jessikavingakristina

... men Angels och mina Heartbreak-kvällar för... eh... ett par år sen? Var det så längesen? Hursomhelst, det var inte poängen. Poängen var att jag hade sjukt roligt igår när Jossan och jag bestämde oss för att göra stan (läs: Harrys) osäkert. Om man har så ont i fötterna att man knappt kan gå uppför trapporna hemma har man haft en lyckad kväll. Trust me.



Åh herregud. Så där såg jag väl inte ut?

Jag: Haha! Mina naglar ser ut som bebisvarianter av dina!



Mycket dans, mycket folk och en mycket märklig åldersblandning. Ibland kände vi oss yngst i stan, ibland som gamla tanter. Men det hindrade inte diverse löst folk från att attackera tanterna.

Exempel 1.
Jossan och jag dansar på lilla scenen på schlagergolvet (som för kvällen var nån slags våt dröm från 90-talet. När det gäller musiken alltså. Allt från Macarena till Raising my family). En kille smiter förbi oss och kryper upp i fönstret bredvid. Ser mycket märkligt ut. Där står han en stund, utan att ägna oss en blick. Plötsligt kastar han sig runt och slår armarna runt mig. Jag hinner se att han är typ... tio år yngre. Så ser han kärleksfullt på mig.

Mystisk kille 1: Var är utgången?

Jag pekar förvirrat och han ger mig en fet blöt puss på kinden (hade jag inte vänt på ansiktet hade den hamnat nån annanstans) och går.

Jossan: Haha! Fattar du hur kul du såg ut nu?!


Exempel 2.
Äldre man försöker beställa en öl. Jossan och jag sitter på barstolar bredvid. Han ger sig in i en lång beskrivning av sin familj, var han bor och att han absolut inte är ute för att ragga. Särskilt inte på oss.

Mystisk man 2: Eh, men ni har inte pojkvänner? Eller sambos?
Vi: Nä. Vi behöver inte sånt.
Mystisk man 2 (halv fascinerat, halvt äcklat): Är ni flator?!
Vi: Nä. Men vi önskar vi vore det.


Exempel 3.
Här väljer jag att inte dela med mig av citat. Men man kan ju sammanfatta det med att Jossan vinner alla jämförelser hands down. Man kan liksom inte tävla med en säljare av underkläder som dessutom kan sina sängar. Suck. Men jag fick i alla fall eskort till porten och en klubba.

... diska också! Det där med invanda könsroller tar visst inte slut för att ett förhållande gör det. Men det är klart. Matts och jag umgås ju nästan mer nu än när vi var tillsammans så det är kanske inte så konstigt.

Jag (glatt och engagerat): Var ska jag såga?
Matts (trött och lite överlägset. Nej. Mycket överlägset): Nä. Jag sågar. Du kan hålla i här lite.

Vissa samtal på jobbet kanske spårar ur en liten liten aning. Som det där samtalet häromdan som först handlade om genus och... vaddetnuvar.

Anonym kollega: Du kommer att hamna i manchesterträsket också.

... jag är en lat jävel. I'm lazy and I'm proud to be lazy! Byt ut "lazy" mot "Irish" så får ni repliken som mina irländska house mates tvingade mig att träna in med irländskt uttal. Det gick så där.

Apropå (som jag äntligen lärt mig stava, det krävdes bara att jag förstod att det kommer av "a propos". För där är det ju inget dubbeltecknat p! Haha!) Irland så var ju min vän Matts där för några veckor sedan. När han kom hem hade han en present med sig. Jag KAN ha hintat om att jag gillar whisky fudge. Det kan också ha varit så att jag använde något färgstarkare ordalag än just "gillar".




Förutom att smaska whisky fudge har jag de senaste veckorna drömt helt sanslöst sjuka drömmar. Hm, nu när jag tänker efter kanske det hela hänger ihop? Never trust the Irish... Hursomhelst, drömmarna är mycket verklighetstrogna förutom att de innehåller fullkomligt surrealistiska sekvenser. Därför blev jag lite fundersam på om jag verkligen var vaken häromdan när jag tittade över på grannhuset och såg detta:




För dig som inte ser så bra: huset är täckt av fåglar. Det var många fler än de som syns på bilden. Jag blev lite rädd.

