jessikavingakristina

... bedrar vishet. Eller saker-man-borde-lärt-sig-med-åren-och-erfarenheterna (många tror att år och erfarenhet är samma sak, men med tanke på att det finns tjejer som vaknar på morgonen utan att varje dag ge ny innebörd till uttrycket "bad hair day" så är jag inte så benägen att hålla med. De må ha år, men de har inte erfarenhet).

1. Köp inte fikabröd med en kompis för att fika hemma hos dig själv. Det kommer att bli kakor över. Och du kommer att äta upp allihop själv.

2. Om du vet om att du har karaktär som en Nilsson-syster, utsätt dig icke för frestelser. Sist jag köpte hem kokosbollar startade jag ett årslångt beroende som tog slut endast för att jag flyttade till ett land där det inte säljs kokosbollar. För tro mig, Irland har inga såna. Jag letade överallt.

3. Tro aldrig att du har koll på schemat. Säg därför inte till en elev som frågar att det inte är någon lektion imorgon om du inte är HELT säker. Kolla en gång till. Annars kan du råka ställa in en lektion som du faktiskt inte tänkt ställa in. Det finns ingen djungeltelegraf som är lika effektiv som elever med chans till sovmorgon.

4. Köp aldrig en lägenhet utan badkar. Behövs väl knappast nån förklaring här.

5. Försök aldrig nånsin gå emot magkänslan. Om det inte gäller kokosbollar, det är BARA då du har fel. They are evil.

Jag tar en ny bild på den tomma kartongen imorrn.

... Angel står i vardagsrummet vid den öppna balkongdörren. Jag har påpekat att allt man säger där hörs jätteväl över till närmsta grannen.
Angel: Du, hur vet du att din granne är hörselskadad?
Jag: Hon är synskadad.
Angel: Jaha. Oj.

Jag var så nervös att jag kallsvettades och händerna skakade. Jag kunde inte klappa takten till heatet före eftersom jag plötsligt förlorat all taktkänsla (och nu menar jag den som gäller musik, inte känsla för takt och god ton för det har aldrig haft). Alla ljus och alla människor snurrade framför ögonen. Sen finns det så mycket jag borde komma ihåg. Vilken musik som spelades. Vilka som var på dansgolvet samtidigt. Vad jag gjorde. Men nej. Jag minns ingenting. Bara känslan efteråt.

Kvällens fest. Zeunerts öl (jag påpekar för alla som vill lyssna, och alla andra också, att den är från Sollefteå. Det är nästan jag med). Allsång och "Grisen i säcken" (nästan i klass med Kyrkdalscabaréns version, och det är ett gott betyg). Sen. Fel låt vid fel tillfälle. För många insikter på en gång. Jag har ont. Jag är trött. Jag hatar att tycka synd om mig själv och jag kan inte komma på ett sämre tillfälle att börja göra det.Men min alldeles egen Angel tog mig under sina vingar (varken för första eller sista gången) och kvällen slutade på en sommarvarm balkong med hysteriska fnissattacker och försök till rökringar. Det finns ingen anledning att tycka synd om mig faktiskt.

How do I repay her? Det kan jag aldrig göra så jag bjuder på hennes citat istället. Det är en kärleksförklaring.

Angel: Jag tycker att han är trevlig. Han frågar hur man vill ha det. Eller alltså, han frågar om det är bra.
Jag: ...
Angel: Jamen du förstår ju vad jag menar?!

Angel: Det brinner i gräset! Hjälp!

Angel: Nu fick jag kladd på magen!
Och inte EN gång heller?!

Angel: Jag använder alltid fingret.
Det är Angel som borde vara lärare, inte jag.

... was hot like me?

Det finns lättflörtad och sen finns det lättflörtad. När Jossan ringde (så förkyld att hon knappt kunde prata) i onsdags kväll och frågade om jag kunde hoppa in som bikinimodell eftersom en av originalmodellerna (haha) hoppat av sa jag NEJ. Jag måste rätta. Och vila. Och jag har kanske LITE svårt att se mig själv som bikinimodell. Faktiskt. Ungefär fem minuter in i samtalet hör jag hur jag säger: "Jamen det blir kul, vi ses imorrn!". Vänta nu. Ja just det. Hon lovade mig en gratis bikini och att det skulle vara tjejer från klubben där (ja jag och Angel jobbar ju hårt på att smälta in? Eller hur var det nu?).

