jessikavingakristina

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men jag får ju gärna för mig att jag är mycket mindre känslosam än jag faktiskt är vilket bevisades med all önskvärd tydlighet idag. Planen var att snabbt och effektivt dela ut betygen till "min" avgångsklass och sedan önska dem trevlig sommar. Och sen springa. För jag är inte så bra på avsked alls. Nu blev det inte riktigt så... Jag stod där när en annan lärare höll ett litet tal och tittade på eleverna som, något bakfulla men lika fina för det, hade släpat sig till klassrummet efter (enligt min bedömning) alldeles för lite sömn. Då slog det mig att de faktiskt inte kommer tillbaka. Det var hanterbart. Men när de sen bjöd på kramkalas och en present var det bara att ge upp... Jag vill så hemskt gärna att det ska gå bra för allihop!

Det visade sig att boken (som var presenten) var minst sagt mitt i prick. Någon eller några hade verkligen tänkt till (jag har mina misstankar om vem/vilka det var...) så när jag öppnade paketet på arbetsrummet fick jag känslospel. Innan jag blev lärare själv fattade jag aldrig hur de kunde engagera sig så i sina elever och GRÅTA på skolavslutningar. Nu förstår jag.

Ja det här blev ju ett upplyftande inlägg! Men det KAN bero på att jag druckit ett par glas vin och tittat på en gammal 90-talsklassiker med Christian Slater. Oslagbar kombination.

Imorrn ska jag hjälpa till att slå fikarekord i Gävle (ja va fan man måste ju ställa upp!), förhoppningsvis komma upp i tid för att träna och slutligen åka på dans! Guuuuud vad roligt det ska bli med logpremiär!!!