Jag tycker att den här bloggen...
Av de personer som inte tillhör min biologiska familj (familjen har ju trots allt inget val, de måste helt enkelt stå ut med mig) finns det en person som stått ut med mig längre än de flesta. Hon har många namn. Hon har många skepnader. Och hon är min.
Förra veckan blev jag skickad på en konferens om humaniora i hufvudstaden (helt fantastisk konferens för övrigt, jag är fortfarande helt hög och fortfarande mer än lite kär i Johanna Koljonen). Förutom en tripp till Blackeberg och en övernattning hos Anna (som säkert också lär råka ut för ett hyllningsinlägg) och Johan (som hade köpt nya hunkiga glasögon) såg jag och personen inlägget handlar om till att få en kväll för oss själva. Men yeah som vi säger i Hällsjö (eller "jaha?" som Mattias skulle ha sagt).
Den här bilden säger egentligen allt:
Det finns ingen som känner mig som Saskia gör, och det finns ingen jag skrattar lika mycket åt och med. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men det behövs inte. Du vet redan Ace.
Och som avslutning, en bild till fansen. Jag fick ju bo på hotell och blev rätt förtjust i de rejält tilltagna badlakanen. Dock är det äckligt att gå på heltäckningsmatta barfota (jamen tänk på alla andra äckliga fötter som gått där?!), därav mitt introducerande av strumpmodet. Sex-ey...
Jag läste detta kort efter att det publicerades (ja jag vet att vi pratar om en blogg) och blev tyvärr avbruten i mitt försök att kommentera efter som jag bekymrades djupt över min iPhones förmåga att stå emot väta i det envisa flödet av salta droppar som föll (läs: öste) ur mina ögonvrår (nej, tror ingen man har fått mig att gråta mer än du) men nu när jag faktiskt kan läsa inlägget utan att störas av kramp mellan skratt- och gråtattacker, vill jag bara upplysa om att detta nog är det finaste någon har skrivit om mig. Ingen får mig att skriva så långa meningar som du! Att det dessutom är du som är författaren (nu åker telefonens vattentäta fodral på) gör saken definitiv. Tack! Vet inte hur jag någonsin ska kunna beskriva lyckan över att du är du och att du finns och att du dessutom finns i min värld - liksom din familj som är världens mest fantastiska - men jag hoppas att du och ni vet och känner det. Publicerar jag detta in public nu? Ja. Okej då.
