jessikavingakristina

När jag drullade hem från stan med alldeles för lågt blodsocker och alldeles för mycket skoskav såg jag framför mig hur jag mycket SNART skulle tillaga något alldeles särdeles smaskigt och sedan i lugn och ro hinna bestämma om kvällen skulle innebära gympass eller promenad. När jag släpat mina trötta ben uppför trapporna och började rota i väskan efter nycklarna (ni inser vad som kommer nu va?) kände jag plötsligt hur den fullständiga hopplösheten tog tag i mig. Jo. Jag hade glömt nycklarna på jobbet. Nu bor jag visserligen bara fem minuters promenad från jobbet, men det kändes OÖVERSTIGLIGT att ta sig tillbaka dit. Men det gjorde jag. Och sen följde stackars Annika mig runt hela bygget i jakt på knippan. Som förstås låg där jag senast lagt den. I mitt eget arbetsrum? Nejnej, det skulle väl vara att göra det alldeles för ENKELT för sig. I de gemensamma utrymmena, typ personalrum, damrum, matrum? Neeeeej, varför påskynda hemgången på en torsdag? Jag hade givetvis lagt den på en annan kollegas skrivbord. I Annikas arbetsrum.  

Nyss hällde jag lite jordgubbsshake i håret. Ett säkert tecken på att man bör duscha.

Idag har jag presenterat mig för två nya klasser. Ett första steg på vägen mot att få dem att se mig som komplett galen. På ett bra sätt. Och så har jag eh... nej... det är bara för ointressant.

Antingen har det börjar regna eller så flimrar det väldigt mycket framför mina ögon nu.