What's in a name?
Det råder rörande enighet om att jag måste vara nära sammanbrottets kant. Jag är inte lika övertygad, bara för att man har lite kul behöver väl inte det betyda att man är... konstig? Eller att man borde lobotomeras som vissa i sällskapet föreslog... Vad som har hänt? Hm. Det är lite svårt att förklara. Det blir helt enkelt inte BRA när man förklarar. Meeen, what the hell:
Lunchrummet på Vasa. Tre kollegor och jag intar vad som mer eller mindre kan anses vara föda. En fjärde kollega kommer in i rummet. Gratulationer utbryter. Jag fattar nada och är för nyfiken för att hålla käft så får därför reda på att kollega fyra har namnsdag. Hon heter Birgitta.
Birgitta: Jamen är det nåt att fira. Jag har aldrig gillat mitt namn.
Jag (tänker och är MILLISEKUNDER från att överföra tanken till tal): Men ditt namn RIMMAR ju i alla fall på något!
Jag har alltid varit oerhört besviken över att mitt eget namn är så icke-diktvänligt, men jag kanske ändå ska börja betänka alternativen och vara nöjd med ödets lott? Och jag tänkte verkligen inte först på vad namnet faktiskt rimmar på! För övrigt vill jag bara påpeka att det väl ändå måste vara helt naturligt att nästan avlida av skratt när man kommer på en sån sak? Va? Jo?
Här skulle man kunna föra över diskussionen till min kära syster, alias Danutta, men vi lämnar det därhän. Den här gången.
Herredug, nää, det är helt naturligt att nästan avlida av skratt över nåt sånt! Håller just på att få kramp av återhållet skratt för att inte kollegerna i rummen bredvis ska inse att jag är galen på riktigt!! :-D
