jessikavingakristina

... ord.

Matts: I det här läget är du i en position då en killning kan göra att du får en armbåge i ansiktet.
Killning! Nu funderar jag bara på hur jag ska kunna få in det ordet naturligt i varenda samtal jag har resten av veckan. Ja, i alla två.

Igår blev jag så trött att jag inte orkade dansa hela buggpasset. Jag höll på att börja grina vid rödljusen för att de hindrade mig från att komma hem till kvällsfikat. Jo tack, jag sov jävligt gott inatt. Även om jag drömde om alla våra gamla kaniner och att de höll på att ta ihjäl varandra (och Rune blev skalperad!).

... om man vill bli bjuden på middag igen. Eller nånting annat för den delen.

Matts: Det är nånting som fattas i munnen?
Han menade att maten inte smakade nåt. Jag försökte förklara hur liten chans det är att man blir bjuden på mat igen om det är det FÖRSTA man säger när nån bjuder. Han höll inte med. Olika kommunikationsstilar som sagt. Det var inte en poäng som var öppen för diskussion.

Matts: Vad du ser ÄRTIG ut!
Jag genomförde senare en högst vetenskaplig undersökning för att se om andra uppfattar ordet "ärtig" som jag gör. Alla höll med. Ja, eller inte Maria och lite annat löst folk, men många höll med! Eller kanske två. Men kom igen, det är SERIÖS tantvarning på det?!

Nä mamma, jag ÄR snäll mot Matts egentligen. Men han skrattar åt mig när jag försöker dansa kille så jag måste ge igen? Jo. Det måste jag. Fråga Therese.

Angel! Kom tillbaka! Jag vill inte missa veckans ord!

... ett alldeles oemotståndligt behov av att blogga. Snart ska jag ta tag i att läsa To kill a mockingbird som jag ska utsätta en klass för nästa vecka. Snart. Nä, jag har inget att blogga om egentligen, jag vill bara verkligen verkligen inte börja läsa än.

Matts aka Snuttjulle: Av nån anledning smakar det bättre i min mun än i din.
Jamen ursäkta mig då. Stanna i din egen mun så har vi löst problemet?

I bilen på väg hem från Citygross. Vi är gravt hungriga. Och vissa är mer griniga än andra.
Jag: Vi har tre val, familjen Addams, Flashdance och Big Fish.
Matts: Flashdance.
Jag: Den har jag aldrig sett.
Angel: Inte jag heller!
Jag: Jag har hört att Big Fish är jättebra.
Angel: Jag har inte sett den heller.
Matts: Jamen jag vill verkligen se Flashdance!
Macho macho maaaan *sjunger lite oskyldigt*

Vi hann under lördagskvällen också ta upp det uråldriga problemet med män och kvinnors olika kommunikationsstilar. Ni vet, hela Män är från Venus, kvinnor från Mars-problematiken. Och ni som hävdar att allt sånt är bullshit kan få gå i skola hos mig. I know my shit. Att jag kan min skit hindrar dock inte att jag då och då ramlar ner i samma fallgropar som alla andra. För ärligt talat, jag har läst nog med genusteori för att kunna alla sidors argument, framförallt de som säger att individuella skillnader är större än könsskillnader. MEN, ganska många killar och ganska många tjejer har samma problem: vi ANTAR att alla använder samma tekniker i samtal som vi själva gör. Ett exempel:

Enligt vissa genusteoretiker strävar män i samtal efter att vinna status eller lösa problem. Kvinnor strävar enligt samma forskare efter att skapa samhörighet och känna gemenskap.

Jag: Men kolla om man ligger på sidan, då får man värsta Biafra-magen?! (läs jag istället för man och bortse från mina politiska inkorrektheter)
Matts: Ja? Du måste ju träna upp musklerna där så att det inte hänger.
Jag: WTF?!?!?!

Ett klassiskt exempel. JAG var ute efter lite komplimanger i stil med "Näää, DU har väl ingen mage?!" medan den andra parten i samtalet trodde att jag ville ha förslag på lösningar. Jag dubbelkollade med Angel också hur hon skulle ha reagerat och hon var helt på min sida vad gäller reaktionen, så mina slutsatser understöds av flera källor: Även om man inte håller med om vissa forskares generaliseringar så blir livet lite enklare om man inte antar att alla är ute efter att såra en. De har helt enkelt en jävligt udda samtalsteknik. För kom igen, min måste ju vara bäst?

