jessikavingakristina

... have a vision now and then, of a world where every neighbour is a friend. Hos oss är grannarna verkligen vänner också. Nyår firades således i Hällsjö, hos bästa Viklunds. Tre familjer med tre bihang = 15 pers och en hel massa utklädnader. Det var nämligen, som traditionen bjuder norröver, maskerad. Tema: länder (inte läder som någon läst istället, även om det antagligen skulle ha varit ett alldeles lysande tema det med. Bara med mindre bildbevis för utomstående.)

Men vi börjar från början även här. Efter några mysiga dagar i Gävle som mest bestod av att förvirrat försöka packa upp och packa igen skulle jag och Matts fira av det gamla året en dag för tidigt i Läkerol Arena. Att se Modo kicka Brynäs ass måste ju vara det ultimata sättet att vinka adjö till stan på inför några dagar norröver? Enda problemet var att jag började känna mig lite... konstig, på vägen från bilen till arenan. Och när vi trängde oss förbi hela vår rad till våra platser insåg jag till min förvåning att jag faktiskt mådde illa? Såsom varandes bärare av en magsjukdom är jag rätt van vid diverse magsymptom, men just illamående hör till ovanligheterna. Jag VÄGRADE tränga mig tillbaka, hur oartig får man vara liksom? Så istället satt jag och tog lugna, fina, grunda andetag hela första perioden medan jag verkligen FÖRSÖKTE glädja mig åt Modos tidiga 2-0-ledning. När perioden var slut gick jag lugnt och sansat till närmaste toalett och kräktes. Hela pausen. Sen fick min dyra sittplats stå tom. Jag stod på handikapplats och drack Cola.

Där trodde jag nog att nyårsfestandet var rätt kört. Men icke sa nicke, man ska inte underskatta hur stärkt man blir av en Modoseger! Eller nåt. Jag sov halva vägen hem i bilen, åt ett par M&M:s och några ostbågar och snarkade antagligen högst oattraktivt. Men hem kom vi!

Nyårsafton. Jag sov till halv tre. Jag bestämde mig för att i alla fall göra mig i ordning och dricka lite juice. Jag tog på mig kvällens kostym. Jag blev frisk. Typ.



Vilket land jag var? Jamen det är väl ändå alldeles uppenbart?! Men resten av familjen tog ändå priset, alla kategorier:



Kolla på pappas huvud!

Ett fackeltåg senare befann vi oss på höjda med utsikt över halva byn. En fantastiskt trevlig kväll ser ut så här:



Sen smällde cowboyen och geishan så många raketer att krutröken låg tung över Viklundsbacken (måste betonas norrländskt, annars blir det fel, VIKlundsbacken), en galen granne kom körande i traktor för att skälla ut oss, vi tävlade i musikkunskaper (under Bravehearts hårda ledning) och vi hann precis se upplösningen av Småkronornas match innan strömmen gick mitt i Singstar. Och den kom inte tillbaka. Ett fackeltåg genom mörkret senare befann vi oss åter i det nilssonska hemmet där vi hann ta oss en Yatzy innan vi kröp i säng i beckmörkret.

På nyårsdagen vinkade vi av Therese på Kramfors nya resecentrum. I bilen på vägen hem försökte jag ta kort på mamma. Det gick så där. Jag träffade mössan tre gånger innan jag träffade henne.



Min EGEN mössa alltså! Sen fick jag till det här:



Hon ÄR inte så suddig i verkligheten! Matts var lättare att fånga, han rörde sig inte så fort, han körde bara fort.

Matts: Sug på den du, Mr Cranky Kax... (lite för lång paus) mopp...
Han är ingen vidare vinnare. Inte så bra på att håna heller.

Vi passade på att spela lite pingis också. Pappa utmanade mig på match, och jag VANN! Det måste vara första gången nånsin! Sen vann han nästa match, men det är ju fullständigt oväsentligt.

Pappa: Mäh, jag skulle ju ta av mig byxorna först!
Ja, men det var mycket roligare att du drog på långkallingarna UTANPÅ shortsen.

Jag brukar inte dela med mig av sängkammarhistorier, men här är ordvitsarnas ordvits, och jag hade inte ens planerat den? Matts hade tagit båda täckena i sängen och jag försökte desperat dra till mig ett hörn men lyckades bara täcka halva mig:

Jag: Usch vad otäckt!
Jamen kom igen? Är det konstigt att jag skrattade i ungefär en kvart efteråt?


När det var dags att återvända söderut tog vi en liten sväng förbi Jämtland och storasyster. Jämtland är vackert.



Två marsvin på en kanin! Det såg så himla varmt och gosigt ut! Och vilka minnen... En gång i tiden hade vi... var det verkligen 13 kaniner och fyra marsvin eller överdriver jag i huvudet? Alla slog åldersrekord för sin sort. Några var galna, några var skygga men ibland, när det var helt nystädat i alla burar och allihop knaprade på varsin morot var det nog rätt mysigt?


Matts: Minus tre. Då får man nog ta på sig mössan.
Men han gick ut i T-shirt?!

Nu drömmer jag om familjen på nätterna och önskar att det fanns lite fler långhelger att slösa på dem.