Värmer upp...
... inför julfirande i Nilssonska residenset med att läsa om föregående års bravader. Som detta. Eller detta. Can't wait to see vad vi hittar på i år.
Jag tycker att den här bloggen...
... saknar något. Hyllningsinlägg.
Av de personer som inte tillhör min biologiska familj (familjen har ju trots allt inget val, de måste helt enkelt stå ut med mig) finns det en person som stått ut med mig längre än de flesta. Hon har många namn. Hon har många skepnader. Och hon är min.
Förra veckan blev jag skickad på en konferens om humaniora i hufvudstaden (helt fantastisk konferens för övrigt, jag är fortfarande helt hög och fortfarande mer än lite kär i Johanna Koljonen). Förutom en tripp till Blackeberg och en övernattning hos Anna (som säkert också lär råka ut för ett hyllningsinlägg) och Johan (som hade köpt nya hunkiga glasögon) såg jag och personen inlägget handlar om till att få en kväll för oss själva. Men yeah som vi säger i Hällsjö (eller "jaha?" som Mattias skulle ha sagt).
Den här bilden säger egentligen allt:
Det finns ingen som känner mig som Saskia gör, och det finns ingen jag skrattar lika mycket åt och med. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men det behövs inte. Du vet redan Ace.
Och som avslutning, en bild till fansen. Jag fick ju bo på hotell och blev rätt förtjust i de rejält tilltagna badlakanen. Dock är det äckligt att gå på heltäckningsmatta barfota (jamen tänk på alla andra äckliga fötter som gått där?!), därav mitt introducerande av strumpmodet. Sex-ey...
Av de personer som inte tillhör min biologiska familj (familjen har ju trots allt inget val, de måste helt enkelt stå ut med mig) finns det en person som stått ut med mig längre än de flesta. Hon har många namn. Hon har många skepnader. Och hon är min.
Förra veckan blev jag skickad på en konferens om humaniora i hufvudstaden (helt fantastisk konferens för övrigt, jag är fortfarande helt hög och fortfarande mer än lite kär i Johanna Koljonen). Förutom en tripp till Blackeberg och en övernattning hos Anna (som säkert också lär råka ut för ett hyllningsinlägg) och Johan (som hade köpt nya hunkiga glasögon) såg jag och personen inlägget handlar om till att få en kväll för oss själva. Men yeah som vi säger i Hällsjö (eller "jaha?" som Mattias skulle ha sagt).
Den här bilden säger egentligen allt:
Det finns ingen som känner mig som Saskia gör, och det finns ingen jag skrattar lika mycket åt och med. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men det behövs inte. Du vet redan Ace.
Och som avslutning, en bild till fansen. Jag fick ju bo på hotell och blev rätt förtjust i de rejält tilltagna badlakanen. Dock är det äckligt att gå på heltäckningsmatta barfota (jamen tänk på alla andra äckliga fötter som gått där?!), därav mitt introducerande av strumpmodet. Sex-ey...
Veckan...
... i bilder.
Nifty har äntligen flyttat hem! Det är så sanslöst bekvämt att ha bilen utanför huset. Snacka vardagslyx.
Glöggmys hos Annika och Jörgen. Ett mycket strikt schema hade upprättats för kvällen (via mail. Ja, vi har hemskt mycket att göra på jobbet, men ibland är vi... i behov av lite humoristisk stimulans).
Mannen står vid spisen som sig bör. Ja inte min man alltså, men såsom varande den ende mannen i sällskapet tog Jörgen sitt ansvar och utfodrade samtliga fem närvarande kvinnor (ja eller Annika var också inblandad i tillredningen, men det blev en bättre bild så här). Vi tar ju vårt ansvar för kvällen på annat sätt (notera ale-flaskorna).
Samtalsämnen som skolans slampa, pest-eller-kolera-wild-cards, Pernillas drömmar (say hello to my little friends!) samt grannar som svimmar avhandlades i vanlig ordning.
Elin eller Pernilla (det var i slutet av kvällen, jag minns inte så noga): Otippigt!
Eller otippat som man kanske... Äh.
