickar olydiga engelska stadsbarn till när de behöver frisk luft och god uppfostran (läs: fantastiskt sunkig brittisk byggnad med trånga små gångar, trägolv i badrummet , dragiga fönster och kokheta element. Men jag klagade INTE, jag var i ENGLAND!). Annika och jag delade rum.
Rummet ur andra vinklar? Eh. Det fanns inga. Minsta rörelse gjorde att minst en av oss gjorde illa sig. Oftast båda. Men vi hade ändå lyxsviten, vi kunde variera temperaturen på rummet. Antingen slog vi på elementet=bastuvärme, eller så slog vi av det=iskyla. Stackars Micke frös hela tiden, men han hade å andra sidan en garderob.
Det fanns till och med ett "Teachers' den", en liten stuga på gården som enligt uppgift skulle vara reserverad för oss lärare. Så blev nu inte fallet, vi klarade en kväll i igloon innan vi överlät den till ungdomarna.
Micke: Jag vill ha den där värmeslingan i stjärten.
Dag 2 spenderades i Brighton. Den maffiga piren ska visst vara en av huvudattraktionerna, så jag ställde det attraktivaste jag kunde hitta från Sverige framför den inför förevigandet.
Den andra bilden är till dig Angel. Lite svårt att se, men det står "YMCA" på huset.
Det värsta med England är att det är svårt att hitta glutenfria alternativ. Tur att de har Costa.
I skolmatsalen dag 3 fick jag dock nöja mig med det huset kunde erbjuda.
En kväll på den lokala puben fick vi veta att det råder vattenbrist i England den här våren (det har inte regnat tillräckligt?!). När vi lärare lämnade eleverna där åt sitt öde frågade ägaren om ansvaret för ungdomarna låg hos honom nu. Jajamen.
Micke: Give them plenty of water!
Ägaren: There's a water shortage.
Överlag åt vi en hel del? Och fikade? Ibland med mer lyckat resultat, ibland med mindre. Som plastflaskan nedan. Efter att ha studerat mina och Annikas fruktlösa försök att knäcka den jäveln frågade en försynt liten japan om han kunde hjälpa till. Det kunde han. Men var han tvungen att få det att se så enkelt ut?
De här kallar jag före och efter:
Ja, vi skrattade också åt att jordgubbssorbet visade sig vara slående likt... Ja. Ni vet. Glass.
Annika: Nej jag har faktiskt stolthet!
Vi fnös åt bartendern när han erbjöd oss extra socker till våra Irish Coffee. Vi visste inte att det inte var EXTRA socker utan det ENDA sockret. Men Annika vägrade gå och fråga om vi ändå kunde få lite. Jag som inte äger nån stolthet travade dock iväg och fick ett välförtjänt "I told you so" av bartendern.
Annika: Ja det tar sig.
Några sockerpaket senare.
Men vi åt inte BARA, vi hann med en hel del sevärdheter också. Och jag roade mig förstås med min specialare:
Tack Annika för att du ställde upp. Sevärdheter som sagt: Shakespeares Globe Theatre (fantastisk guide, såsom f.d. guidechef anser jag mig särskilt kompetent att bedöma hennes kvalitet, och det var toppklass), Trafalgar Square, Buckingham Palace och en Skanskabuss (mitt i London?! Anna G, den är helt och hållet med för din skull)
Allt var helt enkelt löjligt bra. Som England är. Sen kom vi tillbaka till Sverige. Och då var det kört.
Bussbolaget hade GLÖMT oss! Några extra timmar på Arlanda mitt i natten var inte precis vad trötta elever och lärare behövde. Tur jag hade nåt att se fram emot:
Han må dricka kaffe med Polly, men han är ändå rätt najs att komma hem till.
Jessika lagar...
... del 2.
För några månader sedan pajade min nya fina kaffebryggare. Jag åkte tillbaka till det stora företaget från Tyskland och bytte till en likadan. För några veckor sedan började även den nya bryggaren att krångla. Jag blev mäkta förbannad. Muttrade för mig själv några dagar medan bryggaren betedde sig konstigt, vägrade brygga ibland och bryggde märkliga dekokter av varierande konsistens och färg när jag väl fick nånting ur den.
Så slog det mig. Hm. Att döma av mina duschväggar har Gävle RÄTT kalkrikt vatten. Har jag avkalkat bryggaren sen jag köpte/bytte den? Eh. Nä. Så nu har jag lagat inte bara bil utan min kaffebryggare också.
Vän av ordning (Per alltså) kanske hävdar att man inte lagar en bryggare genom att avkalka den men hey. Det här är min blogg. Jag kallar det vad jag vill.
För några månader sedan pajade min nya fina kaffebryggare. Jag åkte tillbaka till det stora företaget från Tyskland och bytte till en likadan. För några veckor sedan började även den nya bryggaren att krångla. Jag blev mäkta förbannad. Muttrade för mig själv några dagar medan bryggaren betedde sig konstigt, vägrade brygga ibland och bryggde märkliga dekokter av varierande konsistens och färg när jag väl fick nånting ur den.
Så slog det mig. Hm. Att döma av mina duschväggar har Gävle RÄTT kalkrikt vatten. Har jag avkalkat bryggaren sen jag köpte/bytte den? Eh. Nä. Så nu har jag lagat inte bara bil utan min kaffebryggare också.
Vän av ordning (Per alltså) kanske hävdar att man inte lagar en bryggare genom att avkalka den men hey. Det här är min blogg. Jag kallar det vad jag vill.
Jag fyller år...
... hela året i år. Den mest uppfinningsrika presenten på min 30-årsdag var nämligen ett memory där mina kära kollegor lottades ut till högstbjudande. Mig alltså. Varje gång. Eller om man ska vara helt sanningsenlig så behöver jag inte betala en spänn, det är de som bjuder. Malin ska till exempel bjuda mig på en spelkväll, Helene på en middag och Micke på en bok. Jörgen hade som en uppgift/present i år att bjuda på lunchfika. Det gjorde han i fredags. Det kan han få göra varje fredag.