... det är så mycket som har blivit annorlunda sen förra terminen. Jag förstår inte hur jag ska bära mig åt för att bli stressad över jobbet den här terminen. Mitt schema är som UPPLAGT för glassande. Jag har faktiskt tid att sätta mig ner och tänka över vad som händer ibland. Snackade med Annika om det, att det inte känns som om man har jobbat om man inte har stressat halvt ihjäl sig under en dag. Men det kanske är så här det ska kännas att jobba i ett NORMALT, HÄLSOSAMT tempo. I like it. Och nu minns jag varför jag faktiskt tycker om att jobba med folk. Det är lite lättare när man själv ÄR som folk.


Och jag har börjat dricka kaffe igen. Då och då. Och ja, jag har en telefonkatalog under skärmen på jobbet. Sjukgymnastens orders.

PMS, begynnande förkylning, yrsel (nä, det försvinner inte. Men jag har perfekt blodtryck i alla fall, tack för det Televerket), tvättid, trötthet, inga pengar, kalla arbetsrum, grannar som tokborrar när jag försöker titta på Gilmore Girls (nä jag har kanske inte värsta ljudsystemet på marknaden direkt) och en ensam kväll i soffan. Ändå är jag glad. Fika med Annika och Angel, nya leggings, inte så mycket disk, en varm lägenhet och elever som jobbade en hel lektion med en uppgift som JAG har gjort. Och en puss via sms är bättre än ingen puss alls.


Och är man förkyld får man ha fina SCARVES på sig.

Kollega: Alltså: sluta skicka mail om sånt som hänt i det förflutna.
Eh, så nu ska vi alltså BARA sia om framtiden. Lätt som en plätt. Eller pannkaka om VISSA får bestämma. Men det HETER faktiskt plättar!!!


EN PLÄTTA! Pellhaps (minns ni Hällsjöbrudar?!) en aning missbildad, men dock en plätta!

Igår, efter flera timmars dansträning och danspratande kom vi hem alldeles för sent. Jag var alldeles för trött också. Dock kom jag ihåg att hämta äpplena som Angel gömt i trappuppgången och se! Vad skådar mitt norra öga! En påse till! Jag fattade på en gång vad det var. Matts var lite långsammare. Men så var han den som blev gladast eftersom de oväntade kakorna antagligen skulle må bättre i hans mage än i min. Sen talade Angel om att jag kunde äta en av sorterna. Då blev jag gladast.

... så är jag kanske gladast av alla över att få höra de här två rösterna tillsammans igen.

En helg i Hällsjö. Börjar med en resa från Gävle då det uppdagas att tutan på min/mammas bil (det är lite svårt att reda ut ägarförhållandena) låter precis som tutan på bussen i Little Miss Sunshine (se den. Seriöst.). Jag kan ha garvat läppen av mig när vi försökte tuta på Annagrannen utanför Vasa.

Jag kan också ha drabbats av regelbundna skrattanfall hela vägen norrut. Vadå? Om nån nyser roligt måste man väl få skratta?

Väl i Hällsjö hann vi med Yatzy med mor och ett par Viklunds innan fredagen var till ända. Vi hämtade upp dem på en fest. De var lite fnittriga. Jag förlorade ändå.

Lördag var GULD. Promenad runt sjön, bastu, cabaréfilm, god egenlagad mat, spelkväll... What more could you ask for? Jo. Citat förstås.

Matts: Det gäller bara att hålla tungan i rätt mun.
Jag: Ja, så man inte är ute och kladdar på alla andra.
Men jag är inte den svartsjuka typen egentligen.

Mamma: En häck ska vara så att man ser ut men inte in.
Matts: Det är den perfekta häcken.
Good to know.

Per: (gäspar stort) Ja nu är väl klockan över sju förstås.
Och han lät bara LITE bitter.

Mamma: Åh, jag ser han framför mig! Fast de e inte han.
Jag undrar fortfarande vem det var hon såg.

Jag: Jag tycker ni har tappat geisten lite?
Mamma: Jamen vi svarar ju på alla frågor men vi har ju fel!
Jobbigt.

Tillbaka i Gävle lagom till danskursen igår kväll. Längtar redan tillbaka hem-hem. Men det finns bra saker med Gävle också.

Matts: Är du döv kvinna?! Jag knackade ju två gånger?!
Jag: Jag höll på att prassla med en kycklingpåse?

I morse grät jag en skvätt över valresultatet. Kändes nästan värre än när Modo missade slutspelet i fjol. Konstaterar att det finns många som inte tycker som jag och att jag inte har en aning om vad jag ska tycka om det.

... med att inte vara dum i Hällsjö (det där med takt och god ton lämnar vi åt andra). Annars hade jag nog inte vågat ta med den här mannen dit:

Matts: Har inte mamma din lärt dig att svälja?
Jag: (chockerad tystnad. Eller okej. Jag kanske skrattade lite.)

