jessikavingakristina

... eller rättare sagt mitt liv idag...

Starten: Toaletten vägrar spola. Som den världsvana lantis jag är surar jag inte för det utan hämtar hink för att fylla med vatten i duschen. Glömmer dock den LILLA detaljen att vrida om från dusch till kran. Nyplattat hår, fina jobbkläder, vatten uppifrån. Inte bra.

Gör en snabb luktkoll av mina stövlar som råkade ut för en liten olycka häromdan. Inser snabbt att de aldrig kommer att gå att använda igen. Mina FAVORITstövlar. Jag blir lite ledsen.

Fortsättningen: Jobb upp över öronen. Försöker samtidigt ringa vicevärd och frisör med varierande resultat. Får tid hos frisören men inser när jag kommer dit att det är hos en frisörelev, som visserligen är mycket noggrann, men som också tar EN OCH EN HALV TIMME på sig att toppa mitt hår. TOPPA! Återvänder till jobbet och gräver ner mig i uppsatshögar. Efter fyra timmars jobb har högarna minskat med ungefär en tiondel av sin höjd. Jippie.

Tar mig med Anna till IKEA. Spyr galla över dumma killar och dumma spel. Känns mycket bättre. Blir stoppad för kontroll i IKEA-kassan. Inte ens kassörskan har sett den typen av kontroll förut, men det är klart att JAG ska råka ut för den just den här fantastiska dagen.

Slutet: Kommer hem och försöker boka tågbiljetter. Det går inte. Toaletten kan fortfarande inte spola.

MEN: Jag har köpt nya fina gummistövlar. Röda. Och jag har ätit chokladkakor. Och vicevärden kom till slut och förklarade för toaletten att den visst kunde spola. Och Modo. Modo.

Många skulle nog säga att jag är abnormt lättroad vid vissa tillfällen, själv föredrar jag att tro att jag helt enkelt råkar ut för abnormt roliga situationer och har förmågan att se just det roliga. Som igår:

Scen 1
Utrymningslarm. Alla lämnar skolan. Eftersom Jörgen är en riktig man fick jag låna hans jacka medan vi väntade på skolgården. Brandmän anlände. Vi insåg att det inte var en övning. Brandmän åkte. Vi fick gå in igen. Det var dags att fika. Eftersom det finns två dörrar in till lärarrummet gäller det att man tidigt bestämmer sig för vilken man ska satsa på. Den som har en lite krångligare vinkel men inte kräver nyckel eller den som erbjuder färre 90-graderssvängar men erfodrar nyckel. Hm. Jörgen och jag var lite oöverens (som vi säger i Norrland), och frångick vårt vanliga motto NEVER HESITATE. Med katastrofala följder. Efter en lätt tackling (jag kan ha varit inblandad) fick Jörgens ben för sig att gå åt olika håll. Det såg OFANTLIGT roligt ut! Jag fnissade (okej, skrattade ganska rått) hela vägen in till kaffeautomaten.

Scen 2
Vid nämnda kaffeautomat stod en annan kollega, T. Vi diskuterade buggkurs medan jag försökte sluta skratta åt Jörgens eskapader.
T: Och det är en kille med på kursen som INTE KAN DRA.
Efter en hel del långsökta och inte helt rumsrena associationer (som pågår endast i mitt huvud. Kanske i Jörgens också) dör jag nästan av skratt.
Jag: Stackars kille!
T: ???
Jörgen: Du är sjuk.
Jag: Vadå, det måste vara hemskt att inte kunna dra! Men how would I know. Jag har aldrig haft det problemet.
Exit.

Tjejmiddag hos Annika

Vad handlade våra konversationer egentligen om?


1. Då får man ju i alla fall nåt med kvalitet!

2. Varför står jag och gnuggar på den här?

3. Jag brukar ha problem med att få upp den däremot?

4. Hur hanterar man att ha en stor grej i munnen?

Ledtråd: samtliga repliker fälldes av värdinnan.


Vad lärde vi oss under kvällen?
Att man inte kan ändra konsistensen hos matlagningsgrädde genom att vispa den. Hur mycket man än försöker. Man kan ju också tycka att vi borde ha misstänkt att något var off efter fem minuters vispning men det... gjorde vi inte...

Att Jörgen skickar SAMMA SMS TILL OSS ALLA TRE. Och att vi egentligen inte alls tar åt oss men det är kul att låtsas.

Att det finns dumma frågor. Och sen finns det dumma frågor:
Annika: Kaffe? Med whisky och grädde eller...
Jag: ???
Annika: Ja det är klart, varför frågar jag ens.


Vad lär man sig dagen efter en sådan kväll?
Att om man absolut ska slänga en skål hasselnötter på golvet är det en extra utmaning att göra det på ett golv med kvisthål i samma färg som nötterna. Det är nämligen rätt kul att testa vilka som är nötter genom att kliva på dem.

Det är verkligen en utmaning att lära sig leva med sig själv. Idag har jag haft särskilt svårt att komma överens med Jessika, hon har gjort RÄTT SÅ korkade grejer. Men bara så att jag inte ska glömma dessa lärdomar, här kommer dagens MEMO TO SELF:

*kom inte på mitt under hoprörandet av omelettsmet att du vill göra pannkakor istället. Det blir fel smet.

*tänk inte på morgonen: "äh, det är så kort väg till jobbet, jag behöver inga vantar." för det behöver du visst. Särskilt som du VET att du ska promenera med Annika till Erikshjälpen efter jobbet. Det är på ANDRA SIDAN STAN. Och det blir faktiskt inte SÅ mycket varmare under dan.

