18 til I...
... die? Nä, det verkar rätt kul att fylla 40 också.
Thomas: Men det är ju kallt ute. Vi får suga snabbare!
Fördelen med att gå på fest hos människor med allergier liknande ens egna: man behöver inte stå och svälta i ett hörn med sin det-är-ingen-fara-min.
Thomas: Men det är ju kallt ute. Vi får suga snabbare!
Fördelen med att gå på fest hos människor med allergier liknande ens egna: man behöver inte stå och svälta i ett hörn med sin det-är-ingen-fara-min.
Back to the...
... brottsplats.
Tjejkväll. Lucköppning (alla hade en lucka men ingen hade alla. Men nu har vi det.)
Emma: Det var som att han skulle ha en tråd i arslet!
Värdinnan berättade en jobbig historia, Angel och jag höll på att avlida av skratt. Det var verkligen inte särskilt snyggt av oss, men hon lät så roligt! Angel alltså. Jag vet inte om mammaledighet är så bra för 'na, hon verkar utveckla konstiga sociala vanor?
Angel: Jag kan inte äta löjrom, det känns som att klämma finnar!
Den skriver jag i och för sig under på!
Jag tänker inte ge mig in i nån genusdebatt idag, håller på att återupptäcka kunskap på det området så jag nöjer mig med en stilla betraktelse. Det är svårt att förklara hur befriande det är att spendera en fredag med tre tjejer, som har helt olika roller i mitt liv och som bjuder på tre helt olika personligheter, men som ändå är lika på ett sätt: jag kan vara mig själv för en stund (snygg allusion till Norrlands Guld-reklamen va? Håller på med reklamanalys i en klass just nu). Jag läste ett reportage i DN igår om en pojkskola mitt ute i ingenstans, och även om jag är emot tanken på en "elitskola" enbart för män kan jag förstå lite av protesterna som dök upp när frågan om kvinnors tillträde till skolan väcktes. Utan det andra könet (fritt för tolkning) är det svårt för det första att utveckla alla sina sidor. Vi begränsar samtidigt som vi berikar varandras liv. Trixigt. Hade det varit killar på vår tjejfest kan jag garantera att kvällen hade blivit en annorlunda upplevelse (fritt för tolkning igen) än vad den var.
Angel: Ja, jag sög lite på den?
Tjejkväll. Lucköppning (alla hade en lucka men ingen hade alla. Men nu har vi det.)
Emma: Det var som att han skulle ha en tråd i arslet!
Värdinnan berättade en jobbig historia, Angel och jag höll på att avlida av skratt. Det var verkligen inte särskilt snyggt av oss, men hon lät så roligt! Angel alltså. Jag vet inte om mammaledighet är så bra för 'na, hon verkar utveckla konstiga sociala vanor?
Angel: Jag kan inte äta löjrom, det känns som att klämma finnar!
Den skriver jag i och för sig under på!
Jag tänker inte ge mig in i nån genusdebatt idag, håller på att återupptäcka kunskap på det området så jag nöjer mig med en stilla betraktelse. Det är svårt att förklara hur befriande det är att spendera en fredag med tre tjejer, som har helt olika roller i mitt liv och som bjuder på tre helt olika personligheter, men som ändå är lika på ett sätt: jag kan vara mig själv för en stund (snygg allusion till Norrlands Guld-reklamen va? Håller på med reklamanalys i en klass just nu). Jag läste ett reportage i DN igår om en pojkskola mitt ute i ingenstans, och även om jag är emot tanken på en "elitskola" enbart för män kan jag förstå lite av protesterna som dök upp när frågan om kvinnors tillträde till skolan väcktes. Utan det andra könet (fritt för tolkning) är det svårt för det första att utveckla alla sina sidor. Vi begränsar samtidigt som vi berikar varandras liv. Trixigt. Hade det varit killar på vår tjejfest kan jag garantera att kvällen hade blivit en annorlunda upplevelse (fritt för tolkning igen) än vad den var.
Angel: Ja, jag sög lite på den?
Life...
... as I know it.
Tillbaka på Vasa. Allt lugnt. Eller nä, men det känns så? Vi har hittat tillbaka till gamla rutiner och upptäckt en del nya.
Jörgen: Men du brukar ju inte vara könsneutral som Patrik, du säger ju bara ord på f?
Ankan: Det ligger bättre i munnen?
If you say so.
Min 30-årskris dök aldrig upp, tror det beror på 25-åringen.
Niklas: Dum i huve dom på IKEA.
Han blir sån där när han inte håller med.
Tillbaka på Vasa. Allt lugnt. Eller nä, men det känns så? Vi har hittat tillbaka till gamla rutiner och upptäckt en del nya.
Jörgen: Men du brukar ju inte vara könsneutral som Patrik, du säger ju bara ord på f?
Ankan: Det ligger bättre i munnen?
If you say so.
Min 30-årskris dök aldrig upp, tror det beror på 25-åringen.
Niklas: Dum i huve dom på IKEA.
Han blir sån där när han inte håller med.
Because first impressions...
... never last.
Gubbe i mataffären (till Niklas): Gift dig aldrig grabben! Oj. Är det en tjej du har med dig?
Nog för att jag hade mössa men come on...
Niklas (efter en mycket givande konversation som jag tyvärr endast hörde bråkdelar av): Ja gissa hur gammal hon är då?
Samma gubbe i mataffären (synar mig upp och ner): Jaa... 19?
Ungefär här förlät jag honom för att han trodde jag var kille.
Gubbe i mataffären (till Niklas): Gift dig aldrig grabben! Oj. Är det en tjej du har med dig?
Nog för att jag hade mössa men come on...
Niklas (efter en mycket givande konversation som jag tyvärr endast hörde bråkdelar av): Ja gissa hur gammal hon är då?
Samma gubbe i mataffären (synar mig upp och ner): Jaa... 19?
Ungefär här förlät jag honom för att han trodde jag var kille.
Goodbye my 2011
Here we are again my dear, dags för årskrönikan á la Jessika! Inga bilder, så vill du ha lite visuell stimulans är det bara att klicka sig bakåt till respektive månad.