Ibland bråkar jag och Niklas om vem som är snyggast. Ja alltså, vi brukar sällan nominera oss själva. Dock har vi inte nått någon konsensus, så vad säger ni? Omröstning?
Jag är mäkta stolt...
... över min lagning av Nifty (bilen)! Häromveckan upptäckte jag (vi, jag hörde som vanligt ingenting) att något verkade ha lossnat på Nifty. Det hördes särskilt tydligt i höga hastigheter. Flapp-flapp-flapp-flapp.
Mycket riktigt, en del av... eh... det där som sitter på bakänden av bilen (i plast) hade lossnat. Jag beskådade skadan med bekymrad min och konstaterade att... ja... det där var ju synd. Sen stoppade jag huvudet i sanden. Men så! Hände något! När jag gick förbi bilen på väg från tvättstugan ville jag i alla fall se mer i detalj vad som var fel. Och då insåg jag att jag nog kanske eventuellt skulle kunna fixa det själv.
Och! Det gjorde jag! Haha! Beväpnad med en skruvmejsel lagade jag min egen bil! Are you impressed? Det är jag.
Mycket riktigt, en del av... eh... det där som sitter på bakänden av bilen (i plast) hade lossnat. Jag beskådade skadan med bekymrad min och konstaterade att... ja... det där var ju synd. Sen stoppade jag huvudet i sanden. Men så! Hände något! När jag gick förbi bilen på väg från tvättstugan ville jag i alla fall se mer i detalj vad som var fel. Och då insåg jag att jag nog kanske eventuellt skulle kunna fixa det själv.
Och! Det gjorde jag! Haha! Beväpnad med en skruvmejsel lagade jag min egen bil! Are you impressed? Det är jag.
Lördagsmys
Melodifestival. Timoteij på scen.
Niklas: Ja de är ju roliga att titta på i alla fall.
Själv hade jag en liknande kommentar på tungan när Ulrik äntrade scenen. Sas, jag sa en LIKNANDE. Så behöver vi inte prata mer om det.
Why don't you...
... give me a call?
De envisa försäljarna från Bredbandsbolaget ger inte upp. Det gör inte jag heller.
Försäljare: Hej Jessika jag ringer från Bredbandsbolaget blablabla. Nu är det så här att vi har ett avtal med Viasat som innebär att du får ett Viasatpaket blablabla med såochså många TV-kanaler.
Jag: Det låter ju jättebra hörredu, men jag har ingen TV.
Försäljare (efter dramatisk tystnad): Va? Har du ingen TV? Alltså... Jag ringer inte från Radiotjänst?
Jag: Haha, nej jag vet, men det spelar ingen roll, jag har fortfarande ingen TV.
Försäljare: Men... då... tänker du skaffa en?
Jag: Nej.
Försäljare: Nä. Okej. Då får jag tacka för mig.
Eller tacka för mig-tacka för mig som Stenmark skulle ha uttryckt det.
De envisa försäljarna från Bredbandsbolaget ger inte upp. Det gör inte jag heller.
Försäljare: Hej Jessika jag ringer från Bredbandsbolaget blablabla. Nu är det så här att vi har ett avtal med Viasat som innebär att du får ett Viasatpaket blablabla med såochså många TV-kanaler.
Jag: Det låter ju jättebra hörredu, men jag har ingen TV.
Försäljare (efter dramatisk tystnad): Va? Har du ingen TV? Alltså... Jag ringer inte från Radiotjänst?
Jag: Haha, nej jag vet, men det spelar ingen roll, jag har fortfarande ingen TV.
Försäljare: Men... då... tänker du skaffa en?
Jag: Nej.
Försäljare: Nä. Okej. Då får jag tacka för mig.
Eller tacka för mig-tacka för mig som Stenmark skulle ha uttryckt det.
Den ena tomaten...
... till den andra tomaten:
Den där hälsosamt röda tonen man får efter en innebandymatch med kollegorna. Det här var alltså nästan en timme EFTER matchen.
Den där hälsosamt röda tonen man får efter en innebandymatch med kollegorna. Det här var alltså nästan en timme EFTER matchen.
V to the A to the...
M: Håll för öronen nu F (anonym kollega): det är som en halv orgasm!
A som i anonym: Ja F, det är väl inte du så van vid?
Lunchmatsalen på Vasa, jag säger bara det: be there or...
Veckans schema både vad gäller jobb och fritid ser fullspäckat ut. Intressant hur man vid nyår öppnar kalendern, tittar på alla blanka dagar och tänker: vad snackar jag om, jag har ju hur mycket fritid som helst? En månad senare... ser det lite annorlunda ut.
A som i anonym: Ja F, det är väl inte du så van vid?
Lunchmatsalen på Vasa, jag säger bara det: be there or...
Veckans schema både vad gäller jobb och fritid ser fullspäckat ut. Intressant hur man vid nyår öppnar kalendern, tittar på alla blanka dagar och tänker: vad snackar jag om, jag har ju hur mycket fritid som helst? En månad senare... ser det lite annorlunda ut.
18 til I...
... die? Nä, det verkar rätt kul att fylla 40 också.
Thomas: Men det är ju kallt ute. Vi får suga snabbare!
Fördelen med att gå på fest hos människor med allergier liknande ens egna: man behöver inte stå och svälta i ett hörn med sin det-är-ingen-fara-min.
Thomas: Men det är ju kallt ute. Vi får suga snabbare!
Fördelen med att gå på fest hos människor med allergier liknande ens egna: man behöver inte stå och svälta i ett hörn med sin det-är-ingen-fara-min.
