jessikavingakristina

Många skulle nog säga att jag är abnormt lättroad vid vissa tillfällen, själv föredrar jag att tro att jag helt enkelt råkar ut för abnormt roliga situationer och har förmågan att se just det roliga. Som igår:

Scen 1
Utrymningslarm. Alla lämnar skolan. Eftersom Jörgen är en riktig man fick jag låna hans jacka medan vi väntade på skolgården. Brandmän anlände. Vi insåg att det inte var en övning. Brandmän åkte. Vi fick gå in igen. Det var dags att fika. Eftersom det finns två dörrar in till lärarrummet gäller det att man tidigt bestämmer sig för vilken man ska satsa på. Den som har en lite krångligare vinkel men inte kräver nyckel eller den som erbjuder färre 90-graderssvängar men erfodrar nyckel. Hm. Jörgen och jag var lite oöverens (som vi säger i Norrland), och frångick vårt vanliga motto NEVER HESITATE. Med katastrofala följder. Efter en lätt tackling (jag kan ha varit inblandad) fick Jörgens ben för sig att gå åt olika håll. Det såg OFANTLIGT roligt ut! Jag fnissade (okej, skrattade ganska rått) hela vägen in till kaffeautomaten.

Scen 2
Vid nämnda kaffeautomat stod en annan kollega, T. Vi diskuterade buggkurs medan jag försökte sluta skratta åt Jörgens eskapader.
T: Och det är en kille med på kursen som INTE KAN DRA.
Efter en hel del långsökta och inte helt rumsrena associationer (som pågår endast i mitt huvud. Kanske i Jörgens också) dör jag nästan av skratt.
Jag: Stackars kille!
T: ???
Jörgen: Du är sjuk.
Jag: Vadå, det måste vara hemskt att inte kunna dra! Men how would I know. Jag har aldrig haft det problemet.
Exit.