Restless hearts...
... sleep alone tonight.
En debattartikel i Aftonbladet idag handlade om singellivets faror och vårt svenska individualistiska samhälle. När jag var politiskt aktiv hade jag alltid argument som rörde sig på en samhällelig nivå. Hållbara, objektiva argument (yeah right, men jag tyckte det då) med en feministisk bas och lite socialdemokratisk krydda. Jag kan fortfarande höra alla argument, och anstränger jag mig lite kan jag formulera dem så att andra skulle tro på mig också. Men jag orkar inte tänka på det sättet längre. Jag önskar verkligen ibland att jag kunde vara mer som "alla andra". Det skulle faktiskt vara jävligt skönt att inte vara osten som står kvar hela tiden (även om alla som känner mig vet hur mycket jag uppskattar ost). Inte för att musen inte vill ha mig, utan för att jag inte vill ha en mus (ja, jag bjuder på den ordvitsen). Svenskar är för kräsna heter det.
"Att välja att leva i gemenskap med andra, i äktenskap och familj, är att ge upp sin frihet. I världens mest jämställda land är familjen (och mannen) det största hotet mot kvinnors självständighet."
Jag lever i massor av gemenskaper, men de är inte lika mycket värda som Äktenskapet och Familjen. Jag är lyckligare i vissa av de gemenskaperna än jag nånsin varit i ett förhållande. Ändå blir jag tröstad av elever när jag säger att jag är singel. "Men Jessika, du som är så bra kommer också att hitta nån". Men problemet är just det som syns i citatet här ovanför, jag KAN inte ge upp min frihet. För den är jag. Och jag är den. Freedom's just another word for nothing left to lose. Nothing ain't worth nothing, but it's free.
Varför är det ALLTID kvinnors fel att de inte klarar av att leva med män? Män klarar ju av att leva med kvinnor, så logiskt sett: var borde man börja leta efter fel?
En debattartikel i Aftonbladet idag handlade om singellivets faror och vårt svenska individualistiska samhälle. När jag var politiskt aktiv hade jag alltid argument som rörde sig på en samhällelig nivå. Hållbara, objektiva argument (yeah right, men jag tyckte det då) med en feministisk bas och lite socialdemokratisk krydda. Jag kan fortfarande höra alla argument, och anstränger jag mig lite kan jag formulera dem så att andra skulle tro på mig också. Men jag orkar inte tänka på det sättet längre. Jag önskar verkligen ibland att jag kunde vara mer som "alla andra". Det skulle faktiskt vara jävligt skönt att inte vara osten som står kvar hela tiden (även om alla som känner mig vet hur mycket jag uppskattar ost). Inte för att musen inte vill ha mig, utan för att jag inte vill ha en mus (ja, jag bjuder på den ordvitsen). Svenskar är för kräsna heter det.
"Att välja att leva i gemenskap med andra, i äktenskap och familj, är att ge upp sin frihet. I världens mest jämställda land är familjen (och mannen) det största hotet mot kvinnors självständighet."
Jag lever i massor av gemenskaper, men de är inte lika mycket värda som Äktenskapet och Familjen. Jag är lyckligare i vissa av de gemenskaperna än jag nånsin varit i ett förhållande. Ändå blir jag tröstad av elever när jag säger att jag är singel. "Men Jessika, du som är så bra kommer också att hitta nån". Men problemet är just det som syns i citatet här ovanför, jag KAN inte ge upp min frihet. För den är jag. Och jag är den. Freedom's just another word for nothing left to lose. Nothing ain't worth nothing, but it's free.
Varför är det ALLTID kvinnors fel att de inte klarar av att leva med män? Män klarar ju av att leva med kvinnor, så logiskt sett: var borde man börja leta efter fel?
Kommentarer
Postat av: Annagrannen
I like this.
Trackback