Back to the...
... brottsplats.
Tjejkväll. Lucköppning (alla hade en lucka men ingen hade alla. Men nu har vi det.)
Emma: Det var som att han skulle ha en tråd i arslet!
Värdinnan berättade en jobbig historia, Angel och jag höll på att avlida av skratt. Det var verkligen inte särskilt snyggt av oss, men hon lät så roligt! Angel alltså. Jag vet inte om mammaledighet är så bra för 'na, hon verkar utveckla konstiga sociala vanor?
Angel: Jag kan inte äta löjrom, det känns som att klämma finnar!
Den skriver jag i och för sig under på!
Jag tänker inte ge mig in i nån genusdebatt idag, håller på att återupptäcka kunskap på det området så jag nöjer mig med en stilla betraktelse. Det är svårt att förklara hur befriande det är att spendera en fredag med tre tjejer, som har helt olika roller i mitt liv och som bjuder på tre helt olika personligheter, men som ändå är lika på ett sätt: jag kan vara mig själv för en stund (snygg allusion till Norrlands Guld-reklamen va? Håller på med reklamanalys i en klass just nu). Jag läste ett reportage i DN igår om en pojkskola mitt ute i ingenstans, och även om jag är emot tanken på en "elitskola" enbart för män kan jag förstå lite av protesterna som dök upp när frågan om kvinnors tillträde till skolan väcktes. Utan det andra könet (fritt för tolkning) är det svårt för det första att utveckla alla sina sidor. Vi begränsar samtidigt som vi berikar varandras liv. Trixigt. Hade det varit killar på vår tjejfest kan jag garantera att kvällen hade blivit en annorlunda upplevelse (fritt för tolkning igen) än vad den var.
Angel: Ja, jag sög lite på den?
Tjejkväll. Lucköppning (alla hade en lucka men ingen hade alla. Men nu har vi det.)
Emma: Det var som att han skulle ha en tråd i arslet!
Värdinnan berättade en jobbig historia, Angel och jag höll på att avlida av skratt. Det var verkligen inte särskilt snyggt av oss, men hon lät så roligt! Angel alltså. Jag vet inte om mammaledighet är så bra för 'na, hon verkar utveckla konstiga sociala vanor?
Angel: Jag kan inte äta löjrom, det känns som att klämma finnar!
Den skriver jag i och för sig under på!
Jag tänker inte ge mig in i nån genusdebatt idag, håller på att återupptäcka kunskap på det området så jag nöjer mig med en stilla betraktelse. Det är svårt att förklara hur befriande det är att spendera en fredag med tre tjejer, som har helt olika roller i mitt liv och som bjuder på tre helt olika personligheter, men som ändå är lika på ett sätt: jag kan vara mig själv för en stund (snygg allusion till Norrlands Guld-reklamen va? Håller på med reklamanalys i en klass just nu). Jag läste ett reportage i DN igår om en pojkskola mitt ute i ingenstans, och även om jag är emot tanken på en "elitskola" enbart för män kan jag förstå lite av protesterna som dök upp när frågan om kvinnors tillträde till skolan väcktes. Utan det andra könet (fritt för tolkning) är det svårt för det första att utveckla alla sina sidor. Vi begränsar samtidigt som vi berikar varandras liv. Trixigt. Hade det varit killar på vår tjejfest kan jag garantera att kvällen hade blivit en annorlunda upplevelse (fritt för tolkning igen) än vad den var.
Angel: Ja, jag sög lite på den?
Life...
... as I know it.
Tillbaka på Vasa. Allt lugnt. Eller nä, men det känns så? Vi har hittat tillbaka till gamla rutiner och upptäckt en del nya.
Jörgen: Men du brukar ju inte vara könsneutral som Patrik, du säger ju bara ord på f?
Ankan: Det ligger bättre i munnen?
If you say so.
Min 30-årskris dök aldrig upp, tror det beror på 25-åringen.
Niklas: Dum i huve dom på IKEA.
Han blir sån där när han inte håller med.
Tillbaka på Vasa. Allt lugnt. Eller nä, men det känns så? Vi har hittat tillbaka till gamla rutiner och upptäckt en del nya.
Jörgen: Men du brukar ju inte vara könsneutral som Patrik, du säger ju bara ord på f?
Ankan: Det ligger bättre i munnen?
If you say so.
Min 30-årskris dök aldrig upp, tror det beror på 25-åringen.
Niklas: Dum i huve dom på IKEA.
Han blir sån där när han inte håller med.
Because first impressions...
... never last.
Gubbe i mataffären (till Niklas): Gift dig aldrig grabben! Oj. Är det en tjej du har med dig?
Nog för att jag hade mössa men come on...
Niklas (efter en mycket givande konversation som jag tyvärr endast hörde bråkdelar av): Ja gissa hur gammal hon är då?
Samma gubbe i mataffären (synar mig upp och ner): Jaa... 19?
Ungefär här förlät jag honom för att han trodde jag var kille.
Gubbe i mataffären (till Niklas): Gift dig aldrig grabben! Oj. Är det en tjej du har med dig?
Nog för att jag hade mössa men come on...
Niklas (efter en mycket givande konversation som jag tyvärr endast hörde bråkdelar av): Ja gissa hur gammal hon är då?
Samma gubbe i mataffären (synar mig upp och ner): Jaa... 19?
Ungefär här förlät jag honom för att han trodde jag var kille.
Goodbye my 2011
Here we are again my dear, dags för årskrönikan á la Jessika! Inga bilder, så vill du ha lite visuell stimulans är det bara att klicka sig bakåt till respektive månad.
