jessikavingakristina

... and what have we done? Ja det kan man verkligen fråga sig. Här kommer en kort sammanfattning av den Nilssonska julen. I vanlig ordning tar jag inget som helst ansvar för effekterna bilder och citat kan ha på känsliga personer. It's all on you.

Min nya grej är fotoserier.

Dan-före-dan a.k.a. Hemresan



Tor kör så fort att kameran inte hinner med.

Dan-före-dan del 2 a.k.a den stora granpyntningen (och pepparkaksglaseringen)



Jag kallar den här fotoserien för "Jessika vet hur man prioriterar". Varför? Jo för att jag överlät pyntandet åt barnen. Själv fokuserade jag på det här:

 

Och nästa bildserie kallar jag "Den-helt-normala-familjen-Nilsson-julpyntar". (Se särskilt Jennys min bakom pepparkakshuset om ni betvivlar det där med normaliteten. Om det syns dåligt kan jag skicka en förstoring.)

 

 

Mamma (tittar på kort på Jenny): Nämen vilken konstig färg?!

Jag var också med och pyntade även om det inte syns. Här är jag:

 

Pappa: Bestämmer du vad jag ska tycka?
Therese: Det är mer praktiskt.

Och dan-före-dan avslutades traditionsenligt med finaste familjen Viklund runt spelbordet. Words cannot describe hur underbara de är.

 

Mamma (blänger anklagande på Pers vinglas): Har du VATTEN?
Per: Ja vart törstig!




Per: Nu slår jag, ja skit i va ni säg.
My way or the highway!

Mamma: Hur många är vi?
Mari: Gul.

Pappa: Du din jävla pygmé, DET är väl nedsättande?!
Så sant som det är sagt.

Julhelgen a.k.a. familjen Nilsson spårar ur fullständigt. I vanlig ordning.

I min aktningsvärda ålder brukar man ju säga att det viktiga med julen är att träffa alla nära och kära och att det inte spelar någon roll om man får julklappar eller inte. Men. Jag erkänner att jag överraskades av hur mycket jag ville ha en av mina julklappar. Mamma hade nämligen köpt de där åkmattorna som vi ville ha när vi var små (eller ja, ändå upp till typ... 15 års ålder var jag nog rätt sugen på en). Inte bara till barnbarnen utan även till barnen. Alltså systrarna Nilsson. Ni fattar inte vad roligt det var.

Mamma: Dra så jag glider av!

 

Therese: Jamen titta på Jessikas arsle, de sitter inge bra!

 

Jag roade mig med att dokumentera övriga våghalsars resa nerför backen när jag själv blev för febersvag för att ta mig uppför den. Och jag VET att man inte får skratta åt barn, men Stinas "another-one-bites-the-dust"-vurpa kan vara bland det roligaste jag nånsin lyckats fånga på bild. Överlag är det detaljerna som är roligast i den här bildserien. Fundera till exempel på vad Emma gör, eller varför mamma håller i Therese matta, eller varför Jenny åker baklänges ensam utför sista biten?

Therese (till en åkare som vill vara anonym): Du ligger i hundpiss!

 

Jenny: Jamen jag kan ju inte gå över mormor!

 

Min klart bästa bildserie den här gången är dock utan tvekan "Systrarna-Nilssons-årliga-julhopp". Man kan inte anklaga mig för att inte ha försökt.

Jag insåg att "hoppa samtidigt" tydligen var en orealistisk instruktion men vägrade ändå ge upp hoppet (hohoho, förstod du ordvitsen far?!).

Efter Therese Super Mario-hopp var det dock Game Over. Jag skrattade för mycket för att fortsätta fota.

Therese: Ooh, jag fick Yatzy! Nej det fick jag inte alls det, jag fick tre fyror.

Mamma: Titta vad pippifåglar jag fick nu!
Koko! (särskilt roligt om man tillbringat tid i vårt gökursförsedda kök. Den jäveln har en fantastisk timing.)

Som vanligt blandades skratt och allvar. Tomten var hysteriskt underhållande (även om hans insats på nyårsafton var snäppet bättre) men så tog vi farväl av lilla Butch. På en av de sista bilderna lyckades han till slut stjäla pappa Nisses knä.