Ehm ja! Vidare till nästa ämne så att jag får visa de FINA bilderna jag tagit de senaste dagarna. I torsdags var jag modell för en dag. Man skulle ju kunna tycka att en normal människa på frågan "vill du modella underkläder på en möbelaffär?" svarar NEJ FÖR H-VETE och det... har man nog helt rätt i. Jag och några till hade dock inte sinnesnärvaro att tacka nej och hamnade därför inte bara i underkläder utan också i balklänningar inför en hel del folk.


Lisa, Emma och Monica...                                              ... och Anette!


Jossan var konferencier...                                        ... och Linda var vackrast som vanligt!

I fredags hade jag bytt lektioner kors och tvärs och var så förvirrad i slutet av dagen att jag inte förmådde göra nåt vettigt alls. Så jag fredagsstädade skrivbordet istället. Det gjorde inte mina kollegor.



Och så blev det helg. Och då gick jag på hockey. Och då förlorade Modo. Och då blev jag förbannad. Men sen blev det söndag och då blev jag tröstad av bästa brudarna. Och då kändes det lite bättre. Om jag fortfarande jobbar som svensklärare? You betcha.




Slutligen försökte jag laga lite mat. Det gick både bra och dåligt.



Gissa vilket som är det "bra" exemplet.

Det var fan inte lätt att vara modoit ikväll. Så. Jävla. Dåligt.

Matts: Du skulle klämma på mig! Vet du hur DET slutade?! JAG fick klämma på DIG!
Det finns ju killar som gillar sånt också, men hey. Vem är jag att döma.

Jag återkommer med ett bildreportage om den senaste tidens begivenheter. Oh, darra av förväntan.

... en gång sjöng och som jag citerat här förut: "It must be Monday, oh what a dumb day".

Jag sov inte många timmar alls inatt. Alla helgens eskapader snurrade runt runt i huvudet och inte ens P3 Dokumentär fick tyst på eländet. Således var det en något trött Jessika som slog upp sina vackra ögon i morse. Hon kanske hade råkat snooza i sisådär en halvtimme.

Väl på jobbet får jag veta att vi inte har något morgonmöte, vilket innebär att jag HADE KUNNAT SOVA MINST EN TIMME TILL. Vanligtvis stör dylika missöden mig inte så mycket (jo det gör de visst) men i morse hade jag verkligen verkligen behövt den där extra timmen.

Eh jaha, det var nog allt jag ville säga idag. Jag tänkte nog när jag loggade in att jag hade något vettigt att säga men... Njae.

... går bra nu.

Det tog några dagar att smälta min och Anders föreläsning för kollegorna på Vasa i onsdags. Vi delade med oss av våra personliga erfarenheter av stress och försökte också förklara hur vi numera hanterar våra olika men ändå besläktade bekymmer. Och jag insåg en sak. Jag är faktiskt på andra sidan av det nu. Det är en helt sjuk känsla, men även om jag fortfarande har min magsjukdom och även om jag antagligen aldrig kommer att bli helt medicinfri så är jag inte sjuk av stress längre. Jag jobbar 100%, och även om jag trillar ner i svackor ibland så når jag kanten och kan kravla mig upp igen. Jag kan till och med jobba på mina metaforer på fritiden. Har som synes rätt mycket att jobba på.

... på julafton.

Efter alldeles för många års väntan och krångel hit och dit har jag ÄNTLIGEN äntligen äntligen blivit erbjuden en parkeringsplats DÄR JAG FAKTISKT BOR. Fan alltså, det är sjukt mycket vuxenpoäng på det här.

Vad gör jag annars? Pja, beundrar mig själv i spegeln bland annat. Nyfärgat hår (jaja, jag vet att ni vill se bilder men jag har precis duschat efter dansen så jag är inte riktigt... presentabel) är inte den enda anledningen, jag tror att jag håller på att bli kär i mig själv. Igen. All the signs are there.