*även om det får anses rätt smart att i alla fall på HEMVÄGEN komma på att det är huva på jackan är det inte en bra idé att försöka föra ett samtal om man redan innan man dragit upp huvan i princip är stendöv. Det är inte heller en bra idé att försöka reda ut vad folk säger genom att stirra intensivt på dem. Tydligen anses det rätt stressande.

*om en kollega skämtar under ett möte och man inte tycker skämtet är kul bör man ändå inte blänga ilsket på nämnda kollega. Det blir så dålig stämning.

*heja inte på elever om du cyklar förbi dem iförd cykelhjälm, pannband och mystiska kläder. De kanske inte känner igen dig. Eller så gör de det men önskar att de inte gjorde det.


Det finns säkert mer jag lärt mig idag som jag inte kommer ihåg. Och då har jag ju egentligen inte lärt mig det. Dålig studieteknik. Jag ska bättra mig.

Häromdagen fick vi ett mail där det stod att vi skulle rapportera alla problem vi hade med utskrifter och kopiering på jobbet. Haha. Tillåt mig småle. Min rapport kommer ut i bokform inom kort. Idag talade kopiatorn till mig och sa att jag inte hade fått bort alla papper ur "pappersbanan". Jag talade vänligt men bestämt om att JO FÖR I HELVETE DET HAR JAG VISST!!! Men den höll inte med. Fuck din jävla pappersbana tänkte jag och tog en annan maskin. Jag är rätt övertygad om att de konspirerar för att driva oss alla till vansinne, för maskin två hade UPPENBARLIGEN pratat med maskin ett så att den hade full koll på hur nära gränsen jag var. Den lät mig nämligen trycka ut säg, fyra kompendier. Åh vad glad jag blev! Sen bad den mig öppna en liten lucka. Och plocka bort ett ynka litet papper. Humöret var fortfarande på plus så jag gjorde beredvilligt som den sa och tryckte sedan på "återuppta". Och då. DÅ satte den in dödsstöten... Pappersstopp ÖVER-FUCKING-ALLT! Game over.

Dagens fundering i Jessikas överaktiva hjärna (även om vi alla funderar över varför vissa delar är just överaktiva medan andra inte verkar fungera alls):

Varför blir vissa människor och deras åsikter så betydelsefulla för en att man bär med sig en ständig längtan efter att göra något som ska få dem att erkänna att de tycker att man själv är lika viktig?

Det råder rörande enighet om att jag måste vara nära sammanbrottets kant. Jag är inte lika övertygad, bara för att man har lite kul behöver väl inte det betyda att man är... konstig? Eller att man borde lobotomeras som vissa i sällskapet föreslog... Vad som har hänt? Hm. Det är lite svårt att förklara. Det blir helt enkelt inte BRA när man förklarar. Meeen, what the hell:

Lunchrummet på Vasa. Tre kollegor och jag intar vad som mer eller mindre kan anses vara föda. En fjärde kollega kommer in i rummet. Gratulationer utbryter. Jag fattar nada och är för nyfiken för att hålla käft så får därför reda på att kollega fyra har namnsdag. Hon heter Birgitta.
Birgitta: Jamen är det nåt att fira. Jag har aldrig gillat mitt namn.
Jag (tänker och är MILLISEKUNDER från att överföra tanken till tal): Men ditt namn RIMMAR ju i alla fall på något!

Jag har alltid varit oerhört besviken över att mitt eget namn är så icke-diktvänligt, men jag kanske ändå ska börja betänka alternativen och vara nöjd med ödets lott? Och jag tänkte verkligen inte först på vad namnet faktiskt rimmar på! För övrigt vill jag bara påpeka att det väl ändå måste vara helt naturligt att nästan avlida av skratt när man kommer på en sån sak? Va? Jo?

Här skulle man kunna föra över diskussionen till min kära syster, alias Danutta, men vi lämnar det därhän. Den här gången.

Jag misstänker starkt att jag tänker alldeles för mycket. Men har ni aldrig funderat på vad alla andra människor gör när man inte ser dom? Eh... och anledningen till att jag funderar på detta har givetvis ingenting med alla mina egna konstiga ovanor att göra... Men jag tänkte så här: om alla mina säkert... TJUGO läsare... skriver en grej så kanske min nyfikenhet stillas i alla fall lite?

Ja okej då. Jag bjuder på lite av det jag gör behind closed doors också. Light-varianten. Topp tre tar vi en annan gång. Typ.

*Jag brukar försöka överraska mig själv då och då. Till exempel genom att gå och lägga mig med blött hår och lägga det liksom utanför kudden. Så att det torkar i mohikanfrisyr modell lång. För grejen är att jag aldrig kommer ihåg att jag gjort det när jag vaknar på morgonen utan det upptäcker jag först i badrummet när jag ska borsta tänderna. Hihi.

*Jag bäddar aldrig sängen när jag klivit upp utan på eftermiddan. Har hört att kvalstren gillar bäddade sängar, och jag räknar med att halva dan i obäddat skick ska räcka för att minimera kvalstermängden bland lakanen. Men jag älskar att krypa ner i en bäddad säng, och man måste ju hinna längta lite, därav eftermiddagsritualen...

*Jag kan aldrig lämna lägenheten med sladdar i eller maskiner på. Älskar sladdosor med av/på-knapp. Och de som säger att apparater inte börjar brinna bara för att sladden är i har aldrig varit hos familjen Nilsson. Där kan allt hända. Och det gör det också.

Ospännande? Skojaru?! Varför tror ni jag bor ensam?!