Januari
I januari förra året hade jag skaffat mig rutiner. Som jag följde. Sjukgymnast, massör, fotvårdsmänniska, danskurs, jobb och matschema (nej, men nästan. Jag har alltid velat vara en som har matsedel och följer den. Ekonomiskt och strukturerat. Men... jag är inte riktigt sån). Jag var i ett stabilt förhållande, jag var sjukt less på jobbet och jag längtade efter att börja gymma igen men hade inte råd. Betydligt stabilare inledning på året än föregående år (då jag som några av er kanske minns sölade bort nycklar och heder på nyårsnatten). Någon gång (på Waynes av alla jävla ställen) smög Angel in i konversationen att hon och Andreas väntade barn. (Och med smög menar jag smög, jag hade precis sagt nåt i stil med att "Ja jag är i alla fall inte med barn" och Angel svarade: "Men det är jag!"). Även om jag förstod att det skulle leda till mindre Angel-tid för mig blev jag ändå så sjukt glad. Maja är värd att dela min Angel med.
Februari
I februari var finaste Maria här och hälsade på (borde bli en årlig tradition! Så man har nåt att se fram emot i den skitmånaden också). Mitt party-jag dog en stillsam obemärkt död och jag jobbade som vanligt den här tiden på året a**** av mig. Fast jag fortfarande bara jobbade 80% (feels like a lifetime ago).
Mars
Mars var en turbulent månad på många sätt. Angel och jag åkte på mini-roadtrip för att spana in Martins moves på dansgolvet i Sundsvall (överhuvudtaget umgicks jag nog rätt mycket med Angel på vårkanten? Ovanligt? Nä). Det tycks också ha varit i mars som jag inledde min karriär på innebandyplanen. En mycket kortlivad men intensiv karriär. Räknar med att återuppta den någon gång under 2012. Som om inte det vore nog föddes även epitetet "skjutshora" under mars månad. Ja. Det är undertecknad som inspirerat till denna språkliga ekvilibrism. Som avslutning sattes punkt för en relation, men det verkade ändå som om de bra delarna av den kunde få leva kvar. Jag hatar uppbrott, men det är vid sådana tillfällen man märker var man har sina vänner. De var precis där de skulle vara.
April
I april gick mycket ut på att plocka ihop spillrorna av mitt liv. Så kändes det i alla fall. Jag insåg att jag äger pinsamma mängder tampongförpackningar, Modo klarade kvalserien (thank GOD!) och jag såg både Jeff Dunham och David Batra live. Och Fraj hemma hos Tor och Sassa. Det sista var nog det bästa. I april är det tack och lov även påsklov, så då åkte jag förstås hem-hem. Hällsjö på våren är fanimig svårslaget. Det ska jag komma ihåg i år också.
Maj
I maj... umgicks jag med Angel. Och så umgicks jag lite mer med Angel. Eleverna skrev såna där jävla nationella prov i vanlig ordning så jag skapade lite spänning i tillvaron genom att nästan elda upp köket. Sen.... åkte... jag... och... Jenny... till... SKOTTLAND! Vi hälsade på lillasysteryster och det var alldeles... alldeles underbart! Det går inte ens att beskriva i ord hur roligt det var eller hur mycket vi trivdes tillsammans. The power of three (och Hannah). Lite mindre roligt var det att sitta fast på flygplatsen i Edinburgh, men allt löste sig till slut och när vi bilade hem genom Sverige var jag RÄTT så nöjd med tillvaron vill jag minnas.
Juni
Therese flyttade hem! Wihi! Jag vet att hon inte var lika glad över detta faktum, men det här är MIN årskrönika. Wihi! Slutet på terminen innebar som vanligt sömnsvårigheter och en mild depression. Mycket märkligt. Man kan ju tycka att sommarlov borde göra en GLAD, men när till och med energireservernas energireserver tar slut finns det inte mycket att göra. Jag började GIVETVIS måla hela lägenheten så fort jag fick lov. Skjut mig. Eller vänta, jag åkte faktiskt till Hällsjö först. Via en roadtrip med Jossan (som introducerades för både katter och höns) tog jag mig till midsommarfirande hemma i byn. Det var en magisk kväll. I efterhand går det inte att peka ut något speciellt som hände (för alla har förträngt Macarena-dansen), det var själva känslan bara. Alla tillsammans igen. Det bästa på hela månaden var dock Sas. Och att vi hittade den där speciella tonen igen.
Juli
Ja i juli målade jag. Och målade lite till. Och liiite till. Men jag blev ändå aldrig klar. Så jag lärde mig kassan på Twilfit istället och fick ÄNTLIGEN se Linda Bengtzing live! Ja, det var stort för Angel och mig? Juli var också månaden då de viklundska släktingarna samlades och besteg Skuleberget. Ja, det var kanske inte det som var huvudpoängen med släktträffen, men jag var rätt nöjd med prestationen (i långkjol och sandaler!). Sen åkte jag hem till Gävle igen och målade. Och målade. Och... Ja ni fattar.
Augusti
I augusti hade jag FORTFARANDE inte målat klart utan passade på att måla hela inredningen också. Så här i efterhand ett jävligt bra beslut med tanke på resultatet, men just DÅ målade jag fönsterlister i sömnen. Tur att det fanns distraktioner också. Som Sas besök mitt i sommarvärmen. Kvällen som började som en lugn tjejkväll hemma i soffan men som slutade med att vi ringde Micke från dansgolvet på Harrys strax före stängning. What can I say? Vi körde in den i bergväggen så att säga (ber om ursäkt för det gravt interna skämtet). Augusti var även i övrigt en otroligt händelserik månad. Angel och jag tog en road trip till hennes fina Valö (och hennes fina mamma) och så... ja jag vet inte hur jag ska återberätta det vi gjorde sen. Äsch. Jag säger det bara: Vi. såg. Alan. Jackson. LIVE. Och min sommardepression var plötsligt som bortblåst. Fast jag började jobba 100% igen.
Augusti kräver två stycken. Ny termin, ny danskurs och lappkriget i tvättstugan inleddes (ja JAG var inte delaktig, jag smygfotade bara). Sist men inte minst åkte Matts och jag till Stockholm och där... hände ännu en sån där grej som inte kan beskrivas med ord. Vi. såg. Brad. Paisley. LIVE. Jag kan fortfarande inte fatta att jag fick se BÅDA mina hjältar under samma underbara sommarmånad. För "normala" musikvänner skulle det kanske vara som att se Bruce Springsteen och Madonna samma månad. Eller Black Sabbath och Metallica. Eller.. ja ni fattar. För en Jessika var det utan konkurrens de häftigaste konsertupplevelserna hon nånsin haft.
