I GIVE UP!
Nu har jag försökt och försökt och försökt få det att fungera med blogg.se och bilder men jag ger fan upp. Det är alldeles för omständigt. Så eftersom min specialitet är att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att problem inte existerar så... vägrar jag ta tag i saken utan byter helt enkelt bloggportal. Klicka här om du vill följa med på mina spännande äventyr även i fortsättningen...
Så ska...
en slipsten dras... Eller en vecka i England spenderas. En bild säger mer än tusen ord sägs det och oh my vad det stämde in på den här resan. Eller vad sägs om detta?
Direkt när man anlänt till de brittiska öarna är det svårt att inte slås av likheterna som trots allt finns med Sverige. Det är lite kullar, lite träd, asfalterade vägar och allt sånt. Men så BAM! Kommer man ihåg vari skillnaden ligger. Britterna är nämligen närmast sjukligt fixerade vid skyltar. Som kungen säger i Men in Tights "That's a bit redundant, isn't it?". Som skylten ovan. För er med lika taskig syn som jag står det "Wait here until green light shows". Man ba NÄHÄ?!
Vadå, bara för att man följer med som "vuxen" på resan betyder inte det att man inte får ta fjortisbilder. Jag måste ha fått med mig tidernas bästa resesällskap.
Annika: Ja det är ju inte jag som flyger, jag är ju störst!
Efter en trygg och säker busstur längs de engelska vägarna (har ni varit där förstår ni ironin och det problematiska med fullstor buss och fullsmå engelska vägar) hamnade vi i Nuthurst. Tror vi det hette. Vi är lite oense. Där låg en sån där friskusgård som man skickar olydiga engelska stadsbarn till när de behöver frisk luft och god uppfostran (läs: fantastiskt sunkig brittisk byggnad med trånga små gångar, trägolv i badrummet , dragiga fönster och kokheta element. Men jag klagade INTE, jag var i ENGLAND!). Annika och jag delade rum.
Rummet ur andra vinklar? Eh. Det fanns inga. Minsta rörelse gjorde att minst en av oss gjorde illa sig. Oftast båda. Men vi hade ändå lyxsviten, vi kunde variera temperaturen på rummet. Antingen slog vi på elementet=bastuvärme, eller så slog vi av det=iskyla. Stackars Micke frös hela tiden, men han hade å andra sidan en garderob.
Det fanns till och med ett "Teachers' den", en liten stuga på gården som enligt uppgift skulle vara reserverad för oss lärare. Så blev nu inte fallet, vi klarade en kväll i igloon innan vi överlät den till ungdomarna.
Micke: Jag vill ha den där värmeslingan i stjärten.
Dag 2 spenderades i Brighton. Den maffiga piren ska visst vara en av huvudattraktionerna, så jag ställde det attraktivaste jag kunde hitta från Sverige framför den inför förevigandet.
Den andra bilden är till dig Angel. Lite svårt att se, men det står "YMCA" på huset.
Det värsta med England är att det är svårt att hitta glutenfria alternativ. Tur att de har Costa.
I skolmatsalen dag 3 fick jag dock nöja mig med det huset kunde erbjuda.
En kväll på den lokala puben fick vi veta att det råder vattenbrist i England den här våren (det har inte regnat tillräckligt?!). När vi lärare lämnade eleverna där åt sitt öde frågade ägaren om ansvaret för ungdomarna låg hos honom nu. Jajamen.
Micke: Give them plenty of water!
Ägaren: There's a water shortage.
Överlag åt vi en hel del? Och fikade? Ibland med mer lyckat resultat, ibland med mindre. Som plastflaskan nedan. Efter att ha studerat mina och Annikas fruktlösa försök att knäcka den jäveln frågade en försynt liten japan om han kunde hjälpa till. Det kunde han. Men var han tvungen att få det att se så enkelt ut?
De här kallar jag före och efter:
Ja, vi skrattade också åt att jordgubbssorbet visade sig vara slående likt... Ja. Ni vet. Glass.
Annika: Nej jag har faktiskt stolthet!
Vi fnös åt bartendern när han erbjöd oss extra socker till våra Irish Coffee. Vi visste inte att det inte var EXTRA socker utan det ENDA sockret. Men Annika vägrade gå och fråga om vi ändå kunde få lite. Jag som inte äger nån stolthet travade dock iväg och fick ett välförtjänt "I told you so" av bartendern.
Annika: Ja det tar sig.
Några sockerpaket senare.
Men vi åt inte BARA, vi hann med en hel del sevärdheter också. Och jag roade mig förstås med min specialare:
Tack Annika för att du ställde upp. Sevärdheter som sagt: Shakespeares Globe Theatre (fantastisk guide, såsom f.d. guidechef anser jag mig särskilt kompetent att bedöma hennes kvalitet, och det var toppklass), Trafalgar Square, Buckingham Palace och en Skanskabuss (mitt i London?! Anna G, den är helt och hållet med för din skull)
Allt var helt enkelt löjligt bra. Som England är. Sen kom vi tillbaka till Sverige. Och då var det kört.