Januari
I januari förra året hade jag skaffat mig rutiner. Som jag följde. Sjukgymnast, massör, fotvårdsmänniska, danskurs, jobb och matschema (nej, men nästan. Jag har alltid velat vara en som har matsedel och följer den. Ekonomiskt och strukturerat. Men... jag är inte riktigt sån). Jag var i ett stabilt förhållande, jag var sjukt less på jobbet och jag längtade efter att börja gymma igen men hade inte råd. Betydligt stabilare inledning på året än föregående år (då jag som några av er kanske minns sölade bort nycklar och heder på nyårsnatten). Någon gång (på Waynes av alla jävla ställen) smög Angel in i konversationen att hon och Andreas väntade barn. (Och med smög menar jag smög, jag hade precis sagt nåt i stil med att "Ja jag är i alla fall inte med barn" och Angel svarade: "Men det är jag!"). Även om jag förstod att det skulle leda till mindre Angel-tid för mig blev jag ändå så sjukt glad. Maja är värd att dela min Angel med.
Februari
I februari var finaste Maria här och hälsade på (borde bli en årlig tradition! Så man har nåt att se fram emot i den skitmånaden också). Mitt party-jag dog en stillsam obemärkt död och jag jobbade som vanligt den här tiden på året a**** av mig. Fast jag fortfarande bara jobbade 80% (feels like a lifetime ago).
Mars
Mars var en turbulent månad på många sätt. Angel och jag åkte på mini-roadtrip för att spana in Martins moves på dansgolvet i Sundsvall (överhuvudtaget umgicks jag nog rätt mycket med Angel på vårkanten? Ovanligt? Nä). Det tycks också ha varit i mars som jag inledde min karriär på innebandyplanen. En mycket kortlivad men intensiv karriär. Räknar med att återuppta den någon gång under 2012. Som om inte det vore nog föddes även epitetet "skjutshora" under mars månad. Ja. Det är undertecknad som inspirerat till denna språkliga ekvilibrism. Som avslutning sattes punkt för en relation, men det verkade ändå som om de bra delarna av den kunde få leva kvar. Jag hatar uppbrott, men det är vid sådana tillfällen man märker var man har sina vänner. De var precis där de skulle vara.
April
I april gick mycket ut på att plocka ihop spillrorna av mitt liv. Så kändes det i alla fall. Jag insåg att jag äger pinsamma mängder tampongförpackningar, Modo klarade kvalserien (thank GOD!) och jag såg både Jeff Dunham och David Batra live. Och Fraj hemma hos Tor och Sassa. Det sista var nog det bästa. I april är det tack och lov även påsklov, så då åkte jag förstås hem-hem. Hällsjö på våren är fanimig svårslaget. Det ska jag komma ihåg i år också.
Maj
I maj... umgicks jag med Angel. Och så umgicks jag lite mer med Angel. Eleverna skrev såna där jävla nationella prov i vanlig ordning så jag skapade lite spänning i tillvaron genom att nästan elda upp köket. Sen.... åkte... jag... och... Jenny... till... SKOTTLAND! Vi hälsade på lillasysteryster och det var alldeles... alldeles underbart! Det går inte ens att beskriva i ord hur roligt det var eller hur mycket vi trivdes tillsammans. The power of three (och Hannah). Lite mindre roligt var det att sitta fast på flygplatsen i Edinburgh, men allt löste sig till slut och när vi bilade hem genom Sverige var jag RÄTT så nöjd med tillvaron vill jag minnas.
Juni
Therese flyttade hem! Wihi! Jag vet att hon inte var lika glad över detta faktum, men det här är MIN årskrönika. Wihi! Slutet på terminen innebar som vanligt sömnsvårigheter och en mild depression. Mycket märkligt. Man kan ju tycka att sommarlov borde göra en GLAD, men när till och med energireservernas energireserver tar slut finns det inte mycket att göra. Jag började GIVETVIS måla hela lägenheten så fort jag fick lov. Skjut mig. Eller vänta, jag åkte faktiskt till Hällsjö först. Via en roadtrip med Jossan (som introducerades för både katter och höns) tog jag mig till midsommarfirande hemma i byn. Det var en magisk kväll. I efterhand går det inte att peka ut något speciellt som hände (för alla har förträngt Macarena-dansen), det var själva känslan bara. Alla tillsammans igen. Det bästa på hela månaden var dock Sas. Och att vi hittade den där speciella tonen igen.
Juli
Ja i juli målade jag. Och målade lite till. Och liiite till. Men jag blev ändå aldrig klar. Så jag lärde mig kassan på Twilfit istället och fick ÄNTLIGEN se Linda Bengtzing live! Ja, det var stort för Angel och mig? Juli var också månaden då de viklundska släktingarna samlades och besteg Skuleberget. Ja, det var kanske inte det som var huvudpoängen med släktträffen, men jag var rätt nöjd med prestationen (i långkjol och sandaler!). Sen åkte jag hem till Gävle igen och målade. Och målade. Och... Ja ni fattar.
Augusti
I augusti hade jag FORTFARANDE inte målat klart utan passade på att måla hela inredningen också. Så här i efterhand ett jävligt bra beslut med tanke på resultatet, men just DÅ målade jag fönsterlister i sömnen. Tur att det fanns distraktioner också. Som Sas besök mitt i sommarvärmen. Kvällen som började som en lugn tjejkväll hemma i soffan men som slutade med att vi ringde Micke från dansgolvet på Harrys strax före stängning. What can I say? Vi körde in den i bergväggen så att säga (ber om ursäkt för det gravt interna skämtet). Augusti var även i övrigt en otroligt händelserik månad. Angel och jag tog en road trip till hennes fina Valö (och hennes fina mamma) och så... ja jag vet inte hur jag ska återberätta det vi gjorde sen. Äsch. Jag säger det bara: Vi. såg. Alan. Jackson. LIVE. Och min sommardepression var plötsligt som bortblåst. Fast jag började jobba 100% igen.