Dagen efter glöggmyset umgicks jag med Angel och Maja. Men jag lägger bara upp bilder på andras barn i undantagsfall. Maja hade hursomhelst världens sötaste Simba-body på sig! Ja. Hon har fått den av mig?
Sen var det plötsligt andra advent? Och eftersom alla andra tar kort på ljus och lägger ut kände jag mig manad att göra detsamma. Eh. Fint va?
Underbara Cynthia hade med blommor till mig igår som tack för körlederiet (jag tvingar kollegor att sjunga med mig och plinkar på pianot hjälpligt i takt).
Jag (glatt, till Niklas som spelar dataspel): Tar du paus?
Niklas: Jag dog.
Det var det. Nu sticker jag till storstan på kurs.
Nifty har äntligen flyttat hem! Det är så sanslöst bekvämt att ha bilen utanför huset. Snacka vardagslyx.
Glöggmys hos Annika och Jörgen. Ett mycket strikt schema hade upprättats för kvällen (via mail. Ja, vi har hemskt mycket att göra på jobbet, men ibland är vi... i behov av lite humoristisk stimulans).
Mannen står vid spisen som sig bör. Ja inte min man alltså, men såsom varande den ende mannen i sällskapet tog Jörgen sitt ansvar och utfodrade samtliga fem närvarande kvinnor (ja eller Annika var också inblandad i tillredningen, men det blev en bättre bild så här). Vi tar ju vårt ansvar för kvällen på annat sätt (notera ale-flaskorna).
Samtalsämnen som skolans slampa, pest-eller-kolera-wild-cards, Pernillas drömmar (say hello to my little friends!) samt grannar som svimmar avhandlades i vanlig ordning.
Elin eller Pernilla (det var i slutet av kvällen, jag minns inte så noga): Otippigt!
Eller otippat som man kanske... Äh.
Dagen efter glöggmyset umgicks jag med Angel och Maja. Men jag lägger bara upp bilder på andras barn i undantagsfall. Maja hade hursomhelst världens sötaste Simba-body på sig! Ja. Hon har fått den av mig?
Sen var det plötsligt andra advent? Och eftersom alla andra tar kort på ljus och lägger ut kände jag mig manad att göra detsamma. Eh. Fint va?
Underbara Cynthia hade med blommor till mig igår som tack för körlederiet (jag tvingar kollegor att sjunga med mig och plinkar på pianot hjälpligt i takt).
Jag (glatt, till Niklas som spelar dataspel): Tar du paus?
Niklas: Jag dog.
Det var det. Nu sticker jag till storstan på kurs.
No sun...
... no work. Det är dags att gå till jobbet och solen har inte gått upp än. Man kan ana en svag ljusning vid horisonten, men det är allt.
I fredags diskuterade jag och klassen In the Skin of a Lion, min absoluta favoritbok. Det krävdes bara att jag läste den ungefär tio gånger innan jag verkligen förstod HUR bra den är. Och varje gång jag läser den (numera) slås jag av hur sann den är. I förordet står det "Never again will a single story be told as though it were the only one", och det är just det den handlar om: ingen av våra historier kan skiljas från de andras. Och ingen historia är mer värd än någon annan.
Efter 30-årsfesten (som fortfarande är skarpt etsad i mitt minne) är det just såna här tankar som far runt. Jag drömmer om alla er som var där, vänner från förr och vänner från nu, och inser att alla tillsammans bildar det där pusslet som alla försöker få ihop. Livspusslet. Mitt pussel är ni.
I fredags diskuterade jag och klassen In the Skin of a Lion, min absoluta favoritbok. Det krävdes bara att jag läste den ungefär tio gånger innan jag verkligen förstod HUR bra den är. Och varje gång jag läser den (numera) slås jag av hur sann den är. I förordet står det "Never again will a single story be told as though it were the only one", och det är just det den handlar om: ingen av våra historier kan skiljas från de andras. Och ingen historia är mer värd än någon annan.
Efter 30-årsfesten (som fortfarande är skarpt etsad i mitt minne) är det just såna här tankar som far runt. Jag drömmer om alla er som var där, vänner från förr och vänner från nu, och inser att alla tillsammans bildar det där pusslet som alla försöker få ihop. Livspusslet. Mitt pussel är ni.