Bussbolaget hade GLÖMT oss! Några extra timmar på Arlanda mitt i natten var inte precis vad trötta elever och lärare behövde. Tur jag hade nåt att se fram emot:
Han må dricka kaffe med Polly, men han är ändå rätt najs att komma hem till.
Direkt när man anlänt till de brittiska öarna är det svårt att inte slås av likheterna som trots allt finns med Sverige. Det är lite kullar, lite träd, asfalterade vägar och allt sånt. Men så BAM! Kommer man ihåg vari skillnaden ligger. Britterna är nämligen närmast sjukligt fixerade vid skyltar. Som kungen säger i Men in Tights "That's a bit redundant, isn't it?". Som skylten ovan. För er med lika taskig syn som jag står det "Wait here until green light shows". Man ba NÄHÄ?!
Vadå, bara för att man följer med som "vuxen" på resan betyder inte det att man inte får ta fjortisbilder. Jag måste ha fått med mig tidernas bästa resesällskap.
Annika: Ja det är ju inte jag som flyger, jag är ju störst!
Efter en trygg och säker busstur längs de engelska vägarna (har ni varit där förstår ni ironin och det problematiska med fullstor buss och fullsmå engelska vägar) hamnade vi i Nuthurst. Tror vi det hette. Vi är lite oense. Där låg en sån där friskusgård som man skickar olydiga engelska stadsbarn till när de behöver frisk luft och god uppfostran (läs: fantastiskt sunkig brittisk byggnad med trånga små gångar, trägolv i badrummet , dragiga fönster och kokheta element. Men jag klagade INTE, jag var i ENGLAND!). Annika och jag delade rum.
Rummet ur andra vinklar? Eh. Det fanns inga. Minsta rörelse gjorde att minst en av oss gjorde illa sig. Oftast båda. Men vi hade ändå lyxsviten, vi kunde variera temperaturen på rummet. Antingen slog vi på elementet=bastuvärme, eller så slog vi av det=iskyla. Stackars Micke frös hela tiden, men han hade å andra sidan en garderob.
Det fanns till och med ett "Teachers' den", en liten stuga på gården som enligt uppgift skulle vara reserverad för oss lärare. Så blev nu inte fallet, vi klarade en kväll i igloon innan vi överlät den till ungdomarna.
Micke: Jag vill ha den där värmeslingan i stjärten.
Dag 2 spenderades i Brighton. Den maffiga piren ska visst vara en av huvudattraktionerna, så jag ställde det attraktivaste jag kunde hitta från Sverige framför den inför förevigandet.
Den andra bilden är till dig Angel. Lite svårt att se, men det står "YMCA" på huset.
Det värsta med England är att det är svårt att hitta glutenfria alternativ. Tur att de har Costa.
I skolmatsalen dag 3 fick jag dock nöja mig med det huset kunde erbjuda.
En kväll på den lokala puben fick vi veta att det råder vattenbrist i England den här våren (det har inte regnat tillräckligt?!). När vi lärare lämnade eleverna där åt sitt öde frågade ägaren om ansvaret för ungdomarna låg hos honom nu. Jajamen.
Micke: Give them plenty of water!
Ägaren: There's a water shortage.
Överlag åt vi en hel del? Och fikade? Ibland med mer lyckat resultat, ibland med mindre. Som plastflaskan nedan. Efter att ha studerat mina och Annikas fruktlösa försök att knäcka den jäveln frågade en försynt liten japan om han kunde hjälpa till. Det kunde han. Men var han tvungen att få det att se så enkelt ut?
De här kallar jag före och efter:
Ja, vi skrattade också åt att jordgubbssorbet visade sig vara slående likt... Ja. Ni vet. Glass.
Annika: Nej jag har faktiskt stolthet!
Vi fnös åt bartendern när han erbjöd oss extra socker till våra Irish Coffee. Vi visste inte att det inte var EXTRA socker utan det ENDA sockret. Men Annika vägrade gå och fråga om vi ändå kunde få lite. Jag som inte äger nån stolthet travade dock iväg och fick ett välförtjänt "I told you so" av bartendern.
Annika: Ja det tar sig.
Några sockerpaket senare.
Men vi åt inte BARA, vi hann med en hel del sevärdheter också. Och jag roade mig förstås med min specialare:
Tack Annika för att du ställde upp. Sevärdheter som sagt: Shakespeares Globe Theatre (fantastisk guide, såsom f.d. guidechef anser jag mig särskilt kompetent att bedöma hennes kvalitet, och det var toppklass), Trafalgar Square, Buckingham Palace och en Skanskabuss (mitt i London?! Anna G, den är helt och hållet med för din skull)
Allt var helt enkelt löjligt bra. Som England är. Sen kom vi tillbaka till Sverige. Och då var det kört.
Bussbolaget hade GLÖMT oss! Några extra timmar på Arlanda mitt i natten var inte precis vad trötta elever och lärare behövde. Tur jag hade nåt att se fram emot:
Han må dricka kaffe med Polly, men han är ändå rätt najs att komma hem till.
