Jag älskar min bil...
... men den är lite för lik sin ägare för tillfället (fast i teorin är det mamma som äger den och då låter ju det här jättetaskigt?) eftersom den lever om HELA TIDEN. Utom om man kör den jättefort. Och det får jag inte för mamma.
I bilen på vägen upp. Vi stannar vid en mack. Jag tappar en lakritskonfekt på foten vid lösgodishyllan. Det gör ont. Jag ser inte detta som ett tecken på att jag kanske inte ska köpa just lakritskonfekt utan plockar glatt ut de smarrigaste. Senare i bilen knäcker jag nästan en tand på skiten, spottar ut den och vänder mig mot min co-driver Therese.
Jag: Spotta ut!
T: Va?
Jag: Jamen öppna fönstret menar jag ju!
Hon är lite otränad i tvillingspråk. Vi får jobba på det.
Mamma åkte till Sollefteå i förmiddags. Alldeles innan hon skulle åka gick det ut en åskvarning på radio varpå kära mor drog ur TV, dator och telefon. Sen lämnade hon mig ensam hemma (ja jag kanske valde det själv också. Lite). Jag satte mig vid köksbordet och stirrade. Det var helt tyst (om man räknar bort den tunga trafiken på Riks 90 utanför fönstret). Misse (ja jag döpte min katt till det för några år sedan, vi fick slut på fantasifulla namn efter 15 kaniner och 9 katter) åmade sig lite nedanför mina fötter. Inte dumt. Inte dumt alls.