September
I september drabbades jag av en märklig förkylning med efterföljande matthet och feber. Således låg det nyupptagna gymmandet på hyllan några veckor, men jag fick ju i alla fall autografer från Brynässpelarna (det var rätt otäckt faktiskt). September var även månaden då jag slet ner gardinvajern med påföljden att jag de närmaste tre månaderna inte hade några gardiner uppe. Jajemen, min berömda strutsteknik (alltså det-där-är-för-jobbigt-för-att-ta-tag-i-så-jag-låtsas-att-problemet-inte-existerar) in action. Istället för att sätta upp gardiner installerade jag Wordfeud i telefonen. Och så var den månaden slut.
Oktober
I oktober föreläste Anders och jag för våra kollegor på Vasa om praktiska stresstips. Låter kanske inte så hett, men det var det! Det kanske var starten på något nytt? Oktober tycks ha varit månaden då jag fick chansen att testa mina gränser. Förutom föreläsningen gick jag även modell på en visning. I UNDERKLÄDER. Ni vet såna där situationer när man plötsligt vaknar upp och ställer sig frågan "Vad i hela HELVETE håller jag på med?"? En sån situation var det inte. Det var nästan obehagligt bekvämt att strutta runt i bh och trosor på en scen. Vi behöver väl inte utreda varför?
Och så var oktober slut. Nästan. För när månaden drog sina sista flämtande andetag gick Jossan och jag på krogen. När klockan närmade sig stängningsdags dök det upp en femtonåring (trodde jag då) med keps. Föga anade jag vad som gömde sig under kepsen, och föga anade jag att jag tre månader senare skulle skriva den här årskrönikan med samma pojk stående vid diskbänken. Men så blev det.
November
I november har vi tack och lov novemberlov (vilket för lärare bara är två dagar långt, men ändå), vilket innebar att jag kunde åka hem til Hellyeah och fira kära mor på födelsedagen. Jag fick också se tvillingens nya lägenhet och hur Hällsjö sakta höll på att byta skepnad när Riks 90 drogs om utanför byn. Resten av månaden handlade mest om party of the year, min 30-årsfest. Angel drog ett enormt tungt lass för min skull och resultatet blev den hittills roligaste kvällen i mitt liv. Känslan jag fick av att se människor från hela mitt 30-åriga liv dyka upp en efter en genom samma dörr var helt otrolig.
December
I december fick jag äntligen ordentlig julstämning (för första gången på flera år), mycket tack vare jobbets fina sånggrupp. Vi sjöng jullåtar ett par månader i förväg och det tycks vara vad som behövs för att jag verkligen ska få tag i den där blandningen av förväntan och lugn som för mig är jul. Givetvis hjälpte det med det årliga glöggmyset hos Annika, för att inte tala om min julklapp till mig själv: min lilla bil! December innehöll också en kurs i Stockholm, en tvådagars resa som var fantastisk på många sätt. Jag blev rejält överraskad av själva kursen, den gör mig fortfarande inspirerad när jag tänker tillbaka, och att jag dessutom fick tillbringa en kväll hos Anna och Johan och en kväll med Sas gjorde ju inte direkt resan sämre. Varför åker jag inte till Stockholm oftare?
Jullovet innehöll för ovanlighetens skull varken magsjuka eller brutna tår, men väl en envis förkylning som gjorde att mitt mattåkande inte riktigt blev vad det borde ha varit. Som vanligt kunde jag lätt ha stannat några veckor till i Hällsjö, trots ett något utdraget strömavbrott (som gjorde att vi höll andan så fort en lampa blinkade under resten av helgerna) och svårigheter att hitta den perfekta temperaturen på flickrummets gamla element. Den nya vägen har gjort Hällsjö så tyst så tyst och jag längtar redan till sommarveckor på bron utan långtradardån. För även om man under årens lopp vande sig vid oljudet kan man väl inte direkt kalla det mysigt?
Jag fick fira in det nya året med min fina Niklas som gjorde slutet på 2011 till en oväntat ljus tid mitt i vintermörkret. Även om han envisas med att slå mig i Yatzy och inte dricka kaffe så får han till och med januari att kännas som en uthärdlig månad. Så. Nu har jag varit precis så gullig som jag kan vara. Tillbaka till nåt jag är bättre på: citat.
Årets bästa citat 2011 (ja, jag är enväldig beslutsfattare här)
10. Sassa: Ånej. Tor fyllecyklar.
9. Tor: Det är lite kvar men det är nästan slut. Jag är lite rädd att det ska bli det.
8. Angel: Saskia, du är ju värdelös. Jag menar inget illa alltså.
7. Therese: Den står lite sniskigt?
6. Mamma: Hur många är vi?
Mari: Gul.
5. Tor: Jag vill bara påpeka att efter första näckandet tog jag på mig badbyxorna igen.
4. Jag: Jag tror han behöver en körtjej. Kvinna. Tant.
Sas: Jag tror han behöver nån som lär han hur man ligger.
3. Therese: Jag blev inte pigg. Jag blev obehaglig.
2. Prillan: En blind höna leder en döv!
1. Per: Alltså, jag KRÄVER en låt av Britt Damberg.
Det är helt sjukt vad litet som får plats på en tio-i-topp-lista! Så jag har valt ut några favoriter till...
Bubblare
Angel: Men gud vilka smala ben han har. Jag har inte tittat så långt ner förut.
Angel: Akta mannen till höger så du inte kör på honom!
Andreas: Ska jag INTE köra på honom?
Matts: Ja fanns det inte nåt ställe här i stan som hette Rent a Cock?
Ankan: Jessika, du förstår att du är OBS-klassen mellan mig och Anders nu?
Prillan: Nu har vi kommit till pudeln med det här!
Jag: Nämn två av de tre medlemmarna i A-ha.
Mari: Hur många var dom?
Pappa: Fyra.
Mari: Aha.
Jörgen: Jag kan väl inte ta ansvar för det som händer bakom mig?