Augusti kräver två stycken. Ny termin, ny danskurs och lappkriget i tvättstugan inleddes (ja JAG var inte delaktig, jag smygfotade bara). Sist men inte minst åkte Matts och jag till Stockholm och där... hände ännu en sån där grej som inte kan beskrivas med ord. Vi. såg. Brad. Paisley. LIVE. Jag kan fortfarande inte fatta att jag fick se BÅDA mina hjältar under samma underbara sommarmånad. För "normala" musikvänner skulle det kanske vara som att se Bruce Springsteen och Madonna samma månad. Eller Black Sabbath och Metallica. Eller.. ja ni fattar. För en Jessika var det utan konkurrens de häftigaste konsertupplevelserna hon nånsin haft.
September
I september drabbades jag av en märklig förkylning med efterföljande matthet och feber. Således låg det nyupptagna gymmandet på hyllan några veckor, men jag fick ju i alla fall autografer från Brynässpelarna (det var rätt otäckt faktiskt). September var även månaden då jag slet ner gardinvajern med påföljden att jag de närmaste tre månaderna inte hade några gardiner uppe. Jajemen, min berömda strutsteknik (alltså det-där-är-för-jobbigt-för-att-ta-tag-i-så-jag-låtsas-att-problemet-inte-existerar) in action. Istället för att sätta upp gardiner installerade jag Wordfeud i telefonen. Och så var den månaden slut.
Oktober
I oktober föreläste Anders och jag för våra kollegor på Vasa om praktiska stresstips. Låter kanske inte så hett, men det var det! Det kanske var starten på något nytt? Oktober tycks ha varit månaden då jag fick chansen att testa mina gränser. Förutom föreläsningen gick jag även modell på en visning. I UNDERKLÄDER. Ni vet såna där situationer när man plötsligt vaknar upp och ställer sig frågan "Vad i hela HELVETE håller jag på med?"? En sån situation var det inte. Det var nästan obehagligt bekvämt att strutta runt i bh och trosor på en scen. Vi behöver väl inte utreda varför?
Och så var oktober slut. Nästan. För när månaden drog sina sista flämtande andetag gick Jossan och jag på krogen. När klockan närmade sig stängningsdags dök det upp en femtonåring (trodde jag då) med keps. Föga anade jag vad som gömde sig under kepsen, och föga anade jag att jag tre månader senare skulle skriva den här årskrönikan med samma pojk stående vid diskbänken. Men så blev det.
November
I november har vi tack och lov novemberlov (vilket för lärare bara är två dagar långt, men ändå), vilket innebar att jag kunde åka hem til Hellyeah och fira kära mor på födelsedagen. Jag fick också se tvillingens nya lägenhet och hur Hällsjö sakta höll på att byta skepnad när Riks 90 drogs om utanför byn. Resten av månaden handlade mest om party of the year, min 30-årsfest. Angel drog ett enormt tungt lass för min skull och resultatet blev den hittills roligaste kvällen i mitt liv. Känslan jag fick av att se människor från hela mitt 30-åriga liv dyka upp en efter en genom samma dörr var helt otrolig.
December
I december fick jag äntligen ordentlig julstämning (för första gången på flera år), mycket tack vare jobbets fina sånggrupp. Vi sjöng jullåtar ett par månader i förväg och det tycks vara vad som behövs för att jag verkligen ska få tag i den där blandningen av förväntan och lugn som för mig är jul. Givetvis hjälpte det med det årliga glöggmyset hos Annika, för att inte tala om min julklapp till mig själv: min lilla bil! December innehöll också en kurs i Stockholm, en tvådagars resa som var fantastisk på många sätt. Jag blev rejält överraskad av själva kursen, den gör mig fortfarande inspirerad när jag tänker tillbaka, och att jag dessutom fick tillbringa en kväll hos Anna och Johan och en kväll med Sas gjorde ju inte direkt resan sämre. Varför åker jag inte till Stockholm oftare?
Jullovet innehöll för ovanlighetens skull varken magsjuka eller brutna tår, men väl en envis förkylning som gjorde att mitt mattåkande inte riktigt blev vad det borde ha varit. Som vanligt kunde jag lätt ha stannat några veckor till i Hällsjö, trots ett något utdraget strömavbrott (som gjorde att vi höll andan så fort en lampa blinkade under resten av helgerna) och svårigheter att hitta den perfekta temperaturen på flickrummets gamla element. Den nya vägen har gjort Hällsjö så tyst så tyst och jag längtar redan till sommarveckor på bron utan långtradardån. För även om man under årens lopp vande sig vid oljudet kan man väl inte direkt kalla det mysigt?
Jag fick fira in det nya året med min fina Niklas som gjorde slutet på 2011 till en oväntat ljus tid mitt i vintermörkret. Även om han envisas med att slå mig i Yatzy och inte dricka kaffe så får han till och med januari att kännas som en uthärdlig månad. Så. Nu har jag varit precis så gullig som jag kan vara. Tillbaka till nåt jag är bättre på: citat.
Årets bästa citat 2011 (ja, jag är enväldig beslutsfattare här)
10. Sassa: Ånej. Tor fyllecyklar.
9. Tor: Det är lite kvar men det är nästan slut. Jag är lite rädd att det ska bli det.
8. Angel: Saskia, du är ju värdelös. Jag menar inget illa alltså.
7. Therese: Den står lite sniskigt?
6. Mamma: Hur många är vi?
Mari: Gul.
5. Tor: Jag vill bara påpeka att efter första näckandet tog jag på mig badbyxorna igen.
4. Jag: Jag tror han behöver en körtjej. Kvinna. Tant.
Sas: Jag tror han behöver nån som lär han hur man ligger.