Jossan: Ta alla frågor före sex!
Ja det är ju kanske inte så snällt att ta dem efter?

Maria: Jag vill inte förstöra det nu när jag fått allt att stå.
Nej, det gäller att inte sabba a good thing going liksom.

Maria: Så vi ska gå i grupp.
Jossan: Ja.
Maria: Jag vill gå i mitten.

Maria: Och så får du klä på mig!
Det gjorde Jossan också. Finns visst bildbevis.

När låten i rubriken spelades stod vi utanför butiken och sjöng med. Men insåg att det kanske blev FÖR divigt. Vi hade trots allt nyss dansat Dirty Dancing, man lär ju låta nån annan få ta plats ibland också.

Roligast på hela kvällen var dock när jag stod och pratade med en av de andra i Team Jessika (ja vi blev det den här gången också? Jättekonstigt). Hon frågade var jag hade pluggat, jag sa Härnta, hon sa men där känner jag ju folk och jag frågade vem då och hon svarade de heter Bjermert? Ja. Egentligen är det ju självklart. Ska man känna en familj i Härnösand ska det ju faktiskt vara den? Såsom varande gudmor måste jag ju räknas in i den till och med? Världen är liten. Eller så är det bara Gävle.

... är alltid ett möte. Ibland möts jag och Annika på såna. Då kan hon få för sig att jag ser monster (mellan benen!) och hoppa halvvägs ut ur klassrummet. Tack för att du bevisade att getingincidenten lika gärna kunnat ske med ombytta roller.

Kollega 1: Men om ingen annan skickar in det varför ska vi göra det då?
Kollega 2: För att det är olagligt att inte göra det.
Kollega 1: Jaha.
Jag: ... (asgarvar).

Kollega 3: Det kan dom FETGLÖMMA!
Ja. Detta sas under ett mycket seriöst och formellt möte på min arbetsplats.

Kollega 4: Så det blir en fil för varje klass?
Jessikas hjärna: Fil... Hihihi... Klasser som badar i fil... Hihihi....

Ikväll var det sista dansträningen inför tävlingen på lördag. Nä jag är inte nervös. Jag håller bara på att kräkas när jag tänker på det. Men det beror säkert på nåt annat.

... kan lära sig på en dag.

1. Det finns ytor i lägenheten som man inte städat sedan man flyttade in. Fönstren är ju en klassiker, men idag fick jag för mig att kika på ovansidan av badrumsskåpet (ja? Får inte du en oemotståndlig lust att göra sånt ibland? Där ser du.) och det var... rätt spännande faktiskt... Ja det är betygsättningstider. Ja jag har sjukt mycket att rätta. Ja jag hittar på alla möjliga ursäkter för att slippa.

2. Tydligen har jag rörelseförmåga som en pensionär i ryggen. Det var vad läkaren sa samtidigt som han skrev en remiss till diverse provtagning och röntgen. Och inte vet de vad det beror på heller. Känns som en bra belöning för tre års regelbunden träning... Men ja e int oroli, nu är jag inne i en sån där fantastisk vårdapparat igen, så det känns som hemma. Inte har jag tappat humorn heller? Men så ÄR jag ju en Jessika?

3. Vissa kollegor (och vänner) har mycket bättre minne än vad jag har. Jörgen gjorde en obetalbar koppling mellan min stela rygg och ett sms jag skickade för... ja minst en vecka sen? Jag tycker att det är LITE osportsligt mot oss som har minneskapacitet som en blyertspenna att komma ihåg sånt? Och dessutom ha mage att utnyttja det MOT mig?

4. Det räcker att bo tre år i en stad för att känna alla. Ja eller nästan. På väg till läkaren idag (en promenad på ungefär 500 meter) mötte jag tre personer. Jag kände två. Känns nästan som Härnta.

Vad har du lärt dig idag? (ja jag talar till min ende läsare, reveal yourself already...)

... this ain't a fairytale...

Igår: ett långt samtal med kloka vänner. Öl, god mat och cykeltur hem i regnet. Varm i hjärtat.

Idag: dansträning med Angel och Martin på gymmet. Jessika kör automatväxlat till Citygross. Spännande.

Ikväll: har bakat kaka. Det började som en ursäkt för att rätta uppsatser men sen hann jag uppsatserna också? Jag är ju en så fantastisk kvinna.



Ja just det, Jossan är en elefant också. Eller hur var det nu?

