jessikavingakristina

Igår kom jag på hur dum i huvudet jag har varit. Jag har de senaste veckorna kanske haft lite ångest över att alla andra på danskursen kommer att tycka att det är skitjobbigt att jag är där eftersom jag inte kan "nånting". Eller, ångest är fel ord, panik kanske är närmare sanningen? Ett års nybörjarkurser känns inte riktigt som den rätta förberedelsen för att kasta sig in i det sällskapet, I tell you... Men igår tog jag en mycket långsam promenad till träningen, samtidigt som mörka höstskyar tornade upp sig och "Get here" med Oleta Adams ljöd i lurarna. Då kom jag på det. Vad fan håller jag på med? HUR kan jag ha missat att jag äntligen får dansa med alla som jag alltid velat dansa med? Det är ju DET HÄR jag har längtat efter i flera år. När började jag bli nojig istället för att ha roligt? Skit samma att jag kommer att få jobba häcken av mig för att få ordning på alla konstiga armrörelser (igår såg jag stelopererad ut i alla vänstervändningar. Intressant effekt) och skumma benspasmer (man ska variera sina steg, I know, men det finns faktiskt gränser). Det är värt varenda sekund.