3. Therese: Jag blev inte pigg. Jag blev obehaglig.
2. Prillan: En blind höna leder en döv!
1. Per: Alltså, jag KRÄVER en låt av Britt Damberg.
Det är helt sjukt vad litet som får plats på en tio-i-topp-lista! Så jag har valt ut några favoriter till...
Bubblare
Angel: Men gud vilka smala ben han har. Jag har inte tittat så långt ner förut.
Angel: Akta mannen till höger så du inte kör på honom!
Andreas: Ska jag INTE köra på honom?
Matts: Ja fanns det inte nåt ställe här i stan som hette Rent a Cock?
Ankan: Jessika, du förstår att du är OBS-klassen mellan mig och Anders nu?
Prillan: Nu har vi kommit till pudeln med det här!
Jag: Nämn två av de tre medlemmarna i A-ha.
Mari: Hur många var dom?
Pappa: Fyra.
Mari: Aha.
Jörgen: Jag kan väl inte ta ansvar för det som händer bakom mig?
Anna: Jag ser ju för fan ingenting! Jag behöver en whisky.
Johan (på FB-chatten): nä nu måste jag gå och duscha så jag kommer iväg och hittar någon att torr jucka på.
Annan deltagare (jag minns inte vem?): Lilla Stenmark på prärien!
Jossan: Jamen om du ska ha räkmackor får du ge mig spabad!
Tony: Ska jag ge dig småbarn?!
Matts: Du är för fet på mitten!
Angel: Det är så jobbigt att prata med Marianne i munnen!
Mamma: Butch, lägg av! SNUGGE!
Per: Hitt på nå själv då om du tyck ja e så dum!
Peter: Jag tänkte: Nu kommer det i skägget!
Tor: Jag hämtar ett nytt bord!
Vi ses 2012!
Januari
I januari förra året hade jag skaffat mig rutiner. Som jag följde. Sjukgymnast, massör, fotvårdsmänniska, danskurs, jobb och matschema (nej, men nästan. Jag har alltid velat vara en som har matsedel och följer den. Ekonomiskt och strukturerat. Men... jag är inte riktigt sån). Jag var i ett stabilt förhållande, jag var sjukt less på jobbet och jag längtade efter att börja gymma igen men hade inte råd. Betydligt stabilare inledning på året än föregående år (då jag som några av er kanske minns sölade bort nycklar och heder på nyårsnatten). Någon gång (på Waynes av alla jävla ställen) smög Angel in i konversationen att hon och Andreas väntade barn. (Och med smög menar jag smög, jag hade precis sagt nåt i stil med att "Ja jag är i alla fall inte med barn" och Angel svarade: "Men det är jag!"). Även om jag förstod att det skulle leda till mindre Angel-tid för mig blev jag ändå så sjukt glad. Maja är värd att dela min Angel med.
Februari
I februari var finaste Maria här och hälsade på (borde bli en årlig tradition! Så man har nåt att se fram emot i den skitmånaden också). Mitt party-jag dog en stillsam obemärkt död och jag jobbade som vanligt den här tiden på året a**** av mig. Fast jag fortfarande bara jobbade 80% (feels like a lifetime ago).
Mars
Mars var en turbulent månad på många sätt. Angel och jag åkte på mini-roadtrip för att spana in Martins moves på dansgolvet i Sundsvall (överhuvudtaget umgicks jag nog rätt mycket med Angel på vårkanten? Ovanligt? Nä). Det tycks också ha varit i mars som jag inledde min karriär på innebandyplanen. En mycket kortlivad men intensiv karriär. Räknar med att återuppta den någon gång under 2012. Som om inte det vore nog föddes även epitetet "skjutshora" under mars månad. Ja. Det är undertecknad som inspirerat till denna språkliga ekvilibrism. Som avslutning sattes punkt för en relation, men det verkade ändå som om de bra delarna av den kunde få leva kvar. Jag hatar uppbrott, men det är vid sådana tillfällen man märker var man har sina vänner. De var precis där de skulle vara.
April
I april gick mycket ut på att plocka ihop spillrorna av mitt liv. Så kändes det i alla fall. Jag insåg att jag äger pinsamma mängder tampongförpackningar, Modo klarade kvalserien (thank GOD!) och jag såg både Jeff Dunham och David Batra live. Och Fraj hemma hos Tor och Sassa. Det sista var nog det bästa. I april är det tack och lov även påsklov, så då åkte jag förstås hem-hem. Hällsjö på våren är fanimig svårslaget. Det ska jag komma ihåg i år också.
Maj
I maj... umgicks jag med Angel. Och så umgicks jag lite mer med Angel. Eleverna skrev såna där jävla nationella prov i vanlig ordning så jag skapade lite spänning i tillvaron genom att nästan elda upp köket. Sen.... åkte... jag... och... Jenny... till... SKOTTLAND! Vi hälsade på lillasysteryster och det var alldeles... alldeles underbart! Det går inte ens att beskriva i ord hur roligt det var eller hur mycket vi trivdes tillsammans. The power of three (och Hannah). Lite mindre roligt var det att sitta fast på flygplatsen i Edinburgh, men allt löste sig till slut och när vi bilade hem genom Sverige var jag RÄTT så nöjd med tillvaron vill jag minnas.
Juni
Therese flyttade hem! Wihi! Jag vet att hon inte var lika glad över detta faktum, men det här är MIN årskrönika. Wihi! Slutet på terminen innebar som vanligt sömnsvårigheter och en mild depression. Mycket märkligt. Man kan ju tycka att sommarlov borde göra en GLAD, men när till och med energireservernas energireserver tar slut finns det inte mycket att göra. Jag började GIVETVIS måla hela lägenheten så fort jag fick lov. Skjut mig. Eller vänta, jag åkte faktiskt till Hällsjö först. Via en roadtrip med Jossan (som introducerades för både katter och höns) tog jag mig till midsommarfirande hemma i byn. Det var en magisk kväll. I efterhand går det inte att peka ut något speciellt som hände (för alla har förträngt Macarena-dansen), det var själva känslan bara. Alla tillsammans igen. Det bästa på hela månaden var dock Sas. Och att vi hittade den där speciella tonen igen.