... i andra klass? Men Angel åkte första klass som vanligt.

Angel (till Annika): Känner du  att jag är på väg in?

Det finns stunder i livet som är vackrare än andra. Det här var en av dem.


Båda är mina!

Annagrannen: Det kliar när jag pillar på dom!


Anna och Annika, världens finaste kollegor! Även om Annika är lite suddig ibland.

Angel: Det klirrar så gulligt!


Martin: Ja ba tänker göra en jättesnygg grej och så är hon inte med?!
Jättejobbigt är det.


Martin

Angel: Kolla vad sexig jag är!
Em: Men du ska ju slicka på den!


Angel och Em

Jag: Jamen då åker vi till...
Angel: Valö, Öregrund, Norrtälje...
Jag (pekar på Annika som bor på Humlö under somrarna): Humlö?
Angel: Humle? Humle och Dumle!
Ja, så har vi återuppväckt ett smeknamn jag och Alien fick när vi var yngre. Tack tack.


Jag har min sommarflört klar.


Igår hade jag en av mina bästa lektioner nånsin. Jag behövde inte göra ett dugg. Satt bara och njöt av engagerade elever som inte ens märkte att de gjorde några av terminens bästa insatser.

Och så fick jag avsluta kvällen i världens bästa sällskap. He bli int bätter än så.

... folks...

* Försök inte inhalera Listerine i luftstrupen. Det är inte jätteskönt att få alkoholbaserat fluor i näsan.

* Försök inte cykla i Gävle om du är för feg för att använda ringklocka. Artiga harklingar funkar inte på snorungar som försöker revoltera genom att gå på cykelbanan. Ooooh. Ni är så farliga. Rock 'n' roll liksom.

* Försök inte inbilla dig att den där uppsatshögen som du bär hem varje kväll nånsin kommer att bli din högsta prioritet när det finns ett piano, en dator, ett kylskåp och en säng i närheten.

Så. Det var dagens lektion.

... hon finns i alla rum...

Idag har jag pratat om pojkar hela dan. Och med pojkar (eller till. Beror på hur man ser det. På papperet var det ett seminarium).

Vi pratade om att byta ut 40-åriga fruar mot två 20-åringar (ja inte på seminariet alltså utan i arbetsrummet). Istället för "varför inte?" kom vi fram till "varför?!". Vad är det som är så kul med 20-åringar? Jag tycker personligen att det känns lite... obehagligt med pojkar i den åldern. De är ju praktiskt taget elever. Barn. Utan erfarenheter. Vad skulle man prata om? Vad skulle man göra? Han kommer inte ihåg hur det kändes att gå på mellanstadiedisco och dansa till Dr Alban. Han tror att man ryser när man hör ordet hockeyfrilla för att man tycker att det är fult, inte för att man minns hur det var att ha en själv. Han tycker inte att "Sommaren i city" är särskilt cool. Han föddes ju 1990. Han minns inte hur häftigt det var att alla kunde se Fångarna på fortet när TV4 blev markbundet och att man därför alltid blir lite rörd när Gunde Svan dyker upp i sportsändningar. Han kommer inte ens in på Heartbreak? Nä. Det får vara.

... dagens replik.

Anonym kollega: Jag höll på att säga nåt dumt.
Jag: Vad?
Anonym kollega: Nej det kan jag inte säga högt.
Jag: ??
Anonym kollega: Om du är snäll får du slicka på den. Men du är ju ingen hund.

Ja. Mitt jobb har sina ljusa stunder.

... på att jag alltid kräver mer av mig själv än av alla andra.

Jag älskar att titta på när folk som har roligt dansar. Det spelar inte så stor roll om alla steg sitter eller om alla turer fungerar, huvudsaken är att glädjen syns. Men när det gäller mig själv räcker det inte att jag tycker det är roligt, jag ska helst bli proffs på en vecka.

Jag förstår när andra inte orkar med och inte kan prestera på topp. Men jag har jättesvårt att säga till mig själv att det räcker när jag faktiskt inte orkar.

Jag tycker att alla har nånting som gör dem vackra. Men jag har lite svårt att se det hos mig själv i badrumsspegeln på mornarna.

Men nu är det slut på idiotin. Härmed slutar jag vara Miss Duktig. Och härmed tänker jag fuldansa på alla dansgolv jag kan hitta. Take it or leave it.

