jessikavingakristina

... som verkligen verkligen irriterar mig. Egentligen tror jag att jag gillar att bli lite irriterad eftersom jag så väldigt sällan BLIR arg och irriterad. Jag vill inte tappa kontakten med gnällkärringen inom mig.

1. Kollegor som INTE KAN FÄLLA NER TOALOCKET innan de spolar och sedan tvättar händerna med MYCKET skvätt så att hela toaringen blir genomblöt. Alltså, jag HOPPAS att det bara är vatten. SKA DET VARA SÅ JÄÄÄÄVLA SVÅRT?!

2. Kollegor som, trots att de kan planera och genomföra gymnasiekurser, inte tycks förstå mekaniken bakom att byta toalettrulle. Jag byter tamejfan varenda dag, och jag har MYCKET svårt att tänka mig att det slumpar sig så att det ALLTID är jag som råkar gå in precis när det tagit slut? Särskilt som påbörjade toalettrullar istället står på tvättfat, golv och diverse andra uppfinningsrika ställen. Prova hållaren nästa gång?

3. Vanliga människor (faktiskt även kollegor när jag tänker efter?) som känner kassörskan och därför stannar och PRATAR mitt i vägen när det står fler (läs: jag) i kö bakom. Suck.

Såja. Dags för morgonkaffe så att gnälltanten somnar om igen.

... to the bitter end. Jag har börjat spela Wordfeud. Damn. Sist jag fastnade i ett sånt här jävla spel var det Word Challenge på FB och det tog fan ÅR att bli av med det beroendet. Jag är inte helt fri än.

Matts: Är inte köptam ett ord?





I fredags gjorde jag ett gästspel på fredagsmyset i det Karlssonska/Wennbergska hemmet där lilla Maja snusade sött i vagnen eller snuttade på mamma Angel. Jag snuttade på en öl istället. Kändes mer lämpligt.



På lördag undrade Matts om jag ville åka till IKEA och titta på när han handlade lakan. Det ville jag. Jag fick mat. Matts köpte efterrätt till sig.








Matts: Har du sett klippet med hon Kisse?
Jag: Va? Nä?
Matts: Jamen hon bloggerskan?
Nej han sa inte fel. Han trodde att hon hette Kisse.

... men NÅN måtta får det väl vara?!

På klubben. Torsdagsdans. Jag tvingar Matts att dansa med mig fast han inte vill. Jag har jättekul. Matts ser lite plågad ut. Efter en frisnurr missar Matts min hand och råkar nudda... andra kroppsdelar:

Jag (med spelad indignation): Tar du mig på bröstet?!
Matts: Jaså var det DET det var?
Och han SKÄMTADE INTE.

... shame on me.

De senaste dagarna har jag haft ett litet problem. Det är nämligen farligt för en Jessika att ha för lite spänning i livet, eftersom det OUNDVIKLIGEN leder till att en Jessikas hjärna hittar på roliga tvångstankar/fixa idéer att sysselsätta sig med.

Exempel 1: Häromdagen kom en Jessika på den fullkomligt BRILJANTA idén att skicka flaskpost via kommunens skrivare. Hur? Enkelt. Eftersom vi alla är uppkopplade på samma nätverk har vi tillgång till varandras skrivare också. Jag kan alltså I TEORIN skriva ut alla mina dokument på en obskyr liten skrivare längst in i ett Vasaförråd. ELLER så kan jag skicka mystiska brev till kollegor i andra arbetsrum. Eller på Polhem. Eller på Borgis. Förstår ni vilka möjligheter som uppenbarar sig? Jag tänker "Smågalen (ja man lär ju fräscha upp sanningen lite) lärarinna söker Yatzymotspelare. Svara till rum *** Vasas huvudbyggnad. Och ge helst detta brev till den snyggaste, yngsta (i den ordningen) killen i rummet."

Exempel 2: På gymmet. Förutom jag är det två killar (en äldre, en yngre) på gymmet. När jag öppnar dörren och går in i "hallen" låter det som om de två har sex. Med varandra. Jag tvekar lite innan jag trots allt går in (ja man vill väl inte sabba stämningen?!). De befinner sig i varsitt hörn av gymmet och lyfter vikter/går på en crosstrainer. Okej tänker ni, var har du tvångstanken/den fixa idén? Jo, jag kan inte sluta tänka "Jag gör det också, jag stönar som om jag..." bara för att se reaktionen. Jag måste bara sluta skratta först.

Alltså, mitt liv är ju inte TRÅKIGT eller så, men eftersom jag mår så oförskämt bra har jag inga hang-ups just nu, så jag tror helt enkelt att min hjärna inte riktigt klarar av all harmoni. De e int lätt e.

... one piece?

Matts har köpt en Onepiece. Jag kanske skrattade i ungefär en kvart när jag såg honom. Men jag TYCKER att den är fin också!



Igår fyllde Anette år. Således var Sandviken partyadressen för kvällen. Peter och Micke försvann nästan i Hasses whiskyskåp. Jag tror de ville flytta in.