Dessutom försöker jag låta bli att bli alltför exalterad över min 30-årsfest. Jag VET att jag börjar nå den åldern då det är rakt pinsamt att bli så till sig över sin egen födelsedag, men det skiter jag fullständigt i. Det finns få saker jag älskar så mycket som att fylla år, och i år kommer jag dessutom äntligen att få samla folk från alla håll i mitt liv på samma fest. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om ifall det blir kul eller inte, huvudsaken är att få se alla där TILLSAMMANS. Och att veta att de är där för min skull. Ja, precis så egoistisk är jag. Man behöver vara det ibland.

... and no play? Eller hur VAR det nu.

Halva priset på Absint. Restaurangen alltså, inte drycken. Eller ja, rent tekniskt sett hade man nog fått absint också för halva priset, men vi höll oss till kaffedrinkar. Och mat. Och öl. Och choklad. Löjligt billigt, löjligt gott. De kallar det Crazy Friday. Jag kallar det After Work med kollegorna.

Micke: Du får stå för lite peppning då!
Prillan: Petting?
Höll på att säga you wish, men eftersom det handlade om elever så... nä...

Prillan: Vi kan nästan ha en trekant där!
Ankan: Men jag då?!
Jögga: Fyrkant.

Prillan: Nu har vi kommit till pudeln med det här!
Jajemen!

Med risk för att låta något... slajmy här: jag ÄLSKAR verkligen att kramas. Kollegorna (som var med) hade jag iskallt räkna med att få krama hur mycket jag ville ikväll, men så dök dessutom en danskurskamrat upp (och säga vad man vill om dansare, men de kan FAN kramas!) och gosade. All in all=lovely evening. Och helgen har bara börjat.

... jag skrattade så att jag nästan trillade av en stol. Igår gjorde jag det. På Gävle teater. Trillade nästan i golvet alltså. Jag slog i alla fall huvudet i framförvarande bänkrad för att jag skrattade så mycket.

Vad jag skrattade åt? Shakespeare givetvis, hwhat else?! I något... annorlunda tappning. Hm. Jag LÄR på rent gävlemål erkänna att jag har en otroligt infantil och pubertal humor. Och det står jag för.

Idag har jag, förutom att småskratta åt gårdagen även lite i efterhand, även skrattat åt en kollegas reenactment av ett pinsamt klassrumsögonblick (igenkänningshumor is the shit) samt åt elever för att... de... är... elever. Äh. You had to be there.

Bilduppdatering? Av min frisyr igår morse? Jamen givetvis! Den kommer när jag orkar leta reda på sladden. Bluetooth? Skicka direkt från mobilen? Det är för amatörer.

... eller nej. Matts says.

Matts: Det var lite krångligt att göra det i sängen för det var ingenting som var styvt där.
Tack för den infon. Kul att du känner att du vill dela med dig.

... jag menar!!!

"Fast vad jämställda parrelationer egentligen betyder är inte solklart. Det säger till exempel ingenting om maktförhållandet i en relation. I sociologen Carin Holmbergs avhandling ”Det kallas kärlek” djupintervjuades tio politiskt intresserade par utan barn som ansåg sig själva vara jämställda. Resultatet visade att kvinnorna och männens olika sätt att visa kärlek skapade en obalans i relationen. Mönstret var att männen snålade på bekräftelse, medan kvinnorna konstant bekräftade sin partner. På så sätt fick männen omedvetet ett övertag i förhållandet – trots de högt ställda ambitionerna om jämställdhet och rättvisa."

Ur DN.

Märk ordet "omedvetet". Det finns bara ett sätt att göra omedvetna handlingar medvetna, genom att rikta uppmärksamheten mot dem. Att säga "Men du vet, jag ÄR inte sån" på förfrågningar om fler sms/komplimanger/frågor är ICKE okej.

Killar säger ofta att de inte förstår sig på tjejer, så här får ni ett litet tips: slösa med ärlig bekräftelse, se det inte som ett nederlag att erkänna att hon är fin/bra/smart/rolig. Man kan inte bli bra på något man inte tränar på, eller hur? Och om din partner mår bättre av att du blir bättre på att ge henne det hon behöver, vad i hela HELVETE är det som stoppar dig?

Ah, jag blir så glad när det kommer undersökningar som gör mina åsikter legitima och väl underbyggda. Hohoho.