Angel har i sin blogg redan erkänt att hon är en stalker, så jag behöver inte hänga ut henne här. Vilket gör att jag inte har så mycket att skriva om. Hon brukar ju annars vara ett säkert kort.

Ikväll. Ska. Jag. Inta. Fiendenästet. Brynäs-Modo på Läkerol Arena. Jag ska gå med fyra Brynäsfans (ja, the stalker ska med, vad hade ni väntat er?) och ensam hålla Modofanan högt. Eller så håller jag jävligt låg profil eftersom jag inte riktigt gillar bråk.

Idag. Har. Jag. Förtidsröstat. Pensionärspoängen fortsätter trilla in. Jag röstade med hjärtat istället för hjärnan och kommer inte att ångra mig en enda sekund.

Imorgon. Ska. Jag. Hem-hem.

Igår kom jag på hur dum i huvudet jag har varit. Jag har de senaste veckorna kanske haft lite ångest över att alla andra på danskursen kommer att tycka att det är skitjobbigt att jag är där eftersom jag inte kan "nånting". Eller, ångest är fel ord, panik kanske är närmare sanningen? Ett års nybörjarkurser känns inte riktigt som den rätta förberedelsen för att kasta sig in i det sällskapet, I tell you... Men igår tog jag en mycket långsam promenad till träningen, samtidigt som mörka höstskyar tornade upp sig och "Get here" med Oleta Adams ljöd i lurarna. Då kom jag på det. Vad fan håller jag på med? HUR kan jag ha missat att jag äntligen får dansa med alla som jag alltid velat dansa med? Det är ju DET HÄR jag har längtat efter i flera år. När började jag bli nojig istället för att ha roligt? Skit samma att jag kommer att få jobba häcken av mig för att få ordning på alla konstiga armrörelser (igår såg jag stelopererad ut i alla vänstervändningar. Intressant effekt) och skumma benspasmer (man ska variera sina steg, I know, men det finns faktiskt gränser). Det är värt varenda sekund.

... hösta. Allén i Boulognern blir vackrare för varje dag.

Helgen har bjudit på två tillställningar som gjort att jag stannat upp mitt i en rörelse och bara njutit av att jag har så jävla roliga och fina människor omkring mig. Först en juntamiddag med tjejer som andra bara kan drömma om att umgås med. Sen en inflyttningsfest i ett hus mitt ute i skogen (det var för fan grusväg ut, det är skogen). Jag är inte ett dugg avundsjuk varken på huset eller omgivningarna. Vill bara säga det.

Jag har också fått se vad som händer om en liten vovve försöker sätta tassarna på Angels bröst. Kan ha varit det absolut roligaste jag nånsin sett. Helt omöjligt att beskriva, men jag räknar med att det blir ett hyfsat internt skämt bland de närvarande...

Ja alla helger bjuder ju på lärdomar. och denna har inte varit ett undantag. Alls icke. Vad sägs om:

Lärdom 1: låt ingen annan spara dina citat. Det finns bara EN man kan lita på. En Jessika.

Lärdom 2: om en kille säger att han också har "lite tvätt", erbjud dig icke att ta den också eftersom du "ändå har tvättid".



Det här är INTE ALLT heller. Nåde den som klagar på mina 6 maskiner tvätt framöver! (som jag för övrigt också tog hand om. Nämnde jag att just tvätt av kläder inte direkt är min favoritsyssla?) Vadå? Måste man sluta hänga ut folk i bloggen bara för att man gjort förhållandet officiellt (ja? Det står ju på FB nu?)? Nänänä. Då är jag inte med.

... ha koll på. Vet att jag gjort såna här listor förut men det tycks aldrig ta slut.

1. Att man inte ska bli förvånad om allt annat smakar skit när man har ätit ananas. Man tycker att jag borde komma ihåg det efter min vistelse på Irland då jag åt typ tre ananaser i veckan. Heter det ananaser?

2. Att om man inte har tränat med vikter på ett tag ska man ta det lite lugnt, annars får man TRÄNINGSVÄRKEN FRÅN HELVETET. Jag har inte kunnat röra armarna på tre dar utan att kvida inombords. Och ibland gnälla utåt också.

3. Att det är helt omöjligt att bete sig som folk på ett föräldramöte. Jag bekräftar alltid bilden av den förvirrade, nördiga läraren. Där satt den.

4. Att det roligaste man kan göra en ledig dag är att umgås med Angel.

Angel: Jag trodde du fick in den! Jag blev jävligt arg där ett tag.

... finner ett korn. Men yra höns då?