... eller det VAR a beautiful day. Så här i träningsvärkens kranka blekhet funderar man ju vad vi gjorde egentligen. 





Den första bilden illustrerar mycket fint hur vi "kom överens" om reglerna. Alla Kyrkdalsungar skulle förfäras. Vi sprang ÅT FEL HÅLL. Och man fick vara kvar på plan FAST MAN BLEV BRÄND. Men som synes på actionbilden var mitt lag på hugget.

Skitmysigt att fika vid sandlådan utanför buggklubben. Märk att Angel och jag inte får sitta med de andra. Och att det krävdes blommor för att vi skulle få en kram istället för skäll och snuskiga citat från våra kursledare..
.

Men allvarligt talat: det är det här gänget som gjort att man oavsett mående och kvarvarande promillehalt alltid släpat sig iväg till stadsdelen med Gävles fulaste namn (Brynäs) varje söndagseftermiddag under våren. Tack för det.

... en ljuslockig ängel som lärde mig och Therese att sjunga kanon på Broder Jakob när vi var små. På en massa konstiga språk. Hon skrattade så vackert.

Idag togs hon ifrån sin familj. Jag brukar inte skänka pengar till insamlingar, men här vill jag tro att pengarna kommer till nytta.

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=2258

... tro det eller ej. Det enda som var mer skrattretande än min träningsvärk på dansträningen ikväll var följande konversation:

Martin: Men vad är det här för låt?
Jag (något överlägset): Stuck on you.
Martin: Med vem då?
Jag: ÄR DU SERIÖS?
Martin: Vadå?!
Jag: Det är ju Elvis!!!
Martin: Jamen hur skulle jag kunna veta det?! Det hade ju kunnat vara Jerry Williams eller vem som helst!

Jag tror läraren Jessika måste kliva in med lite musikteori här. Lektion 1 ska handla om lite röster som man borde känna igen. Och kunna skilja från Jerry Williams.

... I might be near the end.

En mycket dålig kombination: trött, hungrig, törstig och kissnödig. For the record liksom.

Dagens ilandsproblem: Det är lite jobbigt när den lugna musiken avbryts av Spotifys reklam så att man vaknar mitt i eftermiddagsslummern.

En mycket bra kombination: träningsvärk och dansträning. Hoppas jag. För om det är en dålig kombination vill jag fan inte vara med mer idag.

Jag har inte spelat brännboll sen… lärarlaget spöade eleverna för ett par år sen. Vänta nu, det var när nuvarande treor gick i ettan. Ja ett par år ja. Hamnade lite ur spår nu här, men idag spelade vi i alla fall brännboll med den gula gruppen. Det är så vi kallas, Jossans (och numera Tonys också) små (ja eller allt är ju relativt) godingar.

Dharmanna: Heja tjejer! Och vänner!
Va fan! Var det inte hos over bros?!

Peter: Bra Emma! Hårdare nästa gång!

 

Sen visade Peter vad han menade när han hivade iväg slagträet mot domarna. Team Jessika vann. Alltså mitt lag. Alltså jag var på det vinnande laget. Jag ville bara säga det.

 

Tony: Så jag får lov på alla ikväll då?
Pinsam tystnad.
Men jag lovar, det är inte du, det är vi. Som inte törs bjuda upp.


Sen kom pappsen förbi med mitt nya balkonggolv. Det som är lite jobbigt är att NÅN (måste vi nämna namn här?) mätt lite fel så golvet passar inte riktigt. Jag har nästan bestämt mig för att fixa det själv men det känns som om det är lite strutsvarning på den här uppgiften. Jessika kommer att stoppa huvudet i sanden ett tag och låtsas att det ska se ut så här. Golvet SKA alltså stå inne i lägenheten.

Pappa: Nu fick du gröt i ljuset!

 

För övrigt har det varit en jobbig helg. Jag har förlorat alldeles för mycket för att jag ska vilja tänka på det. Och jag är inte helt säker på vad jag vunnit istället.

 

Jag försöker verkligen vara en bra människa. Inte så där skenheligt god så att jag ska få känna mig duktig, utan bra på så sätt att jag tillför något till andras liv. Framförallt så att jag tillför något till mitt eget liv.

Vissa dagar är det svårare än andra. Vissa dagar känner jag mig som ett freak. Vissa dagar måste jag såra människor jag älskar.