Anna: Jag ser ju för fan ingenting! Jag behöver en whisky.
Johan (på FB-chatten): nä nu måste jag gå och duscha så jag kommer iväg och hittar någon att torr jucka på.
Annan deltagare (jag minns inte vem?): Lilla Stenmark på prärien!
Jossan: Jamen om du ska ha räkmackor får du ge mig spabad!
Tony: Ska jag ge dig småbarn?!
Matts: Du är för fet på mitten!
Angel: Det är så jobbigt att prata med Marianne i munnen!
Mamma: Butch, lägg av! SNUGGE!
Per: Hitt på nå själv då om du tyck ja e så dum!
Peter: Jag tänkte: Nu kommer det i skägget!
Tor: Jag hämtar ett nytt bord!
Vi ses 2012!
Januari
I januari förra året hade jag skaffat mig rutiner. Som jag följde. Sjukgymnast, massör, fotvårdsmänniska, danskurs, jobb och matschema (nej, men nästan. Jag har alltid velat vara en som har matsedel och följer den. Ekonomiskt och strukturerat. Men... jag är inte riktigt sån). Jag var i ett stabilt förhållande, jag var sjukt less på jobbet och jag längtade efter att börja gymma igen men hade inte råd. Betydligt stabilare inledning på året än föregående år (då jag som några av er kanske minns sölade bort nycklar och heder på nyårsnatten). Någon gång (på Waynes av alla jävla ställen) smög Angel in i konversationen att hon och Andreas väntade barn. (Och med smög menar jag smög, jag hade precis sagt nåt i stil med att "Ja jag är i alla fall inte med barn" och Angel svarade: "Men det är jag!"). Även om jag förstod att det skulle leda till mindre Angel-tid för mig blev jag ändå så sjukt glad. Maja är värd att dela min Angel med.
Februari
I februari var finaste Maria här och hälsade på (borde bli en årlig tradition! Så man har nåt att se fram emot i den skitmånaden också). Mitt party-jag dog en stillsam obemärkt död och jag jobbade som vanligt den här tiden på året a**** av mig. Fast jag fortfarande bara jobbade 80% (feels like a lifetime ago).
Mars
Mars var en turbulent månad på många sätt. Angel och jag åkte på mini-roadtrip för att spana in Martins moves på dansgolvet i Sundsvall (överhuvudtaget umgicks jag nog rätt mycket med Angel på vårkanten? Ovanligt? Nä). Det tycks också ha varit i mars som jag inledde min karriär på innebandyplanen. En mycket kortlivad men intensiv karriär. Räknar med att återuppta den någon gång under 2012. Som om inte det vore nog föddes även epitetet "skjutshora" under mars månad. Ja. Det är undertecknad som inspirerat till denna språkliga ekvilibrism. Som avslutning sattes punkt för en relation, men det verkade ändå som om de bra delarna av den kunde få leva kvar. Jag hatar uppbrott, men det är vid sådana tillfällen man märker var man har sina vänner. De var precis där de skulle vara.
April
I april gick mycket ut på att plocka ihop spillrorna av mitt liv. Så kändes det i alla fall. Jag insåg att jag äger pinsamma mängder tampongförpackningar, Modo klarade kvalserien (thank GOD!) och jag såg både Jeff Dunham och David Batra live. Och Fraj hemma hos Tor och Sassa. Det sista var nog det bästa. I april är det tack och lov även påsklov, så då åkte jag förstås hem-hem. Hällsjö på våren är fanimig svårslaget. Det ska jag komma ihåg i år också.
Maj
I maj... umgicks jag med Angel. Och så umgicks jag lite mer med Angel. Eleverna skrev såna där jävla nationella prov i vanlig ordning så jag skapade lite spänning i tillvaron genom att nästan elda upp köket. Sen.... åkte... jag... och... Jenny... till... SKOTTLAND! Vi hälsade på lillasysteryster och det var alldeles... alldeles underbart! Det går inte ens att beskriva i ord hur roligt det var eller hur mycket vi trivdes tillsammans. The power of three (och Hannah). Lite mindre roligt var det att sitta fast på flygplatsen i Edinburgh, men allt löste sig till slut och när vi bilade hem genom Sverige var jag RÄTT så nöjd med tillvaron vill jag minnas.
Juni
Therese flyttade hem! Wihi! Jag vet att hon inte var lika glad över detta faktum, men det här är MIN årskrönika. Wihi! Slutet på terminen innebar som vanligt sömnsvårigheter och en mild depression. Mycket märkligt. Man kan ju tycka att sommarlov borde göra en GLAD, men när till och med energireservernas energireserver tar slut finns det inte mycket att göra. Jag började GIVETVIS måla hela lägenheten så fort jag fick lov. Skjut mig. Eller vänta, jag åkte faktiskt till Hällsjö först. Via en roadtrip med Jossan (som introducerades för både katter och höns) tog jag mig till midsommarfirande hemma i byn. Det var en magisk kväll. I efterhand går det inte att peka ut något speciellt som hände (för alla har förträngt Macarena-dansen), det var själva känslan bara. Alla tillsammans igen. Det bästa på hela månaden var dock Sas. Och att vi hittade den där speciella tonen igen.
Juli
Ja i juli målade jag. Och målade lite till. Och liiite till. Men jag blev ändå aldrig klar. Så jag lärde mig kassan på Twilfit istället och fick ÄNTLIGEN se Linda Bengtzing live! Ja, det var stort för Angel och mig? Juli var också månaden då de viklundska släktingarna samlades och besteg Skuleberget. Ja, det var kanske inte det som var huvudpoängen med släktträffen, men jag var rätt nöjd med prestationen (i långkjol och sandaler!). Sen åkte jag hem till Gävle igen och målade. Och målade. Och... Ja ni fattar.
Augusti
I augusti hade jag FORTFARANDE inte målat klart utan passade på att måla hela inredningen också. Så här i efterhand ett jävligt bra beslut med tanke på resultatet, men just DÅ målade jag fönsterlister i sömnen. Tur att det fanns distraktioner också. Som Sas besök mitt i sommarvärmen. Kvällen som började som en lugn tjejkväll hemma i soffan men som slutade med att vi ringde Micke från dansgolvet på Harrys strax före stängning. What can I say? Vi körde in den i bergväggen så att säga (ber om ursäkt för det gravt interna skämtet). Augusti var även i övrigt en otroligt händelserik månad. Angel och jag tog en road trip till hennes fina Valö (och hennes fina mamma) och så... ja jag vet inte hur jag ska återberätta det vi gjorde sen. Äsch. Jag säger det bara: Vi. såg. Alan. Jackson. LIVE. Och min sommardepression var plötsligt som bortblåst. Fast jag började jobba 100% igen.