Jag tycks ha drabbats av lägesyrsel. Upptäckte den i lördags morse och har sedan dess försökt parera plötsliga karusellattacker genom att:

1. Lägga mig ner. Det funkar inte. Blir bara värre.

2. Ta tag i närmaste stadiga föremål. Igår blev det Angel, idag en husvägg på väg till jobbet.

3. Stödsova en stund på eftermiddan. Det hjälpte inte mot yrseln, men jesus vad underskattat det är med siesta.

4. Dansa. Igår var det kursstart på gula gruppen (jag tänker alltid på "kom alla mina små kycklingar!" Finns vissa likheter faktiskt) och jag trodde inte jag skulle klara av att ta mig ut på dansgolvet ens. Men hey, det gick som en dans. Höhöhö.

5. Lyssna på country. Eller okej. Det gör jag mest hela tiden ändå. Yrsel or no yrsel.

Ikväll: röd grupp! Jag åker dit med en känsla av skräckblandad förtjusning. Det är riktigt riktigt roligt. Och riktigt riktigt läskigt. Jessika måste lära sig att kliva utanför sin comfort zone. Men HUVVA (första ordet i Angels norrländska vokabulär!) vad jobbigt det är. Jag tar med mig systerysters visdomsord (ja, min tvillingsyster KAN ha blivit lite klok. Mycket märkligt med tanke på vad jag har att berätta om vår barndom. Men hon har likadana historier att kontra med så jag låter bli): jag har ingenting att bevisa. Jag ska bara ha kul.

... var en mycket konstig dag. Den började jävligt bra. Sen ramlade en död kråka ner framför mina fötter. Jag tror att det var när jag hörde ljudet av fjädrar splatta mot asfalten som jag trädde in i the Twilight Zone, för sedan hände följande:

1. Kopieringsmaskinen började tala franska med mig. Jag förstod bara "fermer" (stäng för er som inte genomled sex års franskstudier under högstadiet och gymnasiet), så jag tryckte ner alla fönster hela tiden.

2. Jag nös en halv banan över arbetsrummet och min svarta klänning. Vet ni hur svårt det är att få bort snorblandad banansmet från svart tyg?

3. Jag satte i halsen på lunchen så att jag nästan kvävdes. Nånting måste ha varit väldigt roligt, men jag minns inte vad. Bara att Jörgen var inblandad. Surprise liksom.

4. Jag fick ett telefonsamtal från Högskolan i Dalarna som ville ge mig mitt drömjobb. Tyvärr alldeles för få timmar och alldeles för snart men ändå jävligt smickrande.

5. Alla elevers datakonton blev låsta. Jag fick tillbringa en stor del av lektionen med att låsa upp dem.

6. Jag somnade mitt i Twilight. Yeah right liksom. Men det gjorde jag faktiskt.

Sammantaget en JÄVLIGT konstig dag. Som fortsatte idag med ett återseende jag inte riktigt hade räknat med. Märkligt hur mycket livet (och man själv) kan förändras på ett år.

... kan göra så ont. Eller vänta. Jag har rätt stora fötter. Så pass stora att jag kommit på att det är DOM som gör att jag inte kan dansa ordentligt. I bugg ska man liksom rulla från tå till häl på ganska kort tid och jag HINNER helt enkelt inte med mina båtar.

Allvarligt talat, jag tappade precis en rätt tung glasskiva på foten och det gör ont som SATAN. Lätt blå har jag blivit också. Uhuhu. Tyck synd om mig. Och så blev jag stucken i armen i morse av en ondsint sköterska (eller, hon var egentligen väldigt rar och trevlig men det låter inte lika bra), samt betalade alldeles för mycket i parkeringsavgift eftersom jag läste på fel rad.

Men å andra sidan har jag haft besök av Zekel-Äckel (det är en kärleksfull ton!) och Sassa som gjorde dagens fika bra mycket roligare än det hade varit annars. Annars hade jag nog inte ens fikat. Och snart kommer Angel hit! Eller, det hoppas jag i alla fall eftersom jag inte tar mig så långt. Det ordnar sig nog. Vi är ju så grymt flexibla jag och min flickvän.

Och å tredje sidan (vem är det som säger att man inte skulle kunna säga så?!) är det fredag imorgon. Och då behöver jag inte sova själv på ett tag. Eh ja, jag har genomgått en total personlighetsförvandling.

... ska det vara så JÄVLA svårt? HATA att fickparkera! HATA HATA HATA! Ja, jag kanske är lite lätt frustrerad. Jag kanske har bilen stående två gator bort istället för precis utanför huset där det också fanns plats eftersom jag är HELT JÄVLA VÄRDELÖS. På att parkera. Annars är jag kung. Kung I tell you.