För det handlar om det Anna skriver: att kunna kliva upp på morgonen (eller gå och lägga sig på kvällen) och kunna se sig själv i ögonen. Innan jag blev sjuk vågade jag aldrig stanna upp tillräckligt länge för att göra det, för att se vad hon där mittemot egentligen ville. Jag tänker inte gå runt och vara glad för att jag blev sjuk, men jag tänker vara glad för den personen jag har blivit. Man kan bara bli bra på det man tränar på. Som att lyssna inåt ibland. Och utåt ibland. Och framförallt se till att man gillar det man hör.

... what is love?

Vi pratar kärlek på jobbet. Om skillnaden mellan passion och långvarig kärlek. Om vad vi värderar högst. Och om vad vi lär oss värdera högst genom filmer och annan media. Varför är det så självklart att man ska lämna allt när passionen "drabbar" en? Varför verkar den känslan mer värd än känslan av ömsesidig respekt och kärlek i ett flerårigt förhållande där förälskelsen lagt sig? Vad tycker vi EGENTLIGEN?

Jag vet inte.

... if I ever cross your mind.

Egentligen ska man inte tänka alls innan man druckit morgonkaffe. Dömt att misslyckas. Jag ska strax ta tag i kaffebiten, men fram tills dess verkar det som om gårdagens lätta stänk av vemod dröjer sig kvar... Det kan vara det annalkande terminsslutet som gör sig påmint, men jag tror inte att det räcker som förklaring.

Min älskade vän Anna sa en gång att det märks på mina mail och här när jag mår riktigt dåligt, för då skojar jag bort allt. Det här torde alltså vara ett tecken på att jag egentligen mår rätt bra?

Och kaffe gör gott.

... hur skicklig jag är på att göra en massa saker samtidigt är det jävligt irriterande att jag har en så enkelspårig hjärna ibland.

Idag hävdade några av mina elever att jag har struktur. Jag förstod ärligt talat inte vad de menade. Dock misstänker jag att jag på något sätt lyckats föra dem bakom ljuset när det gäller min kompetens.

Nästa år tror jag att jag ska återinföra prov i min undervisning. De som inte känner till Alison Krauss och Johnny Cash (ja, i den ordningen, jag hädar hur mycket jag vill, det är min blogg) får automatiskt IG på alla mina kurser. Jag har inte bara en enkelspårig hjärna, den är rätt evil också.

... in the life of an English teacher.

Idag har jag...

... fått en elev att gråta. I ett betygsamtal. Det var inte så roligt som det låter.

... lagt grunden för en träningsvärk som lätt kommer att hålla i sig hela veckan. Lätt.

... fått kommentaren: du har inte hört talas om soja? För att få lite färg? om min lunchlåda.

... snurrat många fler varv runt min egen axel än vad som kan anses hälsosamt för en kvinna i min ålder.

... råkat hålla med eleverna om att de faktiskt inte behöver komma till klassrummet imorrn.

... kämpat med en hjärna som redan tagit helg igen. Ja vadå?! Det är ju kortvecka!

Idag på kursen bjöds det på så många citat att jag fick kortslutning i hjärnan. Kommer inte ihåg ett enda. De skyldiga kanske kan ta sitt ansvar och påminna mig? Kul var det i alla fall. Eller, det räcker inte riktigt för att beskriva det, jag blev till och med beskylld för att ha ett förhållande? Smickrande för mig, men inte för stackars Martin...

Har en konstig magkänsla. Konstig men bra.

... och tänk vilken tur att det finns folk som vet att sätta en på plats.

Fel 1
Efter tre år i Gävle har jag ingen dialekt kvar.
Rättelse
Råa hånskratt när jag försöker hävda detta faktum. Jag ger igen med att dissa gävlemålet. Det går så där.

Fel 2
Angel och jag menar att Jossan slår alla rekord när det gäller att kläcka ur sig citat som måste bevaras för eftervärlden.
Rättelse
Jossan: Men det är ju ur Tonys mun det hoppar flest grodor! Den får ni ta och hålla koll på!
Eh, det är ju du som är instruktören, tala gärna om hur du hade tänkt dig att detta ska gå till?

Fel 3
Jag tror att Angel ska klara sig undan förkvällen utan att hamna här. Det handlar om minuters marginal.
Angel: Man får ha jättelite och så får man knåda länge!

Annars tycker jag att Angel och jag lyckades om inte delta så i alla fall då och då dödsföraktande kasta oss in i konversationen med infödingarna. Efter vissa inledande svårigheter.

