jessikavingakristina

Ja... Nästan en vecka i Skottland. Det har tagit mig några dagar att smälta allt vi hann med och att vi inte är kvar allihop. Tillsammans. Systrarna tre. Och Hannah. Och Amaia. Och José.

När vi anlände förberedde Therese oss på att vi hade ett fint hälsningskort som väntade, men att Amaia och José redan gått och lagt sig. Det hade de inte alls. Välkomstkommittén hälsade oss med kindpussar och "fika". Citationstecknen är deras egna!

Men nu går jag händelserna i förväg. Först hade jag och Jenny tagit oss hela vägen till Skavsta i lilla Pärlan. Det tog emot en liten aning att lämna henne (Pärlan, inte Jenny) på Skavstas långtidsparkering, men ska re va så ska re va!

Vi blev mycket upprörda över matpriserna på flygplatsen. 135 spänn för en Caesarsallad?!



Efter att ha kört förbi bankrånet i Flen och en second hand-affär i Heby (oops) anlände vi i mycket god tid till Skavsta. Man skulle kunna säga att vi var löjligt tidiga. Föga anade vi dock att vistelsen på Skavsta skulle visa sig bli en droppe i havet jämfört med tiden vi tillbringade på flygplatsen i Edinburgh... Men det är en senare historia! Framme i Perth fick jag en sovplats värdig en drottning:



Det kändes i alla fall så när vi fick slänga av oss all packning och dyka i säng.

Jenny tog en massa kort på den imponerande utsikten från fönstren i lägenheten. Jag tog kort på min utsikt från sängen.



Inte så pjåkigt det heller!

Vi inledde med en musikal i Kilmarnock (typ. Hette staden. Tror jag.) komponerad och framförd av Therese klasskamrater. Sen har jag blandat ihop dagarna och städerna fullständigt. Vi var i alla fall i Glasgow, Dundee, Stirling, Perth (förstås) och Edinburgh. Jag tror att det var i Glasgow vi hamnade på det här fiket:



Kolla marängbakelsen! Syns den inte? Jamen här då:



Jag: Fast hon åkte hem. Till Jönköping.
Therese: Nej. Till Sveits.
Hon kan inte prata svenska längre. Sje-ljudet är bara... borta?

Hannah (om T:s fingrar): Det ser ut som om nån plattat till dom! Jättegulligt!
Eh. Snygg räddning där på slutet.

Hannah: Glasgow är ju Sveriges Göteborg!
Ja. Eller så är Göteborg Sveriges Göteborg? Eller jag vet inte?

Jag försökte hålla min glutenfria diet i alla lägen. Skottarnas variant av brödersättning var dock... intressant. Chips förstås. Soppa och chips nån?

Före en Jessika:



Efter en Jessika:



Vi passade förstås på att gå på pub också. Therese och Hannah planerade en överraskning för oss på torsdag, en liten pubrunda! Första stoppet var en akvariebar! Det är på riktigt som Mangan skulle ha sagt! Där spårade det ur fullständigt.

Hannah: Det sprutade på handen!

Therese: Hannah kan klämma ihjäl en anaconda mellan låren.
Jenny: The one-eyed snake?!
Ett stående (hehehe) inslag i våra konversationer.

Någon: När du säger mitt namn så där känns det som om vi redan legat med varandra.
Jag ska börja använda det repliken till telefonförsäljare. Frekvent.

Hannah: Så länge man har något att suga på!



Supertight ass! Det blev också ett stående uttryck.

Under veckan passade jag på att utveckla en ny fotomin. Inför min modellkarriär liksom.


Jajemen, det regnade varenda dag! Och regnade det inte så blåste det.


Men vad gör väl det när systrarna är återförenade, det finns Lush-butiker (även om expediten snackade på obegriplig Glasgowdialekt), Bodyshops produkter är ungefär 30% billigare och alla pubar har riktig öl?




På en obskyr undergroundklubb (fast på övervåningen) dansade vi som galningar. Vi önskade ABBA. DJ:n spelade ingen ABBA.


Sista kvällen hade vi blivit så familjära allihop att alla hämningar släppte:



Äsch, who am I kidding. Vi hade inga hämningar till att börja med.

Therese: Jag blev inte pigg. Jag blev obehaglig.
You said it my dear.

Jag: Vi får vifta runt med våra tillgångar!

Till slut var det dock dags att lämna systeryster i Perth så att hon fick klara upp alla sina deadlines.




Jenny och jag begav oss lugnt och fint till Edinburgh. Där blåste det storm. Men säckpipeblåsaren spelade ändå Amazing Grace.


På tåget mellan Perth och Edinburgh efter att vi åkt ungefär en kvart och stannat vid den första stationen.
Jag: Varför backar vi?!
Paus.
Jag: Har vi backat hela tiden?
Jenny: Ja.



Jenny: Ibland får man till det i farten liksom!

För att komma undan stormbyarna tog vi vår tillflykt till Debenhams. Vi fastnade i hissen. Det spelade ingen roll vilken knapp vi tryckte på, vi kom ändå till samma våning. En våning utan utgång. Lätt klaustrofobisk känsla.



Det gjorde inte så mycket att vi blev kvar åtta timmar extra på flygplatsen, vi roade oss kungligt! Jenny slog mig till exempel i huvudet med den här mikrofonen. Det som kanske kändes en aning oroande var att vi visste exakt hur mycket det blåste ute och vi hade därför inga problem med att förstå varför British Airways och diverse andra flygplan ställde in alla flygningar.

Jenny: Där åker min... in igen.

Vi hade lite svårare att förstå varför Ryanair inte gjorde det. Och varför vi bytte gate femtielva gånger innan vi fick till det. Men flög gjorde vi, dock utan en "vi-kom-fram-i-tid-fanfar". Vadå, det var väl bara en liten försening? Som innebar att jag fick köra Skavsta-Gävle utan en enda timmes sömn i kroppen, rakt igenom Stockholms tidiga morgontrafik. Tur jag hade min trogna vapendragare med mig.

Jenny: Nu har du fått alla smala, vill du ha en tjock också?
Det kan ha varit det roligaste jag nånsin hört. Just då.

Jag: Oj, det går fort det här!
120. Det kändes i lilla Pärlan (inte DEN Pärlan Allergo!). Jenny skrattade nervöst.



Inge fokuserad ja elle!

Jag: Pepp pepp, ta i trä!
Jag var för trött för att riktigt orka avsluta alla ord.

En underbar resa. För både kropp och själ.



Vi kramas ju inte. Men klapp klapp Alien, this one's for you!