Juli
Ja i juli målade jag. Och målade lite till. Och liiite till. Men jag blev ändå aldrig klar. Så jag lärde mig kassan på Twilfit istället och fick ÄNTLIGEN se Linda Bengtzing live! Ja, det var stort för Angel och mig? Juli var också månaden då de viklundska släktingarna samlades och besteg Skuleberget. Ja, det var kanske inte det som var huvudpoängen med släktträffen, men jag var rätt nöjd med prestationen (i långkjol och sandaler!). Sen åkte jag hem till Gävle igen och målade. Och målade. Och... Ja ni fattar.
Augusti
I augusti hade jag FORTFARANDE inte målat klart utan passade på att måla hela inredningen också. Så här i efterhand ett jävligt bra beslut med tanke på resultatet, men just DÅ målade jag fönsterlister i sömnen. Tur att det fanns distraktioner också. Som Sas besök mitt i sommarvärmen. Kvällen som började som en lugn tjejkväll hemma i soffan men som slutade med att vi ringde Micke från dansgolvet på Harrys strax före stängning. What can I say? Vi körde in den i bergväggen så att säga (ber om ursäkt för det gravt interna skämtet). Augusti var även i övrigt en otroligt händelserik månad. Angel och jag tog en road trip till hennes fina Valö (och hennes fina mamma) och så... ja jag vet inte hur jag ska återberätta det vi gjorde sen. Äsch. Jag säger det bara: Vi. såg. Alan. Jackson. LIVE. Och min sommardepression var plötsligt som bortblåst. Fast jag började jobba 100% igen.
Augusti kräver två stycken. Ny termin, ny danskurs och lappkriget i tvättstugan inleddes (ja JAG var inte delaktig, jag smygfotade bara). Sist men inte minst åkte Matts och jag till Stockholm och där... hände ännu en sån där grej som inte kan beskrivas med ord. Vi. såg. Brad. Paisley. LIVE. Jag kan fortfarande inte fatta att jag fick se BÅDA mina hjältar under samma underbara sommarmånad. För "normala" musikvänner skulle det kanske vara som att se Bruce Springsteen och Madonna samma månad. Eller Black Sabbath och Metallica. Eller.. ja ni fattar. För en Jessika var det utan konkurrens de häftigaste konsertupplevelserna hon nånsin haft.
September
I september drabbades jag av en märklig förkylning med efterföljande matthet och feber. Således låg det nyupptagna gymmandet på hyllan några veckor, men jag fick ju i alla fall autografer från Brynässpelarna (det var rätt otäckt faktiskt). September var även månaden då jag slet ner gardinvajern med påföljden att jag de närmaste tre månaderna inte hade några gardiner uppe. Jajemen, min berömda strutsteknik (alltså det-där-är-för-jobbigt-för-att-ta-tag-i-så-jag-låtsas-att-problemet-inte-existerar) in action. Istället för att sätta upp gardiner installerade jag Wordfeud i telefonen. Och så var den månaden slut.
Oktober
I oktober föreläste Anders och jag för våra kollegor på Vasa om praktiska stresstips. Låter kanske inte så hett, men det var det! Det kanske var starten på något nytt? Oktober tycks ha varit månaden då jag fick chansen att testa mina gränser. Förutom föreläsningen gick jag även modell på en visning. I UNDERKLÄDER. Ni vet såna där situationer när man plötsligt vaknar upp och ställer sig frågan "Vad i hela HELVETE håller jag på med?"? En sån situation var det inte. Det var nästan obehagligt bekvämt att strutta runt i bh och trosor på en scen. Vi behöver väl inte utreda varför?
Och så var oktober slut. Nästan. För när månaden drog sina sista flämtande andetag gick Jossan och jag på krogen. När klockan närmade sig stängningsdags dök det upp en femtonåring (trodde jag då) med keps. Föga anade jag vad som gömde sig under kepsen, och föga anade jag att jag tre månader senare skulle skriva den här årskrönikan med samma pojk stående vid diskbänken. Men så blev det.
November
I november har vi tack och lov novemberlov (vilket för lärare bara är två dagar långt, men ändå), vilket innebar att jag kunde åka hem til Hellyeah och fira kära mor på födelsedagen. Jag fick också se tvillingens nya lägenhet och hur Hällsjö sakta höll på att byta skepnad när Riks 90 drogs om utanför byn. Resten av månaden handlade mest om party of the year, min 30-årsfest. Angel drog ett enormt tungt lass för min skull och resultatet blev den hittills roligaste kvällen i mitt liv. Känslan jag fick av att se människor från hela mitt 30-åriga liv dyka upp en efter en genom samma dörr var helt otrolig.
December
I december fick jag äntligen ordentlig julstämning (för första gången på flera år), mycket tack vare jobbets fina sånggrupp. Vi sjöng jullåtar ett par månader i förväg och det tycks vara vad som behövs för att jag verkligen ska få tag i den där blandningen av förväntan och lugn som för mig är jul. Givetvis hjälpte det med det årliga glöggmyset hos Annika, för att inte tala om min julklapp till mig själv: min lilla bil! December innehöll också en kurs i Stockholm, en tvådagars resa som var fantastisk på många sätt. Jag blev rejält överraskad av själva kursen, den gör mig fortfarande inspirerad när jag tänker tillbaka, och att jag dessutom fick tillbringa en kväll hos Anna och Johan och en kväll med Sas gjorde ju inte direkt resan sämre. Varför åker jag inte till Stockholm oftare?