Winnerbäck på en balkong med tända ljus. En öl i ena handen, Angels knä i den andra. Nästan så man blir religiös.

... en Jessika lite annorlunda. Man skulle kunna säga udda till och med.

Det senaste tillskottet på listan: jag laddar inför fest med att lyssna på psalmer. Som "Jag har hört om en stad". Bara för att.

... med manhunten! Idag försökte jag förklara vad som är så roligt med manhunt, toapapper och hångel i buskarna. Och kom på hur mycket jag saknar mina babes in the bush (pun intended), aka Hällsjöbrudarna. Man kan ju inte köra in den rakt i bergväggen så att säga.

Nog med interna skämt. Idag har varit en helt fantastisk dag. Jag har hunnit med gym med Angel, lunch med Angel, frisörbesök i två timmar, konstruktivt möte på jobbet och lite rättande av nationella prov. Nu sitter jag här och försöker övertyga mig själv om att fruktsallad VISST räcker som kvällsmål. Jag behöver INTE fixa mackor också.

Dagens lärdom 1: om du ska sitta under en sån där torkhuva hos frisören och hon frågar om du vill ha nåt, be om vatten. Jag har druckit två tillbringare sen jag kom hem men är fortfarande törstig.

Dagens lärdom 2: ät aldrig så mycket att du inte orkar med fikat. Angel har ALLTID fika. Och du kommer att äta av det oavsett vad det leder till.

Dagens lärdom 3: ta alltid med papper och penna när du umgås med Angel. Hon säger alltid något som är för bra för att stanna mellan våra fyra öron.

Angel: Fast samtidigt så kom jag på att jag inte tycker om att stoppa in så mycket i munnen och tugga?

... den där Jessika...

Igår blev jag återigen påmind om en av mina största (omedvetna) talanger. Det spelar ingen roll var jag är eller vad jag gör, herrar modell 60+ faller alltid för mig. Det kan stå en tokhet blondin bredvid, det spelar ingen roll. Det kan stå en vacker kvinna i deras egen ålder bredvid, det spelar ingen roll. Jag kan vara klädd i den berömda guideskjortan (jag kan berätta om den en annan gång), det SPELAR INGEN ROLL! De är aldrig slibbiga eller närgångna, de verkar mest bara vilja ta hand om mig? När jag jobbade med att dema (som vi i branschen säger, stå och servera smakprov på ICA alltså) hade jag till och med en groupie i nämnd åldersgrupp som friade så fort han fick syn på mig. Good shit.

Min ENDA lilla invändning är att jag gärna skulle vilja att det funkade på killar i min egen ålder också.

... med söndagar. För då är det danskurs. Och då säger Jossan alltid nåt roligt.

Jossan: För tjejer visst är det så att det känns olika med olika killar?
Jag HADE hållit mig för skratt om inte Angel frustat bredvid mig.

Senare i soffan försöker Jossan förklara sin taktik.
Jossan: Jamen jag försöker ju jaga efter dem så att jag får tag på de killar jag inte varit med?
Vilken förebild hon är. På alla sätt och vis.

Idag kom jag på att jag kan rocka! Rockring alltså. Hade jag ingen aning om.

En annan sak som jag kom på (efter den sedvanliga veckohandlingen då jag fyllt på kylen) är att man skulle kunna tro att det bor minst fyra pers här. Om man tittar på antalet skor och mängden mat i kylskåpet.

Mitt i rättandet av nationella prov hittade jag en liten orange lapp i rättningsmappen. I bläck stod det: "The ass remains". Precis vad jag behövde. Detta bevingade uttryck skapades en eftermiddag på gymmet för läääängesen av Mattias som skulle förklara en sällsynt komplicerad övning för mig. Såsom varande engelsklärare behövde jag ett förtydligande och han hade inga problem med översättningen. Jesus. Jag ska börja använda det här uttrycket oftare. Kan tänka mig flera situationer då det kan come in handy så att säga.

Inte riktigt hundra än må jag erkänna. Dock har jag rättat en hel hög nationella prov eftersom alla gratis tv-sajter till slut kickade ut mig.

Jag har även (som vanligt) tvättat monstruösa mängder tvätt. Lätt uttråkad? Moi? Jajamen.

Finns bara en sak kvar att säga: Thanks for me (som en elev avslutade sin text).