Augusti kräver två stycken. Ny termin, ny danskurs och lappkriget i tvättstugan inleddes (ja JAG var inte delaktig, jag smygfotade bara). Sist men inte minst åkte Matts och jag till Stockholm och där... hände ännu en sån där grej som inte kan beskrivas med ord. Vi. såg. Brad. Paisley. LIVE. Jag kan fortfarande inte fatta att jag fick se BÅDA mina hjältar under samma underbara sommarmånad. För "normala" musikvänner skulle det kanske vara som att se Bruce Springsteen och Madonna samma månad. Eller Black Sabbath och Metallica. Eller.. ja ni fattar. För en Jessika var det utan konkurrens de häftigaste konsertupplevelserna hon nånsin haft.
September
I september drabbades jag av en märklig förkylning med efterföljande matthet och feber. Således låg det nyupptagna gymmandet på hyllan några veckor, men jag fick ju i alla fall autografer från Brynässpelarna (det var rätt otäckt faktiskt). September var även månaden då jag slet ner gardinvajern med påföljden att jag de närmaste tre månaderna inte hade några gardiner uppe. Jajemen, min berömda strutsteknik (alltså det-där-är-för-jobbigt-för-att-ta-tag-i-så-jag-låtsas-att-problemet-inte-existerar) in action. Istället för att sätta upp gardiner installerade jag Wordfeud i telefonen. Och så var den månaden slut.
Oktober
I oktober föreläste Anders och jag för våra kollegor på Vasa om praktiska stresstips. Låter kanske inte så hett, men det var det! Det kanske var starten på något nytt? Oktober tycks ha varit månaden då jag fick chansen att testa mina gränser. Förutom föreläsningen gick jag även modell på en visning. I UNDERKLÄDER. Ni vet såna där situationer när man plötsligt vaknar upp och ställer sig frågan "Vad i hela HELVETE håller jag på med?"? En sån situation var det inte. Det var nästan obehagligt bekvämt att strutta runt i bh och trosor på en scen. Vi behöver väl inte utreda varför?
Och så var oktober slut. Nästan. För när månaden drog sina sista flämtande andetag gick Jossan och jag på krogen. När klockan närmade sig stängningsdags dök det upp en femtonåring (trodde jag då) med keps. Föga anade jag vad som gömde sig under kepsen, och föga anade jag att jag tre månader senare skulle skriva den här årskrönikan med samma pojk stående vid diskbänken. Men så blev det.
November
I november har vi tack och lov novemberlov (vilket för lärare bara är två dagar långt, men ändå), vilket innebar att jag kunde åka hem til Hellyeah och fira kära mor på födelsedagen. Jag fick också se tvillingens nya lägenhet och hur Hällsjö sakta höll på att byta skepnad när Riks 90 drogs om utanför byn. Resten av månaden handlade mest om party of the year, min 30-årsfest. Angel drog ett enormt tungt lass för min skull och resultatet blev den hittills roligaste kvällen i mitt liv. Känslan jag fick av att se människor från hela mitt 30-åriga liv dyka upp en efter en genom samma dörr var helt otrolig.
December
I december fick jag äntligen ordentlig julstämning (för första gången på flera år), mycket tack vare jobbets fina sånggrupp. Vi sjöng jullåtar ett par månader i förväg och det tycks vara vad som behövs för att jag verkligen ska få tag i den där blandningen av förväntan och lugn som för mig är jul. Givetvis hjälpte det med det årliga glöggmyset hos Annika, för att inte tala om min julklapp till mig själv: min lilla bil! December innehöll också en kurs i Stockholm, en tvådagars resa som var fantastisk på många sätt. Jag blev rejält överraskad av själva kursen, den gör mig fortfarande inspirerad när jag tänker tillbaka, och att jag dessutom fick tillbringa en kväll hos Anna och Johan och en kväll med Sas gjorde ju inte direkt resan sämre. Varför åker jag inte till Stockholm oftare?
Jullovet innehöll för ovanlighetens skull varken magsjuka eller brutna tår, men väl en envis förkylning som gjorde att mitt mattåkande inte riktigt blev vad det borde ha varit. Som vanligt kunde jag lätt ha stannat några veckor till i Hällsjö, trots ett något utdraget strömavbrott (som gjorde att vi höll andan så fort en lampa blinkade under resten av helgerna) och svårigheter att hitta den perfekta temperaturen på flickrummets gamla element. Den nya vägen har gjort Hällsjö så tyst så tyst och jag längtar redan till sommarveckor på bron utan långtradardån. För även om man under årens lopp vande sig vid oljudet kan man väl inte direkt kalla det mysigt?
Jag fick fira in det nya året med min fina Niklas som gjorde slutet på 2011 till en oväntat ljus tid mitt i vintermörkret. Även om han envisas med att slå mig i Yatzy och inte dricka kaffe så får han till och med januari att kännas som en uthärdlig månad. Så. Nu har jag varit precis så gullig som jag kan vara. Tillbaka till nåt jag är bättre på: citat.
Årets bästa citat 2011 (ja, jag är enväldig beslutsfattare här)
10. Sassa: Ånej. Tor fyllecyklar.
9. Tor: Det är lite kvar men det är nästan slut. Jag är lite rädd att det ska bli det.
8. Angel: Saskia, du är ju värdelös. Jag menar inget illa alltså.
7. Therese: Den står lite sniskigt?
6. Mamma: Hur många är vi?
Mari: Gul.
5. Tor: Jag vill bara påpeka att efter första näckandet tog jag på mig badbyxorna igen.
4. Jag: Jag tror han behöver en körtjej. Kvinna. Tant.
Sas: Jag tror han behöver nån som lär han hur man ligger.