Mamma: Han med permobilen! Per... per... Per-Olof heter han!

Jenny (till barnen som öppnat julklapp som paketerats på uppfinningsrikt sätt): Vad kan det VARA?
Stina: En toarulle!

Jenny stod inte för den största variationen vad gäller fotominer (se bild ovan också) men hon gjorde en heroisk moderlig insats när hon krusade barnhår hela kvällarna. Och Therese... åt morotskaka.



Jag lärde även barnen Mickes gamla ramsa Jessika Pessika lingonkaka åt karameller så det spraka. Man vill ju vara en god moster liksom.

Emma: Mamma, du pratar för mycket.
Well said! Eller jag menar. Det är ett släktdrag.

Therese: Det gäller bara att förakta en hel kör?
Ja det var vad vi andra hörde, hon påstår att hon sa "frakta".

Jenny: Åh yatzy!
Pappa: Var ser du det?

Pappa: Tur att ingen såg hur jag slafsa.

Niklas (till MIG!): Nu är du ju inte särskilt rolig.
Jag är ALLTID rolig! Typ.

Mitt i julstöket (eller okej, på annandan) blev vi plötsligt strömlösa. I Hällsjö är det inte jätteovanligt, ett par timmar då och då är inget att hetsa upp sig över. TRETTIO timmar är dock något... obekvämt. Om man inte har vad alla kallade "självtryck" (jag fnissar fortfarande av det ordet) innebär det nämligen drygt ett dygn utan rinnande vatten. Och därmed fungerande toalett. Jag lämnar resten åt er fantasi.


Jenny: Börjar teatern nu?
Emma (som just hämtat ett förstoringsglas som rekvisita): Nä, jag har inte kikat på allt än?

Mamma: Släpp ut mä!
Pappas bil har barnlås. På förardörren. För den kan väl inte vara trasig pappa?

Vi hann även med en vinkväll i Therese lägenhet i Sollefteå. Efter ett par öl förvandlades vi som vanligt (med all rätt!) till klubben för inbördes beundran. Det skiljer 11 år mellan äldst och yngst i sällskapet, ändå delar vi inte bara barndomsminnen utan även humor och en rätt stor dos kärlek till varandra. Som en enda stor familj. Man kan ju undra vad det blir av folk som inte gått på Dalsskolan.

 

Lina: Åh! Banjo i mitt hjärta!

And a Happy New Year! a.k.a. klä-ut-dig-till-en-sång-och-ät-dig-kräkmätt

Det är svårt att lämna Hällsjö. Så vi stannade på det Nilssonska residenset där den årliga nyårsmaskeraden skulle gå av stapeln.

 

Mitt i stressen på självaste nyårsafton passade jag och mor på att tvinga ut Niklas på en sparktur. Eller, han var rätt lättövertalad. Det visade sig nämligen (efteråt) att han inte ens i sina vildaste (skräck)fantasier trott att vi skulle åka runt hela byn. Eller att vi skulle göra det i 180 knyck.

 

Eh, för er som mot förmodan följer min blogg kommer här Jessikas specialare. Ni vet. När man först tar ett kort på en tom väg. Och sen tar ett kort med en Inga Nilsson på samma väg?

 

Sen var det fest! Vi började med att försöka gissa vad de andra föreställde. Vissa var lättare än andra.

 

Jag: Är t-shirten en ledtråd?
Mattias: Nej. Och frisyren är fel.

 

Therese: Bra att du körar till dig själv!
Lina: Nån måste ju göra det!

Vad jag och Niklas föreställde? Är inte det alldeles uppenbart?

Vi hann till och med förbereda nästa års festligheter under pågående fest. Det är klass på det.

Lina: Jag vill va Donatello, han är coolast, för han har en pinne!

Som avslutning, ett citat av vår käre Per. Låt mig set the scene här först. Vi befinner oss vid festens absoluta klimax. Dansgolvet (vardagsrumsgolvet närmast datorn med Spotify) är packat (ja vi är minst fem pers där!). Det är mycket Justin, mycket schlager och mycket... märkliga dansrörelser (Mattias hade dansskola). Då. Kliver Per in i leken.

Per: Alltså, jag KRÄVER en låt av Britt Damberg.