jessikavingakristina

... yes it is.

Bara för att klargöra: jag älskar interna skämt. Som språklärare vet jag till och med VARFÖR jag älskar interna skämt. För att det skapar en vi-och-dom-känsla. Vi is the shit, dom is... ofta helt okej men inte riktigt lika bra. Helt enkelt. Fast där var vi inte (på Helt Enkelt), utan på Absint. Åh så vackert det var.


Annika: Det här är Pernilla.
Annika stirrar demonstrativt en längre stund i Twistpåsen (hon härmar Pernilla som enligt Annika tog lite för lång tid på sig att välja).
Annika: Nä, den där vill jag inte ha ÅH JAPP!
Som ett litet barn på julafton. Eller som Annika i en twistpåse.

Annika: Det är ju nåt man måste lära sig: andas genom munnen på vissa ställen!
Säg till om du vill ha ett kodnamn här. Jag skulle förstå dig.


Jag: Nej förlåt, Annika sa nåt kul.
I: Sa ANNIKA nåt KUL?!
Ja. Det händer faktiskt.

Det sista Annika sa innan jag lämnade the gang var "Glöm inte ostarna!". Alltså, hon tyckte att jag skulle komma ihåg att lägga ur hennes ost och Jörgens ost ur min påse som stod kvar på skolan. Helst INNAN jag bar hem påsen till mig. Var all ost kom ifrån? Vi tror att det var nån sorts julklapp. När jag klev in i hallen här hemma slogs jag av en konstig känsla. Borde min påse verkligen vara så förbaskat tung? Vad hade jag i den egentligen? Jo, Annikas ost. Och Jörgens ost. Och min ost. Givetvis fick jag trava tillbaka till skolan man två ostar också, för så är det att vara jag. Varför göra det ENKELT för sig när man kan göra det ROLIGT?