3. Therese: Jag blev inte pigg. Jag blev obehaglig.
2. Prillan: En blind höna leder en döv!
1. Per: Alltså, jag KRÄVER en låt av Britt Damberg.
Det är helt sjukt vad litet som får plats på en tio-i-topp-lista! Så jag har valt ut några favoriter till...
Bubblare
Angel: Men gud vilka smala ben han har. Jag har inte tittat så långt ner förut.
Angel: Akta mannen till höger så du inte kör på honom!
Andreas: Ska jag INTE köra på honom?
Matts: Ja fanns det inte nåt ställe här i stan som hette Rent a Cock?
Ankan: Jessika, du förstår att du är OBS-klassen mellan mig och Anders nu?
Prillan: Nu har vi kommit till pudeln med det här!
Jag: Nämn två av de tre medlemmarna i A-ha.
Mari: Hur många var dom?
Pappa: Fyra.
Mari: Aha.
Jörgen: Jag kan väl inte ta ansvar för det som händer bakom mig?
Anna: Jag ser ju för fan ingenting! Jag behöver en whisky.
Johan (på FB-chatten): nä nu måste jag gå och duscha så jag kommer iväg och hittar någon att torr jucka på.
Annan deltagare (jag minns inte vem?): Lilla Stenmark på prärien!
Jossan: Jamen om du ska ha räkmackor får du ge mig spabad!
Tony: Ska jag ge dig småbarn?!
Matts: Du är för fet på mitten!
Angel: Det är så jobbigt att prata med Marianne i munnen!
Mamma: Butch, lägg av! SNUGGE!
Per: Hitt på nå själv då om du tyck ja e så dum!
Peter: Jag tänkte: Nu kommer det i skägget!
Tor: Jag hämtar ett nytt bord!
Vi ses 2012!
Skulle kunna slå ner nån...
... för en bit choklad. Sockerförbudets femte dag inleds med en kopp kaffe. Jag erkänner att jag fuskar lite och äter jordnötssmör (mycket socker) på skorporna ibland samt unnar mig en tallrik crunchy müsli jobbiga jobbdagar. Annars, inga kakor, inget godis, inga snacks, ingen dricka (inte för att det är nåt jag häller i mig till vardags direkt), inga söta drinkar. Än så länge har jag inte märkt av några positiva effekter, men eftersom det är fjärde (?) året jag och Ankan gör det här så vet jag att de kommer. You'll see.
Annars har jag the mother of all låsningar i nacken, en fusklapp inför utskällning av elever i handen samt en skamligt dålig framförhållning. Nästa vecka börjar vårterminen och jag har inte en enda jävla lektion planerad. Varför? För att vi lärare, hör och häpna, inte får någon tid till terminsplanering? Eller vänta, vi fick faktiskt en dag. Eller en halv i alla fall.
Annars läser jag (om) Liv Strömqvist Prins Charles känsla och funderar på vad kärlek egentligen är. Igår på gymmet lyssnade jag på en P4-dokumentär där nyktra missbrukare berättade om sin syn på just kärleken. Alla kom tillbaka till en och samma sak, att kärlek i slutändan är tillit. Att känna sig trygg med en annan människa. Inte riktigt vad som beskrivs i Hollywoodfilmer.
Annars har jag the mother of all låsningar i nacken, en fusklapp inför utskällning av elever i handen samt en skamligt dålig framförhållning. Nästa vecka börjar vårterminen och jag har inte en enda jävla lektion planerad. Varför? För att vi lärare, hör och häpna, inte får någon tid till terminsplanering? Eller vänta, vi fick faktiskt en dag. Eller en halv i alla fall.
Annars läser jag (om) Liv Strömqvist Prins Charles känsla och funderar på vad kärlek egentligen är. Igår på gymmet lyssnade jag på en P4-dokumentär där nyktra missbrukare berättade om sin syn på just kärleken. Alla kom tillbaka till en och samma sak, att kärlek i slutändan är tillit. Att känna sig trygg med en annan människa. Inte riktigt vad som beskrivs i Hollywoodfilmer.
So this is Christmas...
... and what have we done? Ja det kan man verkligen fråga sig. Här kommer en kort sammanfattning av den Nilssonska julen. I vanlig ordning tar jag inget som helst ansvar för effekterna bilder och citat kan ha på känsliga personer. It's all on you.
Min nya grej är fotoserier.
Dan-före-dan a.k.a. Hemresan
Tor kör så fort att kameran inte hinner med.
Dan-före-dan del 2 a.k.a den stora granpyntningen (och pepparkaksglaseringen)
Jag kallar den här fotoserien för "Jessika vet hur man prioriterar". Varför? Jo för att jag överlät pyntandet åt barnen. Själv fokuserade jag på det här:
Pappa: Bestämmer du vad jag ska tycka?
Therese: Det är mer praktiskt.
Per: Ja vart törstig!
Per: Nu slår jag, ja skit i va ni säg.
My way or the highway!
Mamma: Hur många är vi?
Mari: Gul.
Pappa: Du din jävla pygmé, DET är väl nedsättande?!
Så sant som det är sagt.
Mamma: Titta vad pippifåglar jag fick nu!
Koko! (särskilt roligt om man tillbringat tid i vårt gökursförsedda kök. Den jäveln har en fantastisk timing.)
Som vanligt blandades skratt och allvar. Tomten var hysteriskt underhållande (även om hans insats på nyårsafton var snäppet bättre) men så tog vi farväl av lilla Butch. På en av de sista bilderna lyckades han till slut stjäla pappa Nisses knä.
Mamma: Han med permobilen! Per... per... Per-Olof heter han!
Jenny (till barnen som öppnat julklapp som paketerats på uppfinningsrikt sätt): Vad kan det VARA?
Stina: En toarulle!
Jenny stod inte för den största variationen vad gäller fotominer (se bild ovan också) men hon gjorde en heroisk moderlig insats när hon krusade barnhår hela kvällarna. Och Therese... åt morotskaka.
Jag lärde även barnen Mickes gamla ramsa Jessika Pessika lingonkaka åt karameller så det spraka. Man vill ju vara en god moster liksom.
Emma: Mamma, du pratar för mycket.
Well said! Eller jag menar. Det är ett släktdrag.
Therese: Det gäller bara att förakta en hel kör?
Ja det var vad vi andra hörde, hon påstår att hon sa "frakta".
