jessikavingakristina

Hällsjö 110...

Jag valde, klokt nog, att lämna kaoset i lägenheten:



Och begav mig hem till Hällsjö. Det blev dock knappast mindre kaosartat där.

Lördag
Släktträff. Vi packade in oss i diverse bilar och förflyttade oss i rask takt till Skuleberget. För er som inte besökt Kramfors kommuns alldeles egna nationalpark kan man väl säga så här: det är ett berg. Där det bodde rövare (på riktigt!) Och där Ronja Rövardotter delvis spelades in (det var på låtsas!). Och så... är det en massa fin, unik natur där. Typ. Strunt samma. Det viktiga var att tre av fyra systrar med familjer sammanstrålade där. Min mor och mina mostrar.



Jag och en av mina kusiner höll genomgående låg profil. En mycket smart taktik i större sällskap, som (oftast) innebär att man med minimala ansträngningar blir serverad mat, aktiviteter och framförallt KAFFE. Eftersom det finns så många andra som tycker om att ta kommando låter man själv helt enkelt bli. Och njuter av tillvaron istället. Det var verkligen en dag att njuta av, jag tillbringade en stor del av tiden med att bara titta på alla kusiner, kusiners fruar, kusinbarn, mostrar och morbröder. Ja, jag kanske uppfattades som lite konstig, men det var det värt. De är ju så fina!

I början av dagen försökte jag få till lite snygga kort för att föreviga ögonblicket. Men då folk (läs: familjen Nilsson samt en del bubblare) fan inte kan se normala ut på kort så gav jag upp.




Vi åkte till morfars hus i Jang. Det är snart 13 år sedan morfar dog men jag kunde se honom stå på bron och skratta när vi kom. Precis som han alltid gjorde.

På vägen därifrån gick Jennys bil sönder. Den FÖRSTA bilen som passerade stannade direkt och frågade om vi behövde hjälp. Det var givetvis en av mor och fars närmaste grannar (vi var flera mil hemifrån) som också råkar vara min gamla bästis storebror. Han visste inte att det var vi, men stannade ändå. För så GÖR man! Till slut tog vi oss i alla fall hem, om än i något makligare takt än vad vi tänkt.

Några timmar gick, vi satte oss och spelade lite kort (ja, det är ju familjen Nilsson vi pratar om, här umgås vi inte framför TV:n inte!) och plötsligt bankade det på dörren. Utanför stod en granne som frågade om vi sett att det brann hos en annan granne. Det BORDE vi ha gjort eftersom vi hade utsikt åt det hållet från köksbordet och det brann inte direkt måttligt... Kaos. Lågor högre än träden, folk överallt i mörkret, brandbilar, polis och ambulans. Men huset klarade sig. Trots att det bara stod några ynka meter från den övertända lagårn. Jag har alltid varit eldrädd, men det var så surrealistiskt att stå där på Riks 90 med ett stilla sommarregn i ansiktet och se ljusskenet från elden i nattmörkret att jag inte reagerade med annat än förvåning.

Söndag
Harry Potter. Egentligen räcker det så. Sista filmen, jag grät floder (vadå lättrörd, det VAR faktiskt oerhört gripande!).

Måndag
Mamma rensade källare, finaste Maria kom på besök och vi spelade mer kort. Ja. Vi spelade MYCKET kort. Jag tror inte jag vann en enda gång. Huvaligen. Ja just det, pappa städade garderoben också. Jag skrattade. Mycket. Han har inte städat den på... ett tag skulle jag gissa.



Tisdag
På tisdag hann jag med Sollefteå (lägenhetskoll med tvillingen), Kramfors (Erikshjälpen och fika på stan), Kovland (körde LITE fel på vägen till lillasyster), Nedansjö (var tvungen att krama Sas lite, man ska inte vänta för länge med sånt!), Gnarp (där jag blev kvar lite längre än planerat, INPARKERAD PÅ EN JÄVLA BENSINMACK! Då var jag arg. På riktigt.) och slutligen Gävle. Passade på att stöka till lite extra innan jag gick och la mig. Är man hemma så är man.



Mamma ser arg ut på beställning. Jag och Therese... eh... poserar tror jag.

Onsdag
Jag tror inte att någon annan än Angel förstår hur länge och intensivt jag väntat på onsdagens upplevelse. Åh Linda vad du är bra. Ja, jag pratar om Linda Bengtzing. Nej, jag skojar inte ett dugg. Hon är en av mina favoritpersoner i hela Sverige, och jag kom på varför när jag stod där. De andra som var på scenen var så där påklistrat äckligt KÄCKA, så att man själv börjar artighetsle av ren panik, men Linda, hon var bara... där. Och sa precis vad hon tänkte. Och gav en massa glad energi som jag behövde just då. Ibland är det inte den perfekta musikaliska upplevelsen man behöver från en scen, ibland behöver man någon som verkligen vill stå där för både sin egen och för min skull. Utan att vara "svår", "konstnärlig" eller så där jävla nonchalant som man tydligen ska vara för att vara riktig musiker. Ibland behöver man Linda.



Det är Linda och Lasse BH ju! Nej inte det första kortet, där är det Angel och jag som tävlar i vem som kan se skummast ut på kort. I win.

Bilder på min nymålade fina lägenhet? Det... jobbar jag på. Ehum. Har inte riktigt kommit på var alla saker hör hemma än.