Jullovet innehöll för ovanlighetens skull varken magsjuka eller brutna tår, men väl en envis förkylning som gjorde att mitt mattåkande inte riktigt blev vad det borde ha varit. Som vanligt kunde jag lätt ha stannat några veckor till i Hällsjö, trots ett något utdraget strömavbrott (som gjorde att vi höll andan så fort en lampa blinkade under resten av helgerna) och svårigheter att hitta den perfekta temperaturen på flickrummets gamla element. Den nya vägen har gjort Hällsjö så tyst så tyst och jag längtar redan till sommarveckor på bron utan långtradardån. För även om man under årens lopp vande sig vid oljudet kan man väl inte direkt kalla det mysigt?
Jag fick fira in det nya året med min fina Niklas som gjorde slutet på 2011 till en oväntat ljus tid mitt i vintermörkret. Även om han envisas med att slå mig i Yatzy och inte dricka kaffe så får han till och med januari att kännas som en uthärdlig månad. Så. Nu har jag varit precis så gullig som jag kan vara. Tillbaka till nåt jag är bättre på: citat.
Årets bästa citat 2011 (ja, jag är enväldig beslutsfattare här)
10. Sassa: Ånej. Tor fyllecyklar.
9. Tor: Det är lite kvar men det är nästan slut. Jag är lite rädd att det ska bli det.
8. Angel: Saskia, du är ju värdelös. Jag menar inget illa alltså.
7. Therese: Den står lite sniskigt?
6. Mamma: Hur många är vi?
Mari: Gul.
5. Tor: Jag vill bara påpeka att efter första näckandet tog jag på mig badbyxorna igen.
4. Jag: Jag tror han behöver en körtjej. Kvinna. Tant.
Sas: Jag tror han behöver nån som lär han hur man ligger.
3. Therese: Jag blev inte pigg. Jag blev obehaglig.
2. Prillan: En blind höna leder en döv!
1. Per: Alltså, jag KRÄVER en låt av Britt Damberg.
Det är helt sjukt vad litet som får plats på en tio-i-topp-lista! Så jag har valt ut några favoriter till...
Bubblare
Angel: Men gud vilka smala ben han har. Jag har inte tittat så långt ner förut.
Angel: Akta mannen till höger så du inte kör på honom!
Andreas: Ska jag INTE köra på honom?
Matts: Ja fanns det inte nåt ställe här i stan som hette Rent a Cock?
Ankan: Jessika, du förstår att du är OBS-klassen mellan mig och Anders nu?
Prillan: Nu har vi kommit till pudeln med det här!
Jag: Nämn två av de tre medlemmarna i A-ha.
Mari: Hur många var dom?
Pappa: Fyra.
Mari: Aha.
Jörgen: Jag kan väl inte ta ansvar för det som händer bakom mig?
Anna: Jag ser ju för fan ingenting! Jag behöver en whisky.
Johan (på FB-chatten): nä nu måste jag gå och duscha så jag kommer iväg och hittar någon att torr jucka på.
Annan deltagare (jag minns inte vem?): Lilla Stenmark på prärien!
Jossan: Jamen om du ska ha räkmackor får du ge mig spabad!
Tony: Ska jag ge dig småbarn?!
Matts: Du är för fet på mitten!
Angel: Det är så jobbigt att prata med Marianne i munnen!
Mamma: Butch, lägg av! SNUGGE!
Per: Hitt på nå själv då om du tyck ja e så dum!
Peter: Jag tänkte: Nu kommer det i skägget!
Tor: Jag hämtar ett nytt bord!
Vi ses 2012!
Skulle kunna slå ner nån...
... för en bit choklad. Sockerförbudets femte dag inleds med en kopp kaffe. Jag erkänner att jag fuskar lite och äter jordnötssmör (mycket socker) på skorporna ibland samt unnar mig en tallrik crunchy müsli jobbiga jobbdagar. Annars, inga kakor, inget godis, inga snacks, ingen dricka (inte för att det är nåt jag häller i mig till vardags direkt), inga söta drinkar. Än så länge har jag inte märkt av några positiva effekter, men eftersom det är fjärde (?) året jag och Ankan gör det här så vet jag att de kommer. You'll see.
Annars har jag the mother of all låsningar i nacken, en fusklapp inför utskällning av elever i handen samt en skamligt dålig framförhållning. Nästa vecka börjar vårterminen och jag har inte en enda jävla lektion planerad. Varför? För att vi lärare, hör och häpna, inte får någon tid till terminsplanering? Eller vänta, vi fick faktiskt en dag. Eller en halv i alla fall.
Annars läser jag (om) Liv Strömqvist Prins Charles känsla och funderar på vad kärlek egentligen är. Igår på gymmet lyssnade jag på en P4-dokumentär där nyktra missbrukare berättade om sin syn på just kärleken. Alla kom tillbaka till en och samma sak, att kärlek i slutändan är tillit. Att känna sig trygg med en annan människa. Inte riktigt vad som beskrivs i Hollywoodfilmer.
Annars har jag the mother of all låsningar i nacken, en fusklapp inför utskällning av elever i handen samt en skamligt dålig framförhållning. Nästa vecka börjar vårterminen och jag har inte en enda jävla lektion planerad. Varför? För att vi lärare, hör och häpna, inte får någon tid till terminsplanering? Eller vänta, vi fick faktiskt en dag. Eller en halv i alla fall.
Annars läser jag (om) Liv Strömqvist Prins Charles känsla och funderar på vad kärlek egentligen är. Igår på gymmet lyssnade jag på en P4-dokumentär där nyktra missbrukare berättade om sin syn på just kärleken. Alla kom tillbaka till en och samma sak, att kärlek i slutändan är tillit. Att känna sig trygg med en annan människa. Inte riktigt vad som beskrivs i Hollywoodfilmer.
