jessikavingakristina

... å sluta drömma. Eller ÄR det verkligen det om man vaknar vid kvart i fyra på morgonen av att man skrattar? När man dessutom har ett kristallklart minne av vad det var som var så roligt i drömmen?

I Jessikas dröm. Angel och jag står och pratar på en fest. Hennes A är också där. Plötsligt ser Angel konstig ut.
Angel: Jag måste gå!
Jag står kvar och beundrar den vackra trappan och småpratar med gamla studentkompisar som också är på festen. Inget konstigt i det. Angel kommer tillbaka.
Angel: Eh, jag blir borta en stund, bara så du vet!
Jag (lugnt): Ska du ligga eller?
Angel (spelat oskyldig): Varför tror du det?!
Jag: Du har inga byxor på dig.

Jesus vad jag skrattade. Och ja. I drömmen tyckte jag att jag var jävligt fyndig. I verkligheten också.

Igår på tjejmiddag med Annika och Annagrannen satt vi och pratade om min mamma. Ja eller, det kanske var mest jag som pratade om min mamma, men jaja. Då ringer telefonen. Givetvis är det mamma. Hon skrattar så att hon nästan inte kan prata och berättar om följande ordväxling hemma:

Mor och far tittar på "Vem vet mest". Programledaren utropar i falsett "Oh my God".
Far: Var det TV:n eller katta?!
Mor: Det kan inte ha varit Pysen, för han pratar inte engelska!

Det roliga är att jag skulle ha tyckt att jag var PRECIS lika rolig om jag var mamma. Ännu roligare är det att pappa och jag hör ungefär lika dåligt men han vägrar erkänna det, det är bara i såna här stunder han avslöjar sig. Absolut roligast är det om man är bekant med nämnda kattkräk och har hört hans versioner av jamande.

Tjejmiddag ja. Det kanske är det absolut bästa sättet att avsluta en vecka på. My life would suck without you.