jessikavingakristina

...must go on. Det här blir ett känslosamt inlägg. Men jag tror på att visa känslor.

Ja det här har kanske inte varit mitt livs roligaste vecka.

Just nu skulle jag behöva en varm sommardag och den där sjön mitt ute i skogen utanför Japan där det enda man hör är vågorna som slår mot stranden. Bara vara.

När man gräver ner sig i känslor som man gömt sig för i flera år känns det som om ingenting nånsin kommer att bli bra igen. Men så ringer det på dörren. Och där står min Angel. Och hon har med sig allt det jag älskar. Ostbågar, bea-sås och halloumi. Men mest av allt har hon med sig Angel.



Så vi sitter i soffan hela dan och kollar på dålig film och käkar kokosbollar.

Sen kommer Jossan. Vi grinar ikapp en stund för att allt måste vara så komplicerat hela tiden.

Så ringer mamma. Och förklarar vad föräldrar är till för. Hon säger att deras uppgift är att ibland reda ut vardagsproblemen men jag vet inte om hon och pappa förstår att mina föräldrar gör så mycket mer än så.



Blommor från mamma och pappa!

Och så ringer storasyster och bara att höra hennes röst gör mig lugn. Vad som än händer kan jag aldrig bli ensam.

Sms trillar in och bekräftar vad jag länge misstänkt: jag har världens bästa vänner.

Och så får jag ett laglöst sms från min bättre hälft i Skottland. Så att jag inte kan låta bli att skratta.

Sist av allt kommer Matts och släpar mig runt Boulognern. För även om vi nu inte råkar vara MattsochJessika längre så verkar det som om han kan tänka sig att gå vid min sida lite ibland ändå. Och bara det gör ju att jag börjar grina igen. Av tacksamhet den här gången.

Och eftersom det här ändå blev ett så sentimentalt inlägg kan jag lika gärna avsluta i samma anda: Tack Henke för att du fick mig att förstå hur viktigt det är att kunna säga vad man känner även när det är jobbigt. Det är att ta ansvar för sina egna känslor istället för att skylla dem på någon annan och det kan vara det viktigaste jag nånsin kommer att lära mig.