Jenny: Åh yatzy!
Pappa: Var ser du det?
Pappa: Tur att ingen såg hur jag slafsa.
Niklas (till MIG!): Nu är du ju inte särskilt rolig.
Jag är ALLTID rolig! Typ.
Mitt i julstöket (eller okej, på annandan) blev vi plötsligt strömlösa. I Hällsjö är det inte jätteovanligt, ett par timmar då och då är inget att hetsa upp sig över. TRETTIO timmar är dock något... obekvämt. Om man inte har vad alla kallade "självtryck" (jag fnissar fortfarande av det ordet) innebär det nämligen drygt ett dygn utan rinnande vatten. Och därmed fungerande toalett. Jag lämnar resten åt er fantasi.
Jenny: Börjar teatern nu?
Emma (som just hämtat ett förstoringsglas som rekvisita): Nä, jag har inte kikat på allt än?
Lina: Jag vill va Donatello, han är coolast, för han har en pinne!
Som avslutning, ett citat av vår käre Per. Låt mig set the scene här först. Vi befinner oss vid festens absoluta klimax. Dansgolvet (vardagsrumsgolvet närmast datorn med Spotify) är packat (ja vi är minst fem pers där!). Det är mycket Justin, mycket schlager och mycket... märkliga dansrörelser (Mattias hade dansskola). Då. Kliver Per in i leken.
Per: Alltså, jag KRÄVER en låt av Britt Damberg.
Min nya grej är fotoserier.
Dan-före-dan a.k.a. Hemresan
Tor kör så fort att kameran inte hinner med.
Dan-före-dan del 2 a.k.a den stora granpyntningen (och pepparkaksglaseringen)
Jag kallar den här fotoserien för "Jessika vet hur man prioriterar". Varför? Jo för att jag överlät pyntandet åt barnen. Själv fokuserade jag på det här:
Och nästa bildserie kallar jag "Den-helt-normala-familjen-Nilsson-julpyntar". (Se särskilt Jennys min bakom pepparkakshuset om ni betvivlar det där med normaliteten. Om det syns dåligt kan jag skicka en förstoring.)
Mamma (tittar på kort på Jenny): Nämen vilken konstig färg?!
Jag var också med och pyntade även om det inte syns. Här är jag:
Pappa: Bestämmer du vad jag ska tycka?
Therese: Det är mer praktiskt.
Och dan-före-dan avslutades traditionsenligt med finaste familjen Viklund runt spelbordet. Words cannot describe hur underbara de är.
Mamma (blänger anklagande på Pers vinglas): Har du VATTEN?
Per: Ja vart törstig!
Per: Nu slår jag, ja skit i va ni säg.
My way or the highway!
Mamma: Hur många är vi?
Mari: Gul.
Pappa: Du din jävla pygmé, DET är väl nedsättande?!
Så sant som det är sagt.
Julhelgen a.k.a. familjen Nilsson spårar ur fullständigt. I vanlig ordning.
Mamma: Dra så jag glider av!
Therese: Jamen titta på Jessikas arsle, de sitter inge bra!
Jag roade mig med att dokumentera övriga våghalsars resa nerför backen när jag själv blev för febersvag för att ta mig uppför den. Och jag VET att man inte får skratta åt barn, men Stinas "another-one-bites-the-dust"-vurpa kan vara bland det roligaste jag nånsin lyckats fånga på bild. Överlag är det detaljerna som är roligast i den här bildserien. Fundera till exempel på vad Emma gör, eller varför mamma håller i Therese matta, eller varför Jenny åker baklänges ensam utför sista biten?
Therese (till en åkare som vill vara anonym): Du ligger i hundpiss!
Jenny: Jamen jag kan ju inte gå över mormor!
Min klart bästa bildserie den här gången är dock utan tvekan "Systrarna-Nilssons-årliga-julhopp". Man kan inte anklaga mig för att inte ha försökt.
Jag insåg att "hoppa samtidigt" tydligen var en orealistisk instruktion men vägrade ändå ge upp hoppet (hohoho, förstod du ordvitsen far?!).
Efter Therese Super Mario-hopp var det dock Game Over. Jag skrattade för mycket för att fortsätta fota.
Therese: Ooh, jag fick Yatzy! Nej det fick jag inte alls det, jag fick tre fyror.
Mamma: Titta vad pippifåglar jag fick nu!
Koko! (särskilt roligt om man tillbringat tid i vårt gökursförsedda kök. Den jäveln har en fantastisk timing.)
Som vanligt blandades skratt och allvar. Tomten var hysteriskt underhållande (även om hans insats på nyårsafton var snäppet bättre) men så tog vi farväl av lilla Butch. På en av de sista bilderna lyckades han till slut stjäla pappa Nisses knä.
Mamma: Han med permobilen! Per... per... Per-Olof heter han!
Jenny (till barnen som öppnat julklapp som paketerats på uppfinningsrikt sätt): Vad kan det VARA?
Stina: En toarulle!
Jenny stod inte för den största variationen vad gäller fotominer (se bild ovan också) men hon gjorde en heroisk moderlig insats när hon krusade barnhår hela kvällarna. Och Therese... åt morotskaka.
Jag lärde även barnen Mickes gamla ramsa Jessika Pessika lingonkaka åt karameller så det spraka. Man vill ju vara en god moster liksom.
Emma: Mamma, du pratar för mycket.
Well said! Eller jag menar. Det är ett släktdrag.
Therese: Det gäller bara att förakta en hel kör?
Ja det var vad vi andra hörde, hon påstår att hon sa "frakta".
Jenny: Åh yatzy!
Pappa: Var ser du det?
Pappa: Tur att ingen såg hur jag slafsa.
Niklas (till MIG!): Nu är du ju inte särskilt rolig.
Jag är ALLTID rolig! Typ.
Mitt i julstöket (eller okej, på annandan) blev vi plötsligt strömlösa. I Hällsjö är det inte jätteovanligt, ett par timmar då och då är inget att hetsa upp sig över. TRETTIO timmar är dock något... obekvämt. Om man inte har vad alla kallade "självtryck" (jag fnissar fortfarande av det ordet) innebär det nämligen drygt ett dygn utan rinnande vatten. Och därmed fungerande toalett. Jag lämnar resten åt er fantasi.
