jessikavingakristina

... och en bakfylla rikare. Fast det hjälper om man sover till ett. På dan.

I början av festen satt jag som vanligt och räknade folk utan att ens tänka på det (guideskada, jag verkar aldrig bli av med den) och kom fram till att det satt nio personer runt bordet just då och jag ville prata med allihop. På en gång. Det gick så där.

Henke: Jag säger det igen! (tystnad) Eller jag säger det imorrn.
You tell 'em!

Em: Jag har aldrig smakat på nåt som inte gått ner.

Jossan: Jag vill inte förekomma med min tunga på din blogg!
Det är lite sent att komma på det nu, tycker du inte?

Jag: Skratta du?
Andreas: Nej jag försökte rapa?
Alltså, jag kräver inte att man skrattar åt mina skämt, men det finns väl ändå gränser?

Jossan: Men titta inte på mig som att jag är en häst!

Jag minns kvällen i mer eller mindre tydliga scener. Vi bär en soffa (återkommande scen). Jag står på bron och spänner musklerna för att skapa ett vindskydd. Det dansas i köket. Jag anstränger mig verkligen för att inte tycka om hundar. Någon skaffar sig ett harem på trappan. Jag tittar på lite löv på vägen hem. Och plötsligt känns det verkligen som semester?