Öl, dans, Singstar, ostbågar, god mat och trevligt sällskap=vansinnigt mysig kväll!

Jossan: Jess, glöm inte att klä av mig innan jag åker hem!
Närå. Ingen risk.

Trots att jag var lite bakis idag hade jag tydligen min fulla kraft kvar. Eller vad sägs om detta:




Jag SLET AV en stålvajer med mina bara händer. Ja det var inte meningen direkt, jag skulle sätta upp gardiner. På stålvajern. Men den ville inte det. Då blev jag arg. Så nu ligger gardinerna på golvet och skäms tillsammans med vajern.

... the night away.

Jag vet att dans har varit en ganska dålig följetong i mitt liv (och därmed här). När jag mådde dåligt i somras till exempel, då var det helt omöjligt att åka på dans, för det är inget som lika effektivt kan ta sista kraften ur en som att åka på dans och känna att man inte är tillräckligt bra eller att man inte orkar. Ibland älskar jag dansen och allt som kommer med den, ibland hatar jag den nästan lika mycket.

Ikväll var det bara kärlek. Helt vanlig danstorsdag på klubben men jag hamnade i det där sällsynta flytet, då allt är roligt och alla man dansar med är fantastiska. Det är känslan jag tänker behålla i helgen. Inte känslan av förtvivlan över att Modo förlorade stort i premiärmatchen.

... eld. Igår tände jag, som så många andra, ett ljus för Emma.



De senaste dagarna har jag tänt en del ljus för Stefan Liv också. Ni vet, det finns en del hockeyspelare som man gillar fast de tillhör "fel" lag. Som man inte kan låta bli att beundra i smyg. Stefan Liv var en sån. Och han blev bara ett år äldre än mig, det är en så märklig tanke, jag får lite samma känsla som jag fick när jag var liten och funderade på hur det skulle vara om jag inte fanns. Ett märkligt sug i magen, som om ett hål hade öppnat sig där. Nu är det upplagt för otroligt dåliga vitsar om hur man fyller det hålet när jag kommer till nästa bild, men det är inte alls en sån övergång jag vill göra.

Jag har varit så där riktigt förkyld. Jag har inte ens velat äta. Då vet jag, av erfarenhet, att det bara finns ett botemedel. Oh yes.



Eftersom det dessutom stod pizza på min matsedel (jag har hållit ut med matlista en hel vecka! Yeay me!) så passade jag på att fylla på med ordentliga mängder fett idag. Det var dock LITE svårt att se om pizzan var klar under all ost.



Slutligen, ett så jävla stort grattis till min älskade Angel och hennes Andreas som fick en liten flicka igår! Och ett stort tack till Jossan som gjorde min dag.



Alltså. Hon vet hur mycket jag älskar Modo. Det var det som gjorde det till den bästa krya-på-dig-presenten nånsin.

... and I try. Men jag är helt enkelt inte så bra på att vara sjuk. Inte när det gäller förkylningar och feber i alla fall, hur faaaaaaen ska man kunna vila bort det? Jag får ju träsmak till och med av min mjuka soffa?

Inte för att jag inte kan lata mig, jag är slöare än de flesta, men latande måste varvas med aktivitet, inte med... mer latande...

Idag har jag fått en hel klass att börja blogga (ja, inte genom att ge dem adressen hit, vad tror ni om mig?!). Det allra tydligaste tecknet på att jag är back in business är just sådana saker: jag orkar tänka ut nya roliga projekt som jag dessutom ser fram emot att jobba vidare med. Samtidigt som jag har beundransvärt låg puls och perfekt blodtryck enligt sköterskan som testade häromdan.

Men jag vet jag vet. Njut av att ha lite reserver nu Jessika, gör inte av med dem till höger och vänster. The brightest flame burns quickest. Nej, jag går inte runt och tror att jag är "the brightest", men ni får väl för fan tänka lite symboliskt här! Jesus. Tänk att man alltid ska behöva vara lärare.

... man får ju inte glömma citaten.

Malin: Och då tittade jag ut genom nyckelhålet!
Vi tror att hon menade titthålet. Men man kan aldrig veta med Malin.

Pernilla: Och det var svenska för två... nej...
Hon sa i alla fall inte Svenska två som vi fått lära oss att det inte heter. Svårt att förklara det roliga om man inte är lärare. På Vasa. Som fått några öl.

... it was. Or should be. Jag har bott fyra år i Gävle nu.



Lyskväll med marschaller längs hela Gavleån. Jag kom hem efter en tjejkväll hos Angel och insåg att man inte kan missa natten då Gävle brinner. Även om det innebar en ensam promenad i lördagsnatten. Så otroligt vackert. Kvällen var inte så dum före dess heller:




Jag var så mätt att jag inte kunde andas (ja vi åt mat innan vi åt godis. Och chips. Och efterrätt). Så jag har lite svårt att förstå varför jag fick en plötslig lust att laga obscena mängder mat idag. Men det blev ju i alla fall lunchlådor så det räcker och blir över.




Annars har dagen tillbringats i soffan. Jag är sjuuuuk.