Jenny: Börjar teatern nu?
Emma (som just hämtat ett förstoringsglas som rekvisita): Nä, jag har inte kikat på allt än?
Mamma: Släpp ut mä!
Pappas bil har barnlås. På förardörren. För den kan väl inte vara trasig pappa?
Vi hann även med en vinkväll i Therese lägenhet i Sollefteå. Efter ett par öl förvandlades vi som vanligt (med all rätt!) till klubben för inbördes beundran. Det skiljer 11 år mellan äldst och yngst i sällskapet, ändå delar vi inte bara barndomsminnen utan även humor och en rätt stor dos kärlek till varandra. Som en enda stor familj. Man kan ju undra vad det blir av folk som inte gått på Dalsskolan.
Lina: Åh! Banjo i mitt hjärta!
And a Happy New Year! a.k.a. klä-ut-dig-till-en-sång-och-ät-dig-kräkmätt
Det är svårt att lämna Hällsjö. Så vi stannade på det Nilssonska residenset där den årliga nyårsmaskeraden skulle gå av stapeln.
Mitt i stressen på självaste nyårsafton passade jag och mor på att tvinga ut Niklas på en sparktur. Eller, han var rätt lättövertalad. Det visade sig nämligen (efteråt) att han inte ens i sina vildaste (skräck)fantasier trott att vi skulle åka runt hela byn. Eller att vi skulle göra det i 180 knyck.
Eh, för er som mot förmodan följer min blogg kommer här Jessikas specialare. Ni vet. När man först tar ett kort på en tom väg. Och sen tar ett kort med en Inga Nilsson på samma väg?
Sen var det fest! Vi började med att försöka gissa vad de andra föreställde. Vissa var lättare än andra.
Jag: Är t-shirten en ledtråd?
Mattias: Nej. Och frisyren är fel.
Therese: Bra att du körar till dig själv!
Lina: Nån måste ju göra det!
Vad jag och Niklas föreställde? Är inte det alldeles uppenbart?
Vi hann till och med förbereda nästa års festligheter under pågående fest. Det är klass på det.Lina: Jag vill va Donatello, han är coolast, för han har en pinne!
Som avslutning, ett citat av vår käre Per. Låt mig set the scene här först. Vi befinner oss vid festens absoluta klimax. Dansgolvet (vardagsrumsgolvet närmast datorn med Spotify) är packat (ja vi är minst fem pers där!). Det är mycket Justin, mycket schlager och mycket... märkliga dansrörelser (Mattias hade dansskola). Då. Kliver Per in i leken.
Per: Alltså, jag KRÄVER en låt av Britt Damberg.
Same procedure as last year?
Ja givetvis. Men med vissa smärre förbättringar. Jag tänkte bygga upp spänningen med en liten följetong här. Del 1: Vasas årliga avslutning på Absint. I år med en uppgradering. Efter jullunchen i skolmatsalen (för övrigt inte nån höjdare för en allergiker, jag lyckades peta i mig lite kokt potatis och såna där härligt sega skolmatsalsköttbullar. Brr. Men vi fick en ost i julklapp i alla fall. För tredje året i rad) begav vi oss till hemlig destination.
Jag: Vi delade på en kandidat!
P: Jag tycker vi tillbringar resten av tiden med att kasta kaj!
Om till och med "paj" är för svårt att uttala kanske det är dags att rulla hemåt?
Första mellanfesten jag varit på sen studenttiden i Härnta. Gropen rular. Ja, det är Annikas strumpbyxa. Och praliner. På samma bild. Mums.
F: Jag är alldeles skakig, jag får inte upp den.
T: Asså, det man pillar på får man äta upp!
Basta!
F: Det var så här harakiri uppstod.
P: Självmord genom att svälja sitt eget huvud.
M: Jag tror jag ska bli nunna.
Vissa pallar helt enkelt inte en hardcore-variant av pest eller kolera?
Nästa (och sista) stopp: Absint! Äntligen!
Julmålade naglar á la Prillan, Ankan och jag.
Ankan: Jag kommer inte åt min Lagavulin!
En härlig avslutning på en härlig termin. Ibland älskar jag inte direkt mitt jobb eller hur lärare framställs eller hur mycket vi förväntas göra med små resurser eller... allt det där. Men ofta går jag med ett stort flin (om jag fått mitt morgonkaffe) mot Vasas dörrar och vet att jag har många skratt att se fram emot. I Gropen, i fikarummet, i klassrummet eller i korridorerna. Det finns människor där som får mig att utmana mig själv och ständigt vilja bli bättre samtidigt som de stöttar och tycker om mig. Det är jag väldigt tacksam för.
Another year is over, dags för en lång termins färd mot sommarlovet!
Jag: Vi delade på en kandidat!
P: Jag tycker vi tillbringar resten av tiden med att kasta kaj!
Om till och med "paj" är för svårt att uttala kanske det är dags att rulla hemåt?
Första mellanfesten jag varit på sen studenttiden i Härnta. Gropen rular. Ja, det är Annikas strumpbyxa. Och praliner. På samma bild. Mums.
F: Jag är alldeles skakig, jag får inte upp den.
T: Asså, det man pillar på får man äta upp!
Basta!
F: Det var så här harakiri uppstod.
P: Självmord genom att svälja sitt eget huvud.
M: Jag tror jag ska bli nunna.
Vissa pallar helt enkelt inte en hardcore-variant av pest eller kolera?
Nästa (och sista) stopp: Absint! Äntligen!
Julmålade naglar á la Prillan, Ankan och jag.
Ankan: Jag kommer inte åt min Lagavulin!
En härlig avslutning på en härlig termin. Ibland älskar jag inte direkt mitt jobb eller hur lärare framställs eller hur mycket vi förväntas göra med små resurser eller... allt det där. Men ofta går jag med ett stort flin (om jag fått mitt morgonkaffe) mot Vasas dörrar och vet att jag har många skratt att se fram emot. I Gropen, i fikarummet, i klassrummet eller i korridorerna. Det finns människor där som får mig att utmana mig själv och ständigt vilja bli bättre samtidigt som de stöttar och tycker om mig. Det är jag väldigt tacksam för.
Another year is over, dags för en lång termins färd mot sommarlovet!
